”Jag cyklade iväg och satte mig på en bänk”
Janne Andersson om hur Sveriges EM-trupp tas ut
Publicerad 2021-05-19
En trupp är presenterad, ett par miljoner förbundskaptener har synpunkter, men bara en av dem räknas.
Det här är Janne Anderssons val – och Janne Anderssons ångest.
Han började med ett tomt ark, han slutade med en förödande skada och 26 spelare som markerades med grön överstrykningspenna.
Tänk om han glömt någon?
Den här gången behövde han inte promenera så långt.
Tre kilometer från förbundskaptenens hus, på en hotellterrass med slående utsikt över Lindingöbron, avslöjade han rollistan till den här sommarens stora äventyr. Solglitter i vattnet, konfirmandkamning hos förbundsfolkets personal, välstrukna kostymer på tränarduon och det vanliga, sociala småpratet om coronapandemins påverkan på sommarens planer.
Det enda som skilde från en normal tisdags-after work på Lidingö var omfattningen av planerna, att det här rörde val som skulle kunna påverka ett dussintal unga fotbollsspelare, och i förlängningen humöret för stora delar av det svenska folket.
Vad är egentligen ett mästerskap? Den assisterande förbundskaptenen Peter Wettergren fick höra alla berättelser – alla – om VM 1994 från vännen Klas Ingesson, och bestämde sig för att han ville uppleva det själv.
– Det är ju varje kille och tjejs dröm. Från att man börjar spela fotboll. Det finns inget större. Jag lovar att VM i Ryssland… jag hade ju sett alla VM från 1974, det är det största som finns. Och EM är nästan lika stort. Tänk att få chansen att vara med. Alltså, den möjligheten kanske inte dyker upp igen, så jag skulle säga till alla spelare att göra allt som står i deras makt för att ta chansen att få vara med.
”Det samtalet är inte kul”
De allra flesta av oss kommer aldrig nära.
Andra valdes bort i sista stund.
När jag slår mig ner med förbundskaptenen Janne Andersson för att få en inblick i hur en trupp blir till, hur processen ser ut, så är det där vi börjar – med spelarna som får beskedet att de tyvärr inte får plats.
– Pratar vi VM 2018 så är det fyra–fem samtal jag ringer kvällen före, för att tala om att ”du kommer inte med”. Det är första gången Sverige ska spela ett VM på tolv år, kanske den enda chans i livet de får att vara med… att ringa det samtalet, det är inte kul. Men samtidigt så måste man ha den respekten, man kan inte backa från det ansvaret i min roll. Det är så grundläggande, en respekt för människor. Men det är fan inte roligt.
När vi ses är det fortfarande ett par veckor kvar till den kväll då allt ska vara klart, när de sista, svåra besluten ska vara fattade: vilka får plats, vilka får det inte. Det är stor skillnad på att ta ut en vanlig landslagstrupp och att välja spelare till ett helt mästerskap, men båda delar handlar om att ha en tydlig bild av utbud och efterfrågan.
Vilka spelare finns? Vad behöver landslaget?
Det är fem år sedan Janne Andersson började bygga sitt landslag, med uttagningen till nyckelkvalmatchen mot Nederländerna 2016. När inventeringen började tog han hjälp av sin företrädare Erik Hamrén, av dåvarande U21-ledaren Håkan Ericson, så småningom av Lars Lagerbäck, och av hela sin ledarstab.
– Jag tror att det blev hundra namn på listan till slut, innan vi sorterade. Och sedan hade jag, på riktigt, ångest natten innan vi skulle släppa vår första trupp, för att jag… tja, för att jag skulle ha glömt någon.
”Jävlar, jag GLÖMDE MIKAEL LUSTIG”?
– Haha. Ja, att någon duktig journalist skulle sitta där och fråga om inte den där spelaren skulle varit med. Jag tänkte, på allvar, att jag kunde ha missat någon.
Har en lista
När EM-truppen presenterades hade han inte glömt Mikael Lustig.
Med största sannolikhet hade han ingen annan svensk spelare gått under radarn heller.
– Vi har en lista, i dag tror jag att den är på ungefär drygt 70 spelare. En bevakningslista. Där dyker man upp om man är svensk och gör något bra. Sedan kan man trilla bort från den också. Men ungefär så. Sedan har vi löpande bevakning på kanske 35–40 spelare. Med de flesta av dem har även vårt fys-team löpande kontakt.
