Valencia andas frisk luft efter kaosåren

Jacob Larsson

helskärm

Konkurshot, tränarkaruseller och säljrykten – här är historien om ”Läderlappens” återkomst

Under 2000-talet var Valencia en av Europas mest framgångsrika klubbar.

Men ekonomiska bekymmer, usla rekryteringar, tunga spelartapp och ett envetet limstift sköt klubben i sank – fram tills i år.

Under söndagen spelar det forna storlaget från den spanska östkusten åter en seriefinal i La Liga.

Det är den 23 maj 2001. Valencia firar stora framgångar i såväl liga– som europaspel. Med spelare som Vicente, Ruben Baraja, Pablo Aimar och karismatiske målvakten Santiago Cañizares har klubben tagit sig till sin andra raka Champions League-final, där man efter en rafflande straffläggning får se sig besegrade av Bayern München.

Den fina starten på 2000-talet var dock bara början på en än mer framgångsrik tid för ”Los Che” som kulminerade i såväl liga– som Uefacup-vinst 2004 under Rafa Benitez vingar.

Staden, som bland annat är känd för apelsiner och delfiner, badade i orange och svart på natten och på dagarna sken solen konstant på den spanska östkusten.

”Kan spela med ögonen stängda och ändå vinna”

När Claudio Ranieri sedan tog över efter Rafa Benitez triumferande sejour i klubben öste han lovord över sin föregångare.

– Jag har haft turen att ärva ett lag som kan spela med ögonen stängda och ändå vinna, sa en lyrisk Ranieri efter att ”Los Che” slagit Porto i supercupfinalen 2004.

Även om åren därefter inte blev lika glamourösa lyckades klubben skaka fram ett helt gäng med framgångsrika spanska landslagsspelare. David Villa, David Silva och Juan Mata var alla fasta inslag i det spanska landslag som, med tre raka EM- och VM-titlar mellan 2008 och 2012, av många kom att kallas för ”det bästa fotbollslaget genom tiderna”.

Stjärnorna lämnade – ikonerna la av

Men när den stjärnspäckade trion lämnade i början av 2010-talet började solen skina allt svagare på östkusten, och oroliga havsvindar började i stället blåsa runt klassiska Valencia.

Stöttespelare som Carlos Marchena, nämnde Baraja och anfallsesset Fernando Morientes lade skorna på hyllan eller varvade ner och med en mindre angenäm omsättning på tränarsidan – Quiqe Sanchez Flores, katastrofale Ronald Koeman och ojämne Unai Emery bytte av varandra – tog klubben ny sats 2013.

Men språnget, som förvisso landade i en fin fjärdeplats 2015, blev ett platt fall sett över tid.

Fastlimmade i problem

Den singaporianska affärsmannen Peter Lim tog över samma år som fjärdeplatsen inkasserades, men miljonärens första år i klubben var ingen höjdare. Med pengarna följde krav och målsättningar som inte riktigt rimmade med det sportsliga välmåendet.

Lim bestämde sig för att kicka populära tränaren Pizzi och ersätta honom med Nuno Santo – trots att Pizzi tog klubben till seminfinal i Europa League säsongen 2013/14.

Vad mer oroväckande var, var att Nuno hade nära relation med agenten Jorge Mendes, som också var en av Lims närmaste vänner – och en hund verkade ligga begraven.

Trots fjärdeplatsen 2015 blev efterföljande år ett fiasko. Valencia lyckades endast vinna fem av 13 matcher, något som ledde till att omtyckte presidenten Amadeo Salvo, och fem personer ur hans personal valde att lämna Valencia.

Samtidigt som fansen oroade sig för Jorge Mendes ökade inflytande i klubbens affärer valde Nuno att säga upp sig – efter endast ett år som ansvarig.

– Det har varit en ära att träna den här klubben. Jag vill tacka spelarna, Peter Lim och fansen för den här tiden, sa Nuno till media efter 0–1 mot Sevilla och minst sagt usel säsongsstart.

Engelske ikonen Gary Neville tog över – bara för att få sparken efter ännu en katastrofal säsong 2015/16 som till slut slutade med en tolfteplats för Valencia.

– När fansen är missnöjd med dig så ser de till att du får veta det, sa Neville efter att fansens tålamod börjat tryta i takt med uteblivna framgångar under en lång tid.

Nio olika tränare på fyra år

Där och då trodde nog de inbitna fansen att botten var nådd, men säsongen 2016/17 såg ut att rendera i det ultimata fiaskot för klubben, som dominerat Europa i början av 2000-talet.

Till en början låg man på nedflyttningsplats i La Liga, Peter Lim ryktades vilja sälja klubben och sportdirektören Jesus Garcia lämnade sitt uppdrag. Därtill fortsatte Valencia att avverka tränare på löpande band.

Pako Ayestaran sparkades i samband med nedflyttningshotet, Cesare Prandelli tog över men lämnade självmant efter tre månader sedan klubben ”inte motsvarat de transferlöften” man givit honom.

Karusellen slutade med att den gamle spelaren Voro, för tredje gången på lika många år (!) tog över ansvaret tillfälligt och räddade Valencia undan nedflyttning. Voro var också den nionde (!) tränaren på blott fyra år att leda Valencia.

Låga förväntningar på årets säsong

Inför årets säsong var det således inte många som trodde på Valencia som en seriös utmanare till topplaceringarna.

Men succétränaren Marcelino kritade på och med en rak och disciplinerad 4–4–2-uppställning i kombination med snabba, finurliga och kreativa spelare som Andreas Pereira, Carlos Guedes och den välkände italienske straffsumparen Simone Zaza har Valencia i princip återuppstått från de döda, och stått för en prestation få trodde var möjlig.

Inför söndagens seriefinal mot Barcelona på anrika Mestalla har ”Los Che” ännu inte förlorat i La Liga, och tagit 30 av 36 möjliga poäng. Med Real Madrid hela tio poäng bakom suveräna Barca vilar nu ligaspänningen på det vitsvarta gänget.

”Klubben och fansen har förtjänat det här”

– Som Valenciasupporter är jag väldigt lycklig över var klubben är nu. Det är verkligen vad klubben och fansen förtjänat efter allt de gått igenom. Jag är glad för Marcelinos skull, som är huvudpersonen bakom alla bra saker som händer i Valencia just nu, sa tidigare superstjärnan och ikonen David Villa nyligen till Marca, nu i New York City.

Efter många långa och svåra år flyger fladdermusen på bröstet igen, och solen skiner åter över apelsinodlingarna i Valencia.

I kväll 20.45: Valencia-Barcelona, Viasat sport premium