”Då var det godnatt – glöm fotboll, glöm det, glöm riskerna”

Publicerad 2018-08-30

Lotta Schelin är 34 år.

Hon är tidernas bästa målskytt i svenska landslaget. Hon har vunnit Champions League tre gånger, Diamantbollen fem och franska ligan åtta. Hon har tagit medalj i EM, VM och OS.

Hon är klar nu.

Ur halsen på Lotta Schelins tröja flyger svalor. Tatueringen gaddades dit av en kompis i höstas.

– Om svalor bygger bo nära ditt hus ger det lycka. De här är på väg uppåt. Jag gillar symboliken i det. Men att tatueringen sitter på nacken är livets ironi.

Förra sommaren fick hon en pisksnärtskada i nacken av en tackling. Hon spelade ändå EM och förberedde sig för den allsvenska omstarten när en olycklig nick på träning sänkte henne djupare ner i mörkret. Hon sjukskrev sig. Fick medicin. Härdade ut, timme för timme.

När vi träffades i oktober 2017 befann hon sig i en avgrund. Hon visste inte hur djup den var, bara att hon föll. Jag har aldrig intervjuat någon så värnlös, någon så närvarande och sökande, som vill berätta men begränsas av språket. Hur sätter man ord på det obeskrivliga som pågår i kroppen? Hon sa att hjärnan höll på att sprängas. Att hon inte önskedrömde om fotboll utan om en morgon utan huvudvärk.

På frågor om framtiden reagerade hon fysiskt, med hostningar och små knyck i ögonvrårna. Den här versionen av mig kan inte spekulera, sa hon och snöt sig. Jag måste bli friskare för att kunna överväga att sluta.

”Det är slut på karriären. Slut.”

Den smärtfria morgonen är inte här än. Vi sitter i en tom hotellrestaurang nära Heden i Göteborg och Lotta berättar att de har hittat rätt medicinering och har skalat ner på läkarbesöken, men att hon inte klättrat många steg på återhämtningspyramiden. Fast det syns på hållningen att något har förändrats, blicken har ljusnat. Hon vevar med armarna och säger att sådana rörelser inte gör ont alls.

Hon är inte längre låst i ett plågsamt nu, hon ser en framtid.

Hon faller inte, hon har fallit.

– Det går två steg fram och ett bak, sedan ett steg fram och två bak. Det är upp och ner i måendet, ändå känner jag någon sorts bättring, säger hon.

Lotta Schelin håller ju nu på att flytta hem till Kungsbacka från Skåne.

Har du bestämt dig?

– Ja.

Vad har du bestämt?

– Det är slut på karriären. Slut på fotboll. I alla fall på planen.

När bestämde du dig?

– Det har gått aplångsamt. I januari försökte läkarna vara schysta och inte pusha mig, men de sa ändå att jag löper stor risk om jag fortsätter. Risk. Det ordet satte sig hårt. Jag satte mig i bilen och bröt ihop. Det blev så konkret. Det fanns inte en chans att jag skulle ta risken att må så dåligt igen.

Det fanns inte en chans att jag skulle ta risken att må så dåligt igen.

Gav du upp direkt?

– Nej. Men i slutet av maj sa jag till läkarna att jag måste få må lite bättre. De sa fortfarande att det fanns stor risk. Jag hade hoppats att en dag må så bra att fotbollen kom närmare, men då var det godnatt. Glöm det. Glöm risk. Glöm fotboll.

I oktober 2017 verkade du må som sämst. Om det var ett på skalan och tio är så bra att du kan spela fotboll igen, så hur mådde du i maj 2018?

– Tre. Det var aslångt bort. I somras promenerade jag i 40 minuter och fick lite hopp, men så gick det tillbaka. Jag mådde dåligt varje dag i två veckor. De smällarna är tuffa.

Är det helt fritt från laddning nu? Kan du säga det en gång till?

– Haha. Att jag slutar spela fotboll?

Ja.

– Det går att säga. Jag slutar!