Han tar upp ett meddelande i telefonen och visar:
– I går var det Mujo Tankovic som hade fått problem med en vad, men lär vara tillbaka i helgen. Det är Christian Andersson (naprapaten i landslagets ledarstab) som har koll på honom. De spelarna har vi koll på, vi vet om de är petade eller skadade. Sedan, från det, så tittar vi mycket. I början var det svårare, men nu har vi en gemensam erfarenhet. Om pandemiåret, med uteblivna resor, kommit under vårt första år så hade det varit fruktansvärt stressande. Det är inte enkelt nu heller, men i dag har vi ganska bra grepp.
– Det är en jävla skillnad på att se spelare live och att se dem på en skärm. Men nu, efter fem år, känner jag mig trygg i processen.
Rutinmänniskan Andersson börjar varje morgon med att skumma igenom föregående dags händelser. Och så tittar han, ibland blir det bara en halvtimme av en viss match, ibland en hel, ibland bara enstaka klipp.
Vad är det man tittar på, mer specifikt?
– Är de hela, friska, vilken form är de i, har de skadeproblem? Hur spelar klubblaget? För oss är det viktigt att se spelarna i vårt sätt att spela, vi vill inte att de ska stöta för tidigt, men det kan vara helt annorlunda i en klubb: man ska upp i markering? Klarar man den övergången? Det kan vara en spelare som egentligen är mycket bättre än en annan på sin position, men som inte kommer med.
Det finns ett par aspekter man faktiskt måste väga in om man vill förstå tankearbetet som legat bakom just den här truppen. De bottnar i erfarenheter från ett 39 år långt ledarskap och är inte självklara för den som saknar samma erfarenheter.
Den mest brännande är förstås att en trupp inte består av de 26 bästa spelarna i Sverige.
– Nej, man måste kolla på positionerna. Man måste hela tiden göra jämförelser.
Är form ens en faktor, med tanke på att det är en månad mellan uttagning och match?
– Den blir mindre. Samma sak om någon har en liten skadekänning. Sedan är det en EM-trupp, när gemene man eller media analyserar den så blir det alltid diskussion om gubbe 23 till 26. De 15–18 stycken som kommer att spela är alla överens om, men diskussionen kommer att handla om de som sannolikt inte ens kommer att spela en minut i EM. Det är fascinerande. Det är klart att de gubbarna är oerhört viktiga: under VM var vi ihop i 48 dagar, om inte de gubbarna är motiverade och gör bra träningar, om de tjurar så…
Är det en faktor?
– Det är en faktor. Man har lärt känna de flesta, man vet att de funkar. Det kan finnas spelare som man vet är in i helsike bra för gruppen, men som kanske inte är särskilt aktuella för spel: en sådan spelare kan komma med på de meriterna. Faktiskt. Då är det inte alltid de 26 bästa spelarna. Men man har inte råd med det om det är spelare som kommer att spela. Men ta en tredjemålvakt – där kan du inte ha en surgubbe som går och gnäller.
Brytpunkten mellan de 26 individuellt bästa och truppens behov av olika typer, hur ser den ut?
– Det finns ingen spelare som inte kommit med för att den inte passat in i vårt sätt att spela. Vi pratar om principer, att vi inte vill att de, i vårt försvarsspel, spelar innanför eller bakom oss. Vi går bara över i markeringsspel när vi ligger högt. Och så vidare. Vi vill spela blandfotboll, inte bara spela kort som i höstas, och inte bara – som nu när vi har Zlatan – spela långt. Vi utvecklar det här.
– Vi vill sätta forwards i spel, alltid ha djupledslöp när vi har en rättvänd, opressad spelare… ett antal principer, som funkar oavsett om vi spelar 3-5-2 anfallsmässigt, om vi bygger med två backar och trycker upp ytterbackarna. Det finns inga spelare som inte kan uppfylla det. Men sen blir det ju skillnad. Har vi Zlatan så måste vi ha en löpande forward bredvid honom, annars blir vi fattiga. Men ingen spelare riskerar att inte bli uttagen i en trupp för att han inte uppfyller några principer.
”Har vi Zlatan” sa förbundskaptenen för tre veckor sedan.
Nu har han inte det.
