”Det var den tröjan som fick mig att börja samla”

Inledde på folkdansturné – nu blir Nivas samling bok

Marcus Leifby

Det ligger en hög med kläder på Erik Nivas vardagsrumsgolv. 

Eller så kan man se det så här;

Det ligger en hög med uppfyllda drömmar, minnen och berättelser på Erik Nivas vardagsrumsgolv.

Det som började med några spontana Instagram-poster har blivit bok och i dagarna ger Erik Niva ut #jagärfotboll där han berättar en historia utifrån några av alla de fotbollströjor han har samlat på sig genom åren på vift.

Boken rymmer ungefär 70 fotbollströjor och berättelser – garderoben och källarförrådet hemma i Gröndal i Stockholm betydligt fler.

– Det pågår någon form av katalogisering nu och jag skulle tro att det kommer att landa någonstans runt 500 tröjor.

När började du samla?

– Samla började jag nog göra för tio år sedan ungefär. Men det har förstås funnits fotbollströjor i mitt liv tidigare än så. Jag har alltid sagt att jag inte samlar men nu har jag förlikat mig med tanken att jag faktiskt samlar.

Hur samlar du?

– Idealet är att köpa tröjan på plats i staden, i den relevanta stadsdelen. Men det funkar förstås inte alltid. Men jag vill ha originaltröjor, officiella med namn och nummer. Och ligapatchen får gärna vara där också. I dag beställer jag en hel del tröjor på nätet.

Begagnande tröjor?

– Ofta. De är oftast billigare. Och det finns en lockelse i den helt genuina matchanvända tröjan. Den optimala tröjan är använd och otvättad och jag har budat hem sådana tröjor men då har jag tvättat den. Det är kompromissen för att jag ska få ha de här hemma, säger Niva och visar stolt upp en grönvit tröja med namnet KALJUMÄE på ryggen.

Det Tallin-baserade laget heter FC Levadia.

– Den här ska vara begagnad. Den har Kaljumäe sprungit runt med i Meistriliiga. Annars är det en ganska modern tröjsamling. Jag har några Tottenham-tröjor från 80-talet, men många tröjor är från 2000-talet.

Varför samlar du?

– Det går att dra en rak linje från att jag var sju år gammal och samlade frimärken hemma i Malmberget. Det var mitt sätt att resa ut i världen. Jag har alltid varit nyfiken på världen men det var långt till världen från Malmberget. Sedan började jag resa och kom ofta tillbaka med en tröja. Och nu tar tröjan mig tillbaka ut i världen, till platsen jag besökte, det går att återknyta till en upplevelse, en känsla, minnas platsen, resan, fotbollsklubben. 

Så det är en bunt med tidsmaskiner du samlar på?

– Precis så. 

helskärm

Niva köpte sin första fotbollströja EM-sommaren 1988 då han och familjen var på – håll i er nu – folkdansturné i Västtyskland.

Grabbhalvan Erik Niva gjorde allt han kunde för att undvika den enda tröjan som fanns att tillgå, den rödvita Hamburg SV-tröjan, eftersom Malmbergets AIF-rivalen Gällivare spelade i just rödvitt.

Strax innan färjan tillbaka till Sverige lättade ankar fick han tag på sin allra första fotbollströja.

– Butiksbiträdet hade en tröja som han inte trodde att en svensk nioårig ville ha. Han menade att det var en del sjaviga typer som höll på… FC St. Pauli. 

Har du kvar den?

– Jag lånade ut den till en kompis som skulle på turné i Tyskland på 90-talet och den kom förstås aldrig tillbaka. Den var vit med bruna inslag. Och eftersom jag hade en redan 1988 så har jag därmed hipsterimmunitet.

Vilken är den dyraste tröjan du har köpt? 

– En Al-Ittihad-tröja. Aleppo-laget. Det finns en extra stark dragningskraft till svåråtkomliga tröjor till lag som håller till i de turbulenta delarna av världen. Alla vet vad som har hänt i Syrien de senaste åren, det har inte bara varit att åka dit och hämta en tröja. Den här kostade 2000 spänn och jag ville ha en tröja från från en klubb som inte var knuten till regimen och från en tid då det fortfarande fanns ett Aleppo.

Finns klubben idag?

– Den finns och är faktiskt tillbaka i stan. Det har spelats fotboll i Syrien under kriget men det har varit i regimens intresse och skett i Damaskus. Al Ittihad försöker resa sig ur ruinerna men varken klubben eller staden kommer att kunna återskapas till vad det var före 2010.

Så här skulle vi kunna hålla på fram till trettonhelgen.

2018.

En tröja – en historia.

Stabaek och svenskarna, Qarabag och exilen i Baku, Club Deportivo Palestino i Chile som en gång tiden grundades av palestinier.

Braintree, Bradford och Bahia. 

Och så den skrikorangea Sjachtar Donetsk-tröjan med nummer 99 på ryggen.

– Den var väl den tröjan som fick mig att börja samla. När Cristiano Lucarelli, den italienske fotbollsideologen, flyttade österut i mitten på 2000-talet, det tyckte jag var riktigt coolt. En spelare att uppskatta. Livorno var hans stad och när det blev dags att lämna så flyttade han inte till Silvio Berlusconis Milan utan till Donetsk i östra Ukraina, för att han ville veta mer om hur det var för gruvarbetarna där borta. Jag fick ringa och mejla och jag tror till och med jag faxade till klubben för att få tag på den här tröjan. Den satt fast i tullen i två månader. Men med den tröjan tog jag steget från att plocka på mig tröjor till att välja ut tröjor jag verkligen ville ha. Och här sitter vi nu.

Vad behöver tröjan ha för att den ska tala till dig? 

– Den ska representera någonting jag kan sympatisera med. Det krävs att klubben överpresterar eller att de har en grundidé som tilltalar mig. De kanske satsar hårt på egna ungdomar eller har en större vision om vad de vill med sin fotboll. De kan ha spektakulära fans, fans som står för någonting jag tilltalas av. De kanske kommer från en del av världen där det är jävligt tufft men där fotbollen erbjuder en respit. Det funkar också. Och så finns det förstås saker som gör att jag vänder mig bort.

Vad är det?

– Om tröjan tillhör en klubb som har väldigt mycket pengar och/eller framgång som har för täta band till en regim som är osmaklig.

Så vi hittar inga PSG-tröjor i högen?

– Nej.

Malmbergets AIF? 

– Mm, det var ju inte så mycket ”merch” kring klubben på den tiden, men jag bodde precis vid idrottsplatsen och fick faktiskt tag på en äkta matchtröja när de skulle ske någon slags gallring där en sensommar. Och vi hade en idol, en hjälte, en Bagarn Olsson-figur i georgiske Zaur Svanadze, som kom när Berlinmuren föll och lärde oss hur fotboll kunde spelas. Hans tröja fick jag, men tyvärr gav jag bort den till bokhandlaren Dave i Brighton. Jag fick bo hos honom och resa runt i södra England och kolla på fotboll. Det var en passande gåva, tyckte jag då, men det ångrar jag idag.

Vilket är det vanligaste numret bland alla tröjor? 

– Kanske sjuan. Det var det numret jag spelade i själv. Jag var ytter och hade någon idé om att jag var lite som Pierre Littbarski i min spelstil. 

Till sist, hur ser din relation ut till polyester?

– Inte så stark som man kanske kan tänka sig. Jag har de här tröjorna när jag joggar. Och det är behagligt att dra på sig en argentinsk landslagströja med Lamela på ryggen när man bara ska skrota runt här hemma en söndagsmorgon.