Lotta är 33 år och håller tyst. Hela EM knep hon igen, förtegen som urberget om den strålande smärtan från skulderbladen upp i skallen, om nickförbudet på träning, om allt som kunde ge negativa skriverier eller locka motståndarna att sätta henne ur spel med en taktisk armbåge. Mot Ryssland nickade hon som aldrig förr, som för att motbevisa sanningen. Ont? Hon? När hon ställde in en presskonferens på läkarens inrådan spekulerade journalisterna i att tidernas svenska skyttedrottning var rädd för frågor om måltorka.

Det var ett par veckor sedan. Nu är hon tillbaka i Sverige. Tyst värmer hon upp inför träningsmatchen mot Bröndby. Hon nickade på träning tidigare i veckan. En anfallares instinkt, en av alla rörelser som måste ha automatiserats för att du ska hinna först i matchsituation, men den här gången hade det varit bättre att avstå.

Alla måste upp med humöret, skriker tränaren. Hon kan inte ge något. Kroppen är en enda röra. Dags för inlägg. Jaha, då kör vi då, för lagets skull.

Sjukgymnasten ser vad som försiggår och ropar till sig henne.

– Du måste gå hem, Lotta. Du mår inte bra.


Vi tänkte ses ute i Kållered. Promenera runt på föräldrarnas gata, vika av mot barndomens grusplan som belagts med konstgräs.

Men det är en söndag med dramatiska väderomslag, med knattematcher som avlöser varandra. Den här sortens samtal gör sig inte i regn och stim bland hundratals blåklädda ungar.

Så vi sitter här. Lotta Schelin skrattar, biter ihop, skrattar igen.

”Vilat två veckor här, en vecka där”

– Jag vet inte ens om jag har en diagnos. Det är så sjukt. Efter den mentala explosionen tog jag ett steg bakåt och tänkte efter. En smäll förändrade allt men problematiken har jag haft innan. Jag såg alla smällar jag fått i karriären och konstaterade att alla har bidragit.

Hur många var det?

– Axplockar jag bara de supertydliga blir det tio-femton.

Det är en kedja av skador, som för en boxare?

– Ja, jag pratade med en hockeyspelare som har samma medicinering. De brukar veta vad som är den första och tredje hjärnskakningen, men han sa att han kommit hit på grund av många småsmällar.

Du hade ryggproblem som tonåring och migrän hela seniorkarriären. Hänger allt ihop?

– Nej, det är nog whiplash-varianterna man ska titta på. Tänk när en forward skarvnickar med en back i ryggen, det har hänt mig ofta. Då har jag fått en överkänslighet i nacken och muskulaturen i ögonen har rubbats eller stängts av helt. Jag har vilat två veckor här, en vecka där.

Varje pisksnärt i nacken drabbar också hjärnan. Varje smäll mot huvudet strålar ner mot nacken. Att skilja dem åt är poänglöst.

– Oavsett om det är nacke eller hjärna är rehabiliteringen exakt likadan, säger Schelin och demonstrerar en nickrörelse hon inte vågat utföra fullt ut på sex-sju år.

– Jag ryser bara av tanken på att visa.

Jag ryser bara av tanken på att visa.

Ska du äta medicin resten av livet?

– Jag hoppas inte det.


Lotta är 32 år och lägger bollen på straffpunkten.

OS-semi i brasiliansk lunchtidshetta. 70 000 på Maracana, 69 000 av dem hejar på hemmalaget. Marta satte den första och flyttade över pressen till planens mest kritiserade spelare.

Hon är tidernas bästa svenska målskytt, 85 för ögonblicket, men har för mästerskapet nöjt sig med en defensiv mittfältsroll, lagt löpkilometer till löpkilometer. Många verkar ha missat positionsbytet. Tyckare och sociala medie-gläfsare hör för lite nätrassel. Hope Solo kallade hennes lag för fegisar.

Bollen på punkten. I potten svensk fotbolls första OS-final sedan 1948, allt på spel, alla på läktaren emot sig.