Det som kom i lördags, tre dagar innan truppresentationen, var inte ett rutinmässigt sms om Mujo Tankovics vadproblem – utan en veritabel bomb rakt in i EM-bygget. I ett pressmeddelande från fotbollsförbundet tvingades Janne Andersson konstatera som det var:
– Jag har pratat med Zlatan, som dessvärre meddelat att hans skada stoppar hans medverkande i EM.
Det hade gått två månader sedan den stora återkomsten, som vände upp och ner på väldigt mycket i landslagets mästerskapsförberedelser. I de sista skälvande timmarna var det bara att vrida allt tillbaka igen.
Ut: teknisk briljans, spetsegenskaper, erfarenhet, respekt. In: Ett invant grundspel, en struktur som alla vant sig vid under fem års arbete.
– Det var inget roligt samtal att få, på något enda sätt. Jag önskade honom lycka till med rehab-träningen, säger Janne Andersson.
Janne Andersson har varit fotbollsman så länge han kan minnas. På det sättet är ingenting nytt, på ett annat är allt nytt. Uppmärksamheten, bevakningen, pressen är något helt annat. Det är jobbet också, även om rutinerna nu är ett resultat av lärdomarna då.
När jag frågar om truppstrukturer målar Janne Andersson upp en gammal modell, som han etablerade som klubbtränare.
– Jag hade ett genialiskt tänk, enligt mig själv, som jag byggde upp i Halmstad. Jag hade A, B och C-spelare. Sex–sju A-spelare som var helt givna, som alltid spelade. Jag hade åtta–nio B-spelare, som konkurrerade om övriga platser. Och på slutet hade jag fyra–fem C-spelare, unga killar som var nöjda med att bara vara med. C-spelarna skulle helst utvecklas till B-spelare, B-spelarna skulle kunna bli A-spelare, och A-spelarna kunde ju lämna. Då var man tvungen att värva en A-spelare. Det var ett bra system, för att bygga struktur. Man kunde inte ha 20 A-spelare som alla förväntade sig att få spela, och hade man 20 B-spelare blev man för dålig. De flesta accepterade det faktiskt, de visste var de var och vart de var på väg.
– Har du fyra mittbackar så ska man ha tre som konkurrerar… det är alltså ett klubblagstänk.
Men det har väl viss bäring även på en landslagstrupp?
– Lite, lite. Då har man tre som konkurrerar, och en som ska växa på sikt. Om två av de tre får spela så vet den tredje att han är på tur om någon är ur form eller blir skadad. Har man fyra jämnbra kommer två alltid vara besvikna. Det är jättebra att ha fyra suveräna forwards – vi har ju sex – men vad ska man med alla till? Det är bara två som får spela. Känner de två att de ryker så fort de gör en dålig match… det blir ingen utveckling.
Han känner att han behöver nyansera och göra ett tillägg:
– I landslaget är det inte samma sak, förstås, men även där får man acceptera att de som spelar är bättre än mig, just nu. Jag tror mycket på trygghet, att man får göra misstag utan att åka ut direkt. Har man förberett ett lag för att spela en match så måste de få misslyckas. Jag har aldrig gjort tre byten i paus.
Och man tar inte ut en EM-trupp där man väljer bort sin fjärde A-mittback?
– Förstås inte.
När vi sitter ner första gången är det lite mindre än en månad kvar till dess att EM-truppen ska printas, publiceras och huggas i sten. På ett sätt är uttagningen en lägesrapport efter fem års process, på ett annat är det slutet på två månaders intensivt tankearbete.
När uppstod, tankemässigt, konceptet ”EM-trupp”?
– Efter samlingen i mars. För mig är det så. Man måste göra saker och ting i tur och ordning. I mars hade vi VM-kval. Vi fick fan inte trilla dit på att vi tänkte på EM. Innan vi kom hem från Kosovo fick vi inte ens prata om EM.
– När samlingen var över, då började vi titta mot EM. Och fortfarande är det, just nu, ganska flytande. Jag har ett kollegieblock, där finns räntor, amorteringsberäkningar – och en sida det står ”EM” på. Innan stod där ”Georgien, Kosovo, Estland”. Där finns ett antal namn utifrån position och rangordning. Där går jag in och tittar. Nu är det ett levande dokument. När vi träffar alla ledare en vecka innan uttagningen drar jag upp det på en whiteboard. Eller, först stryker jag över med färgade överstrykningspennor i mitt block: grönt, gult, rött. Sedan bearbetar vi det tillsammans. Processen är igång.
