Bank: Ingenting avgörs här – det bara låter så
PARIS. De spelar för små flickor, de spelar för sin sports utveckling, de spelar mot sexism, de spelar mot Fifa, de spelar mot diskriminering, de spelar inför för lite publik, de spelar för pengar.
Ikväll, 21.00 på Parc des Princes: Sverige–Kanada, åttondelsfinal i ett världsmästerskap.
Spela för er själva, Sverige.
En sval källare mitt i den moderna fotbollens Mordor, Paris Saint Germains hemmaplan, dagen före en avgörande VM-match. Förbundskaptenen Peter Gerhardsson och lagkaptenen Caroline Seger ska svara på frågor från journalister från England, USA, Kanada och Sverige.
Seger har spelat två säsonger för PSG, men det var tvärs över gatan, på Stade Jean-Bouin. Det finns inte en fotbollsvärld, det finns ett par, och det här är ett VM som bekräftat det fem gånger i minuten.
Dagens smak: Publiksiffrorna. Fifa basunerade ut publiksuccé redan före VM, men när verkligheten krockat med prognoserna har det varit lätt att se att det fattats publik.
Publikfrågan har följt efter frågan om det horribla Var-experimentet, debatten om ersättningar, kultursidesdiskussionen om tonläget i mediebevakningen eller femvertising-trenden kring kvinnors fotboll (Adidas har, efter 60 år i misogyna Fifas säng, lanserat sig som alla fotbollskvinnors bästa vän). Thailand förlorade en VM-match med 13–0, det var katastrof. Och den debila diskussionen om hur dåligt spelet är? Jo, den lever och har hälsan, tackar som frågar.
Kan inte bara vara idrottare
I kväll möter Sverige Kanada i en åttondelsfinalen i VM, Peter Gerhardsson säger att han befinner sig i en bubbla och helst inte funderar på annat – men kvinnor som spelar fotboll måste alltid tänka på annat. Bubblor är inte för dem.
De kan inte bara vara idrottare, de måste vara representanter, ambassadörer, politiker, debattörer.
Zlatan Ibrahimovic var en politisk urkraft, en samhällsförändrare, en dörröppnare för hundratusentals svenskar som såg upp till honom. Men väldigt ofta fick han ju förmånen att bara vara fotbollsspelare också.
Det går inte att blunda för betydelsen av den nya vågens fotbollsfeminism, det vore ett svek att inte berätta om alla oerhörda livsöden som ligger bakom utvecklingen i den här sporten, eller hur intimt förknippade de är med andra rörelser. Precis som det vore ett journalistiskt svek att inte gå sätta press på Fifa, förbunden, att diskutera Var-tillämpningen, publiken, mediebevakningen, influenser-trenden eller den politiskt hycklande företagskapitalismen.
Ingenting avgörs här
Men måste det bli så förbannat platt? Måste varenda liten felpassning, varje tom stol, vägas som ett uranladdat inlägg i en debatt kring FÖR eller EMOT hela sporten?
VM är ingen slutpunkt, ingenting avgörs här, det bara låter så precis hela tiden.
Fotbollen kommer att växa, publiksiffrorna kommer att stiga, spelarna kommer att bli ännu bättre (titta på målvakterna i det här mästerskapet, sätt de insatserna i ett perspektiv), professionalismen kommer att öka.
Att Real Madrid bestämmer sig för att skaffa ett representationslag i spanska ligan är en större ödesfråga för den här sporten än att femtusen biljettköpare bestämmer sig för att bada istället för att se England slå Skottland med 2–1.
”Jag håller inte med”
Här satt alltså Caroline Seger, utan den autopilot som fotbollsspelare brukar ha, och lyssnade på frågor om publiksiffrorna. Hon tog in frågan, formulerade ett perfekt svar:
– Där jag kommer ifrån, var damfotbollen har varit… den vägen som den har vandrat… Jag håller inte med.
– Det är lätt att fokusera på det negativa, men jag tycker mer om att se var vi kommer ifrån och vart vi gått. So far, so good.
Det kommer att bli bättre, för det har alltid blivit bättre.
I kväll ska Sverige spela en match som på många sätt kommer att avgöra var vårt landslag befinner sig när fotbollsvärlden exploderar de kommande åren. Chansen till VM-medaljer står på spel, chansen till en OS-plats också, det kan vara den sista stora matchen för Seger-Lindahl-Fischer-generationen.
– Den häftigaste matchen jag varit med om, erkänner Peter Gerhardsson.
Ingen propagandafotboll
Häftigt kan det bli, men jag förväntar mig ingen propagandafotboll. Kanada har visat sina kort – de har en ramstark defensiv, byggt kring den moderna men lite ojämna försvarschefen Kadeisha Buchanan. Framåt snurrar fortfarande mycket runt Christine Sinclair, som fått sällskap av en ny generation frejdiga spelare: Huitema, Prince, kantfarten hos Ashley Lawrence och hjärnan Jessie Fleming.
Precis som USA så har Kanada pratat mycket om Sveriges anfallsfart inför matchen, skillnaden är att Kanada förmodligen kommer att anpassa sig lite mer efter den. För svensk del handlar det som vanligt mycket om huruvida Kosovare Asllani kan hitta luckor i den där muren.
Möjligheterna kommer att bli färre, öppningarna mindre och hoten tyngre. Peter Gerhardsson valde bort möjligheten att ge Sverige ett genrep mot USA, nu går hans spelare in i skarpt läge utan att ha testat sin elva i VM, och utan renodlade anfallare som fått igång sitt målskytte i turneringen.
En värmevåg är på väg in över Paris, jag förväntar mig en lång, målfattig kväll på Parc des Princes.
So far, so good. På andra sidan väntar en kvartsfinal, en annan tid, och vi ska just få veta om Sverige och Caroline Seger finns kvar då.