Bank: Damstafetten är lite som ett bandy-VM

Stina Nilsson trodde inte att hon skulle kunna spurta ner Pärmäkoski - hon visste

FALUN. Kontrollista för en lyckad svensk VM-stafett:

Valla? Check.

Kalla? Japp.

Falla? Skit också.

Lugnet bjöd på den där sortens kalla vinterljus som gör att det isblå skär i ögonen. Vi var ett gäng tusen som stod och trampade och kisade, och när vi trampat klart hade vi sett klart.

Som skidvärlden blivit så är en damstafett lite som ett bandy-VM. Ett perfekt Sverige vinner, ett som gör jobbet blir tvåa, ett misslyckat kan hamna lite efter Finland eller så. Större än så är inte konkurrensen 2015, och familjen skidåkning är inte mer omfattande än att alla är vänner. Man kramas, jublar ihop, en journalist som ställer relevanta frågor om dopning (i en idrott där österrikare, ryssar, finländare, polacker, ukrainare och spanjorer åkt dit är det väl utmärkt om svenskar eller norrmän får resonera kring problemet?) backar långsamt ur rummet med böjd nacke, tv-experter går till jobbet med klapphatten och hejaramsorna redo.

Tackar gud för Petter Northug

Det är därför jag tackar gud för Petter Northug.

Och det är därför jag blev besviken när vi för andra damdagen i rad blev bestulna på en norsk-svensk duell i gryningen.

Den svenska laguttagningen stod på tre ben. Den baserades på respekt för Therese Johaugs kapacitet att rycka sönder ett fält, på tilltro till fenomenet Charlotte Kallas förmåga att se till att det inte hände, och på upptäckten att Stina Nilsson inte känner sig underlägsen på ett upplopp, alldeles oavsett vem som åker bredvid.

Sofia Bleckur slet lite på förstasträckan och lämnade Charlotte Kalla med en utmaning på den andra. Kan någon i världen äta in elva sekunder på den sprakande Johaug, i en teknik som inte är hennes hemmaplan?

Klart Kalla kunde.

Det som imponerade allra mest med hennes uppvisning här var att hon lyckades hålla kroppen i koppel, att hon inte rusade sig trött nu när benen var så pigga. Charlotte trummade på tills hon hade Johaug i siktet, sedan hittade hon harmoni, höll i åkningen, och petade i nästa växel på vägen in till stadion.

Johaug berättade efteråt att hon tappat mycket tid på sitt spårval (hon åkte i spåren, Kalla utanför) i utförsåkning, och så kan det absolut vara, men det gjorde inte svenskans åkning mindre imponerande.

En reklamfilm för lördagens tremil

Det här var en uppvisning i iskall hetta, en reklamfilm för lördagens tremil.

Nu räckte det inte för att bädda klart för en rödgul duell in i mål. Maria Rydqvist blev överambitiös, satte fötterna i kors och föll. Oslo Vest-jäntan Astrid Uhrenholdt fick äntligen vinna en mästerskapsstafett, och i målfållan stod Heidi Weng och hoppade upp och ner i sitt alldeles privata party.

– Alla vet att inget är klart i skidåkning förrän man är i mål, men Marit är drottningen. Hon är säker, sa Jacobsen.

Om hon hade lite fel om skidåkningens oförutsägbarhet (det är i hockey allt kan hända, i fotboll bollen är rund) så hade hon helt rätt om Marit Björgen.

Det är klart att hon inte tänkte missa en straffspark mot Finland och Sverige.

Drottningen vek sin raka, balanserade kropp framåt i backarna och trampade ifrån, medan Stina Nilsson och Krista Pärmäkoski slöt en snabb pakt om att spurta om silvret.

Om det isblå ljuset lät oss se vilket lag som är bäst i världen och att Charlotte Kalla fortfarande är i fruktansvärd form, så lät det oss också se en glimt till av framtiden.

Hon visste att hon skulle spurta ner finskan

Jag blir inte särskilt till mig av Stina Nilssons taktiska val, det gav sig liksom av sig självt, däremot är det häftigt att se hur dundersäker hon är i utförandet. Hon trodde inte att hon skulle kunna spurta ner Pärmäkoski där uppe efter hästskons svängar.

Hon visste.

Pärmäkoski (jo, det är hon som hette Lähteenmäki när hon körde OS-stafett senast) såg slagen ut redan när hon bromsade sig till en rygg att gå på på vägen ner mot stadion. Hon hade ingen chans när tåget gick.

Norge firade sitt guld, Sverige firade sitt silver, Finland firade sitt brons, alla var glada i familjen skidåkning, men själv blev jag mest sugen på mer.

– Det är många som sett fram emot det loppet. Det kommer att bli något utöver det vanliga, ett minne för livet, sa Rikard Grip när vi pratade om helgens höjdare häromdagen.

Det var herrarnas femmil han längtade efter, men vi har en hel del att se fram emot innan dess.

Imorgon ska Norge skava mot Johan Olssons skäggstubb, på lördag ska norskorna mäta sina ben mot Charlotte Kallas.

Det finns fortfarande tid för dueller.

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.