Det spelar väl med bilden av förbundskaptenen att kollegieblocket, eller lädermappen det ligger i, har en historia. Janne Andersson kan exakt redogöra för var, när och av vem han köpte det, hemma i Halmstad för evigheter sedan.
– Jävla bra grejer, säger han.
Hur många spelare är med i blocket nu, drygt tre veckor före presentationen?
– Vi vet ju inte om det blir 23 eller 26. Jag hoppas ju på 26. Det borde vara så, i dessa pandemitider: 26 spelare, fem byten. Men någonstans måste man dra sitt streck.
”Så var det i VM”
Ett par dagar senare meddelar Uefa att han blir bönhörd, landslagen kommer att kunna ta ut 26 spelare till EM.
– Med 26 spelare så kan jag fylla väldigt många av de behov jag har. I dag har vi kanske någonstans mellan 30–35 spelare som kan vara aktuella. Och nästan varje dag försvinner någon.
Enligt min schablonbild så vill du ha en trupp med, låt säga, en ordinarie högerback, en andre högerback, och så ytterligare någon som skulle kunna vikariera som högerback i ett krisläge. Är det så du tänker?
– Ja, ja, det är så man tänker. Så var det i VM. Ta just högerbacksplatsen – då blev Lustig avstängd, Emil (Krafth) spelade. Då hade jag pratat med Vigge (Nilsson Lindelöf) som har spelat högerback och kan göra det. Jag pratade även med Sebastian Larsson, men det var så längesedan han spelat där att jag hade Vigge som förstaalternativ. Man måste prata med spelarna om det, och förbereda dem på att det kan hända.
Jag pratade med just Mikael Lustig om det, när han spelade mittback i AIK i våras, att ni tidigare har haft den diskussionen: att han skulle kunna hoppa in där om mittbackssituationen skulle fortsätta se besvärlig ut.
– Ja… jag tog det faktiskt med honom också, efter att du pratat med honom…
– Men det är så man måste resonera, kanske ännu mer i ett mästerskap än i en vanlig samling, eftersom man inte får ta in nya spelare efter den första matchen.
”Då väntar jag”
Janne Andersson ger sig in i ett förklarande resonemang kring vilken stor fördel det är för spelare som har större allroundkvalitéer, som kan lösa den sorters kris som ofta uppstår under en fem–sex veckors mästerskapssamling. En knäskada här, en lårkaka där, så vill man inte stå utan ett alternativ på någon position. En innermittfältare som också kan vara mittback, en ytterback som kan ta ett kliv upp i banan – det är användbara pusselbitar som dessutom kan bli avgörande i en viss matchsituation.
Med en månad kvar hade han 30–35 spelare i sitt block. Med ett par dagar kvar hade bilden klarnat, de grönfärgade och slutspelsklara namnen blivit fler.
Med två–tre dagar kvar till presentationen, hur klar är du då?
– Då har jag nog de jag ska ha. Eller, jag kommer att ha det den sjuttonde maj, efter den helgen. Är jag tveksam så brukar jag vänta tills jag verkligen måste bestämma mig, jag vill ge mig tiden att processa så länge det går. Det är ingen stress, jag vill bara värdera det från alla perspektiv.
Var sitter du när du fattar det sista beslutet?
– Jag ringde nog Ken Sema (den hårdaste petningen från VM-truppen 2018) samma dag, tror jag, på Arlanda. De spelade kvällen före. Men det gör jag hemma, jag sitter hemma när jag gör det.
Bollar med sin stab
Den här gången fattades det slutgiltiga beslutet kvällen före presskonferensen i Lidingö. Efter det ägnade förbundskaptenen sin energi åt hur den skulle presenteras. Om det låter som att det är ett ensamt arbete så är det både fel och helt rätt. Under hela vägen fram har idéer bollats hit och dit i en grupp där alla väger in med synpunkter och idéer.
– Det är jag, Janne, Maths (Elfvendahl, målvaktstränaren). Några scouter. Lasse Jacobsson kollar en del. Och sen har vi relationer till tränare också, som kan höra av sig och säga att vi ska kolla extra på någon, förklarar Peter Wettergren.
