Bank: En patient som knappt har puls

Simon Bank

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2018-10-10 | Publicerad 2018-10-08

IFK Göteborg sparkar en tränare som misslyckats med ett omöjligt uppdrag.

Misslyckandet får Poya Asbaghi ta konsekvenserna av.

Men det omöjliga uppdraget – vem tar ansvar för det?

Det har gått en vecka sedan jag stod i en lobby på Tele2 Arena och pratade med Mats Gren, IFK Göteborgs sportchef. Han ville inte kommentera de komprometerande uppgifterna kring hans arbete som presenterats i magasinet Offside, men när jag frågade om framtiden var han bestämd.

Jag frågade hur hans arbete med truppbygget inför 2019 såg ut, om det skedde helt och hållet utifrån linjen att Poya Asbaghi skulle träna laget.

– Självklart, svarade Gren.

Men… det var visst inte så självklart, trots allt?

Enligt Göteborgs-Posten, normalt extremt välinsatta när det gäller IFK, ska Poya Asbaghi få sparken (eller vad det nu kan komma att kallas). Antingen har de fel, i delar eller helt, eller så far IFK med osanning.Den gamle guldtränaren Jonas Olsson och den inte fullt lika gamle kultspelaren Hjalmar Jonsson sägs ta över, även det enligt GP, i ett uppdrag som handlar om att rädda livet på en patient som knappt har puls.

Det är i så fall ett tufft uppdrag, men det är inte omöjligt.

Spännande ung tränare

Det är inte samma uppdrag som landade i knäet på en nykläckt, artikulerad och spännande ung tränare som heter Poya Asbaghi.

Blåvitt hade misskötts till en ekonomisk kris och en skenande identitetskris. De hade inte resurser, trupp eller attraktionskraft nog för att locka en tränare med exklusivt varumärke, samtidigt som de var piskade att visa upp en spännande framtidsväg för sponsorer och supportrar.

In: Poya Asbaghi.

Han ville intressanta saker, han hade en ”modern”, progressiv fotbollssyn. Han stod för många av de saker Blåvitt länge saknat, representerade en utveckling som deras fotboll behövde och fortfarande behöver: passningsspel, konstruktivitet, talangutveckling.

Med en både beundransvärd och häpnadsväckande naiv frenesi försökte Poya Asbaghi trycka in alla sina fyrkantiga pusselbitar i runda hål. Nu står de här – med en strid för livet, utan spelartyper som kan ge enkla poäng, och utan den kvalité som krävs för att spela svårt.

Ekvationen går inte ihop idag, den har aldrig gjort det. Vad värre är: ingenting talar för att det ekonomiskt krisande Blåvitt skulle kunna få den att gå ihop 2019. Skulle en vinter till göra Robin Söder till en allsvensk Messi? Skulle en försäsong göra att de plötsligt kunde sätta ihop ett funktionellt passningsspel även på offensiv planhalva? Skulle Carl Starfeldt blomma och bli en fyrbåk för en trebackslinje?

Eller, för all del, skulle Mats Gren som genom ett trollslag ha lärt sig att scouta lågbudgetspelare för det här spelet, och bli den Östersunds-trollkarl han inte visat minsta tendens att vara under fem år hittills?

Ansvaret för IFK:s snedseglats som förening ligger på andra händer, skulden för Poya Asbaghis omöjliga uppdrag hamnar helt på Mats Gren. Det var en bön och en besvärjelse, helt utan ankare i verkligheten. Om de hade trott på den här vägen så kommer de förstås fortsätta, i superettan om så krävs. I så fall fullföljer de med mandatet de faktiskt gett en ung, intressant tränare.

Erkänner fullfjädrat fiaskobeslut

Om de sparkar sin tränare nu – det dementeras kraftfullt av föreningen – så erkänner de ett fullfjädrat fiaskobeslut, och då kan Poya Asbaghi rimligen inte skickas ut till vargarna ensam.

Han har varit tjurskallig och naiv i sin övertygelse, men han har i alla fall varit konsekvent.

Det är mer än vad man kan säga om hans chef.

Och nu? Om uppgifterna från GP stämmer så svänger den här krisbåten 180 grader och rör sig hemåt igen. Jonas Olsson har en aura som man normalt bara hittar på revisionsbyråer, Hjalmar Jonsson är en länk till en identitet som omges med ett nostalgiskt skimmer på Kamratgården: gör så mycket du kan med så lite som möjligt, det är aldrig för sent att slå en lång bolljävel mot Jonas Wallerstedt.

Jag tror ju att de överlever, men sedan ska IFK Göteborg försöka hitta en väg framåt också. Den gick inte framåt, den borde inte gå bakåt.

Så åt vilket håll svänger ni nu, Blåvitt?