Lotta Schelin är helt lugn.

Det här känns bekant, tänker hon.


Hon lyfter pekfingrarna mot kindbenen och gör något. Anstränger sig, fast det är oklart hur.

– Jag är inte ens på gummibandsnivå. Tryck ansiktet mot fingrarna, som att du ska vrida huvudet, men pyttelite. På den nivån är jag. Och så har jag ögonövningar. Du ska titta på två grejer och skela i några sekunder. Det är såna mesövningar, men jag kommer inte förbi dem. Jag försökte cykla i tio minuter för att höja pulsen, men fast bara benen jobbar blir det spänningar i nacken. Så komplext är det.

”Man är låst i önskan om motion”

När du säger bakslag, är det huvudvärk?

– Ja. Och nacken. Och jättemycket kring ögonen. Ögonmuskulaturen sitter här i ansiktet och går ner för halsen.

Gör du samma övningar i dag som förra hösten?

– Jag har aldrig klarat av att göra de övningarna. Jag mår så dåligt av dem. Jag tog en timeout för att må bra i vardagen, men när jag försökte igen på våren var det lika illa. Har du ont i foten gör du rehaben så blir det bra. Gör jag alla övningar i dag ligger jag dålig i morgon. Och hur mycket ska jag öka? Du förstår. Det är svårt.

Minns du ditt första stora bakslag?

– Från början gjorde jag en fjärdedel av övningarna för ögonen. Jag höjde till femtio procent, två minuter i stället för en, men låg hela dagen efter. Då blev jag skiträdd att hamna i en dålig spiral.

Jag gissar att du sett din kropp som ett verktyg sedan du var liten. Så plötsligt funkar den inte längre. Har relationen till kroppen förändrats?

– Ja. I svackorna blir man liten. Då jämför man med kroppen som en gång var ett redskap: jag gjorde allt och kan inte ens lyfta en låda längre. Hoppet ner är så jäkla stort. Jag kan inte göra situps. Man är låst i sin önskan om att bli motionär åtminstone.

Hur är det att ligga på soffan och titta ner på något som inte längre är en elitkropp?

– Det är jäkla tur att jag är som jag är. I Frankrike lärde jag mig att våga vila. Tur att jag har den ådran, annars hade jag klättrat på väggarna. Men jag längtar efter att få komma ut och jogga. Det har jag aldrig gjort förut i mitt liv.

Jag längtar efter att få komma ut och jogga. Det har jag aldrig gjort förut i mitt liv.

Hur mycket kan du motionera?

– Jag hade två veckor i augusti som var så himla dåliga. Efter det har jag varit försiktigare. Men jag gick 30 minuter för några dagar sedan.


Lotta är 32 år och hör de tillresta fransmännen sjunga Marseljäsen för sin svenska drottning.

Hon fick en lårkaka för en vecka sedan och började på bänken, ändå kretsar Champions League-finalens senare hälft mellan Lyon och Wolfsburg runt henne.

Inbytt i minut 79, enorm löpvilja i förlängningen, given skytt i straffavgörandet. I hennes sista säsong i Frankrike, i underläge efter Ada Hegerbergs miss, måste hon göra mål om det ska kunna bli en tredje Europatitel.

Fansen sjunger.

I det pressade läget är Lotta Schelin märkligt lugn. Det är en ny upplevelse, en hon ska bära med sig, känslan av att vara i kontroll.

Hon visualiserar ett skott åt vänster, ett åt höger. Båda går in. Hon väljer det vänstra och gör mål. Pekar upp i himlen.

När Lyon vinner enas de rödklädda i en galen, studsande ringdans. Lotta Schelin deltar inte, för hon ser sumparen Èlise Bussaglia gråta tvärsöver planen. Allt blev så fel för henne. Inför säsongen flyttade hon ifrån Lyon, nu har hon bränt den avgörande straffen för sin nya klubb. Hon skäms, sörjer, hulkar.

