Asahara: Han kunde nog inte önskat sig en vackrare kväll

Det var grinigt. Det var fult. Det var varken särskilt organiserat eller välspelat och det var inte vackert.

Men Lionel Messi kunde nog inte önskat sig en vackrare kväll.

För det var ju här den tog slut. Hans långa väntan på den enda framgång han saknade.

Årets Copa America hade hittills, åtminstone för min del, saknat en hel del av den charm och hetta den brukar ha.

Utan inbjudningslag så har de 10 Conmebol-lagen spelat ett gruppspels vars utformning enbart går att likna vid en sömnig transportsträcka (med fyra av fem lag vidare från varje grupp).

Samtidigt som läktarna i EM har vibrerat av liv och påmint oss om hur fotboll faktiskt ska och brukade låta så har de sent utvalda brasilianska läktarna ekat av pandemitomhet.

Däremot har vi i alla fall haft två megastjärnor som till synes varit i storform.

Två megastjärnor som båda brunnit, törstat och trånat i år och dagar efter att få lyfta landslagstrofén de saknar.

Det har synts på vägen till finalen.

Neymar har sprungit omkring och fullkomligt sprudlat av kreativitet och spelglädje när han tagit sitt Brasilien smärtfritt genom turneringen. På precis det vis han aldrig fick chansen att göra när han missade vägen till guldet 2019.

Lionel Messi, nuförtiden kontraktslös i väntan på att Barcelona ska få ordning på sina löneposter, har skruvat in frisparkar, briljerat på klassiskt Messi-manér och med brinnande passion (om ni inte sett den psykologiska krigsföringen i semifinalsstraffläggningen mot Colombia, så gör det direkt) tagit sitt Argentina hela vägen till finalen.

Att de båda skulle ställas mot varandra i den här finalen kändes nästan förutbestämt. Framförallt var precis det dramaturgiskt perfekta slut, för första gången mellan dessa lag i en final sedan 2007, som den här turneringen behövde för att verkligen bli något värt att minnas om några år.

Fler fallmeter än löpmeter

Att det här var efterlängtat, men framförallt obeskrivligt prestigefyllt, syntes bara efter någon sekund när vi hade fått finalens första otajmade råkapning från en övertänd argentinare.

Två minuter senare hade en övertänd Fred fått matchens första gula kort.

Och på den vägen bar det i en finaltillställning som rakt igenom var nervig, grinig, sönderryckt, inte särskilt organiserad och inte heller så välspelad. Men likväl, på sitt eget kaotiska vis, alldeles, alldeles underbar.

Neymar gick mest omkring och fyllde upp sin frustrationsmätare för varje gång han cyniskt sparkades ner (eller Otamendi-bodyslammades ner) på Maracanas ganska undermåliga gräsmatta. En matta som även flertalet gånger fick bekanta sig med en Lionel Messi som sannolikt samlade ihop fler fallmeter än löpmeter under finalens gång.

Just Lionel Messi hade verkligen ingen vidare match. Nästan på nivån att det var hans mest anonyma insats i hela mästerskapet i en match som inte kommer minnas för dess fotbollsmässiga skönhet.

För Barcelonaikonen kommer den dock säkerligen alltid vara en av de vackraste.

För det var ju nu han till slut lyckades.

Lagkamraterna klev fram

Med ett OS-guld i all ära så har den där icke-vunna landslagstrofén varit ett betungande ok att bära för en av de bästa genom tiderna. Samtidigt som liga, CL och cuptitlar ramlat in på löpande band i Barcelonatröjan så har landslagsgärningen alltid slutat i moll. Han har upplevt snöpliga straffsparksförluster i finaler, två gånger om, mot Chile. Han har upplevt förlängningsförlust i en VM-final 2014. Och han har upplevt flertalet argentinska landslagsupplagor genom åren som mer eller mindre enbart verkade vara skapade som sociala experiment för att mäta Barcelonastjärnas mentala smärtgräns.

Den här upplagan gjorde i stället något som tidigare upplagor haft osannolikt svårt att göra under hela Messis landslagskarriär.

Att kliva fram när deras lagkapten inte lyckats göra det.

Angel Di Marias finalavgörande 1–0-chipp var delikat. Emi Martinez i målet påminde Arsenal, återigen, om vad de faktiskt sålt bort för ett år sedan. Rodrigo De Pauls inhopp var av högsta kaliber. Spelare som Nicolas Otamendi, Gonzalo Montiel, Gio Lo Celso och Leandro Paredes både delade ut och tog smällar när de skoningslöst och brutalt kröp rakt in under skinnet på Neymar och de andra brasilianska stjärnorna.

Så när slutsignalen gick så titeljublade, sammantaget välförtjänt, Argentina för första gången sedan 1993.

Lionel Messi hann knappt släppa sin första tår av lättnad och eufori innan en tv-puckhög hade bildats över den kaptensbindelbeprydde lilla argentinaren. 34-åringen såg lika ung och sprudlande ut som en TV-puckvinnare han med.

Det allra vackraste

På andra sidan planen fälldes samtidigt tårar med helt annan laddning.

För Neymar har också väntat och trånat. Och kommer få fortsätta göra det åtminstone ett tag till.

Neymar har också, med gamla Brasseikoner och ledstjärnors framgångar som måttstock, aldrig lyckats föra sitt lag till det han brinner allra mest för.

Press, förväntan och slutligen en besvikelse som gick rakt ut i tårkanalerna.

När den direkta, rejäla och strömmande sorgen lagt sig så klev PSG-stjärnan, med molokna steg och öppna armar, rakt till den argentinske lagkaptenen.

En lagkapten som fram tills dess hoppat runt som en loppa från famn till famn i titelfirarvimlet.

Neymars famn stannade han dock extra länge i.

Den långa kramen, mellan två vänner och två unikt skickliga fotbollsspelare, var kanske ändå det allra vackraste under denna minnesvärda, sydamerikanska finalnatt.

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.