Hon får en arm över axlarna.

Kom vi går, säger Lotta.


Har du sug efter att panga in en boll i nättaket?

– Jag har nuddat en riktig boll typ två gånger. Någon har lirat på gatan och bollen har rullat iväg. Men jag har haft drömmar som varit helt konstiga, att jag i drömmen har sprungit runt på planen. Men va? Jag är ju inte okej! Vad ska Rosengård säga, jag är ju i landslaget! Såna stressande bilder.

Och när du är vaken?

– Nej. Jag är så långt ifrån spel att jag inte får något sug när jag är vaken. Jag har inte kontakt med fotbollen. Det är för jobbigt.

Du har aldrig en boll vid foten?

– Nej. Det får komma. Jag kanske kan ha det i trädgården. Det är sjukt. När jag tog steget tillbaka försvann fotbollen totalt från hjärnan. Då fattade jag att det var millångt till ett vanligt liv.

Kan du se en hel film?

– Ja. Det har inte varit något problem. Det är värre med datan och mobilen.

Jag ville vara taktfull när vi bokade intervjun, så jag ringde inte utan mejlade. Det var riktigt dumt gjort.

– Haha. Nej, ett mejl funkar nu. Det är ändå en konkret grej som blivit bättre sedan i höstas. Jag kan läsa, men inte böcker.


Lotta är 19 år. Skulle inte ryggen ha börjat krångla hade hon tagits ut i VM-truppen året innan, det magiska 2003 när 3,7 miljoner svenskar såg Hanna Ljungberg göra mål i finalen. Men nu är det 2004. Två mål i U23-debuten mot Irland och en mobil som ringer i bussen därifrån.

Marika Domanski Lyfors säger att en spelare har blivit sjuk och att Lotta ska ansluta till A-landslaget. Hon är tänkt att få debutera mot Frankrike om ett par dagar. Lira med Vickan, Kicki, Moström, Carre, Malin Andersson.

Skämtar du, frågar Lotta, fast det är inte en fråga, bara ett sätt att vinna tid. Skämtar du? Hon försöker greppa vad som händer men behöver ett par sekunder till, så hon repriserar sitt knep.

MARIKA, SKÄMTAR DU?


14 år efter mobilsamtalet i bussen rätar Lotta Schelin på ryggen och medger att hon är stolt. Hon har inte bara upplevt en epok i damfotbollen, hon har utgjort en.

88 landslagsmål är 16 fler än Ljungberg, 17 fler än Videkull och Sundhage, 26 fler än Ibrahimovic. Hon har vunnit skytteligan i allsvenskan, i franska ligan, i EM.

I sina fyra största framgångar har hon haft fyra olika roller: vid VM-bronset 2011 var hon target, vid EM-bronset 2013 skyttedrottning, vid Champions League-triumfen 2016 inhoppare och vid OS-silvret 2016 yttermittfältare.

Stolt?

Såklart. Men inte bara över det sportsliga.

”Ett ansvar att föra fram budskap”

Grovt tillyxat tillhör hon den tredje generationens rättvisekämpar i svensk damfotboll. På 80-talet kallades Pia Sundhage och Anette Börjesson okvinnliga. Runt millennieskiftet rekommenderades Hanna Ljungberg och Jane Törnqvist med låtsad välvilja använda mindre mål och bollar. Numera får Hedvig Lindahl och Kosovare Asllani höra att de inte förtjänar mer än de brödsmulor som Uefa och Fifa kastar åt deras håll.

Samma motstånd, olika skepnad.

Lotta Schelin ser kampen som obligatorisk, som en sidosyssla du inte har den manliga lyxen att kunna hoppa över.

– Du blir kritisk första gången när du är sex år gammal och alla säger att du inte kan bli proffs. Det märks på oss i vuxen ålder, säger hon.

Ett arv du förvaltar till nästa generation?

– Ja. Jag tycker att vi ska bära den fanan. Fotbollen är en samhällsreflektion, en sjukt bra kanal för att spänna musklerna och visa unga tjejer att det går att förändra. Man har därför ett ansvar att föra fram ett budskap när man kan det.

Du hoppas att de unga fortsätter?

– Ja. De får inte bli bortskämda utan förstå att det är en ständig kamp. En ständig förskjutning. Klart att vi gärna hade hoppat till 70 000 kronor per dag i ersättning per spelare som är på VM, som killarna har, men nu är det noll. Det är mycket kvar. Men man får putta det långsamt framåt hela tiden. Det är som min rehab.

Har du något värsta mansgrisminne?

– 2008 blev jag nominerad till årets kvinnliga spelare i Frankrike. På väg till galan skulle jag och Louisa Nécib gå på bussen, men fick en hand i ansiktet. Bara för nominerade, sa de. Men det är ju vi? fick jag fram med min kommunikativa franska. Vi fick åka till slut. Men när vi skulle gå av kom handen igen. Bara för nominerade! Man var inte delaktig eller sedd på hela dagen. Den upplevelsen var riktigt, riktigt jobbig.

Vann trixningstävling som liten

Men kampen går vidare?

– Kampen går verkligen vidare. När inget hade hänt med landslagsersättningen så reagerade vi. Då hände något. Vi måste fortsätta att ta det ansvaret.

Du. Det här är ditt framtida jobb.

– Ja. När jag jobbade med mensdelen var det för att ta bort hinder för tjejer och kvinnor. Hindren är en stor grej. Jag vill påverka men vet inte hur.


Lotta är 12 år. Killarna i ringen är två huvuden längre. De står på Hedens grus och räknar vem som trixar bäst, bara en av alla spontantävlingar som uppstår runt Gothia Cup. Lottas lagkamrater i Kållered pockar och hetsar. Gå in då. Här har du en boll.

Hon vill inte.

Kom igen, säger en tjej. Du är bättre än dem.

Hon kliver in, hon är darrig, men nervositeten sitter i hjärnan, inte i fötterna. Sju, åtta, nio. Femtio, femtioen, femtiotvå. Trehundrafyra, trehundrafem, trehundrasex.

Vad var rekordet? Aha, då fortsätter jag en stund till.


Lotta är 34 år och tar på skinnjackan. I eftermiddag ska hon mecka med flytten från Malmö till huset i Kungsbacka, det hennes syster har hyrt sedan det köptes för franska proffspengar 2011.

Intervjun är klar och Lotta mår inte bra, inte så som ordet brukar definieras, men hon har satt fötterna mot avgrundens botten och omslutits av mörkret därnere. Nu står hon två steg upp. Fast det återstår hundra upp till dagsljuset ska hon stanna kvar, minimera riskerna att falla.

Vad talar för att hon återhämtar sig och tar jobb i fotbollens tjänst? Att hon en dag kickar boll i trädgården?

Kroppen känns lite bättre än för ett år sedan. En gång testcyklade hon några minuter i bästa träningskläderna.

Utöver de medicinska framstegen ser hon tecken i himlen.

– Du skulle se svalorna runt huset. De dönar runt i svärmar. Trehundra i formation. Det är fantastiskt.


Elsa är 13 år. Jag ringer henne dagen efter att jag intervjuat Lotta Schelin.

Hon bor en kvart söder om stan, spelar fotboll i Kållered SK och kallas Björken för att särskiljas från de två andra elsorna i laget. De håller till på konstgräset som förut var grus. Björken är back ibland, anfallare ibland, hon lirar egentligen var som helst där det hjälper laget.

Av sin förebild har hon lärt sig att man ska vara peppande. Att det viktiga är att ha roligt, riktigt roligt, och att allt annat är nummer två.

Elsa tycker att det är ledsamt att Lotta ska sluta, men att det i sak inte förändrar någonting för tjejerna i laget.

De har sin idol oavsett.

– Alla vet vem hon är. Hon kommer från lilla Kållered och har blivit så stor. Hon är lite extra cool.

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.