– Vi har (analysprogrammet) Wyscout, vi kan se alla matcher i efterhand där. Och man ser mängder. I går satt jag och såg Werder Bremen–Mainz. Jag kollade mycket på Luddes (Augustinssons) roll. Det är det man tittar på – vad har de för roll i sina klubblag? Hur kan man vrida på det hos oss? Sedan är det många spelare som är på gränsen, de tittar man mycket på.
Ser ni mer på, låt säga, Pontus Jansson än på Victor Nilsson Lindelöf?
– Det skulle jag inte säga, för Vigges matcher går ju på vanlig tv, så man ser ganska mycket av United. Eller Juventus, Milan, Leipzig. De andra kanske man ser mer i efterhand.
Wettergren och Maths Elfvendahl är delaktiga nästan hela vägen fram i det där konstant pågående arbetet med att sålla fram 26 namn. Direkt när de följt en spelare hör de av sig till förbundskaptenen med inspel och analyser för att göra det slutgiltiga valet så väl underbyggt som möjligt.
Men sedan?
– Jag är med så länge jag kan, men i slutänden är det Jannes vilja som gäller, och då är jag helt lojal med det. ”Jag har bestämt mig för det här” säger han. Och då är det så. Bra. Då kör vi på det. Men man påverkar, man har argument. Vi är inte helt lika, det hade inte varit utvecklande.
”Satte mig på en bänk ensam”
Janne Andersson bekräftar bilden:
– Peter och jag pratar, vi är ett gäng med Maths Elfvendahl, Christoffer Bernspång, Lasse Jacobsson. Tom (Prahl) har varit med också, men inte under pandemin. Vi pratar om trupputtagningen. Jag tar upp det, för att få deras feedback. Men det är bara jag som tar besluten, det är extremt viktigt att betona det. Peter har samma information som jag, men vi tycker inte likadant i allt för det – och de ska inte behöva bli utsatta och behöva försvara besluten. Det skulle bli rörligt. Vi gör allt tillsammans, men lag- och trupputtagning är mitt jobb.
– Vi har haft tydliga exempel på när det varit annorlunda. Jag lyssnade på Radiosportens podd Matchen i morse, där Jimmy Durmaz dök upp. De pratade om Frankrikematchen 2017, där han gör första målet och Ola Toivonen det andra. De var båda avbytare i Toulouse hela våren. Jag minns den laguttagningen. Jimmy spelade inte i Toulouse, Viktor Claesson hade kommit igång och varit bra i Krasnodar. Vi diskuterade fram och tillbaka vem av dem som skulle spela. Till slut tog jag cykeln från Scandic, jag behövde frisk luft. Jag cyklade ut på Djurgården och satte mig på en bänk, ensam. Till slut trillade det över på Jimmy. Han hade gjort det bra i landslaget, jag kunde inte motivera för mig själv varför han inte skulle spela.
– Vi har precis samma information, vi jobbar med det här dygnets alla vakna timmar, ändå är vi inte alltid helt överens.
Läs mer om fotbolls-EM
Stor guide med allt inför EM 2021: Spelschema, tv-tider och arenor
Här är Sveriges trupp till fotbolls-EM: Fakta om alla spelare
Alla nyheter om EM i fotboll 2021
Ytterst handlar det väl om tillit, att lita på att en viss spelare löser en viss uppgift vid ett visst tillfälle?
– Ja. Och det är så jäkla svårt att sätta fingret på exakt hur man kommer fram till det. När jag sa ja till det här jobbet så ville jag göra det på mitt sätt, även om jag har ett helt fantastiskt team. Jag ska inte falla till föga för vad alla andra tycker, för tänk att sitta där i efterhand och ha fallit till föga för vad någon annan tycker. Fy fan. Jag tar in synpunkter, men måste landa i det jag vill.
Nu är truppen uttagen, men resan dit har inte varit smärtfri, processen har inte varit sömlös. Förbundskaptenen är medveten om att beslut som väger mindre för honom (vem ska vara femtealternativ på centralt mittfält?) kan vara det viktigaste som händer i en ung spelares liv.
Han tar den insikten på allvar.
– Hustrun vill nog att jag flyttar hemifrån sista veckan, för jag svarar inte på tilltal. Jag är helt väck, det snurrar bara i huvudet. Det är samma med Peter Wettergren och hans Linda. Vi är sådana.
– Jag somnar alltid, men när jag vaknar på natten så ligger jag vaken. Jag kan ligga flera timmar och vända och vrida. Jag tycker inte att det är jobbigt, det är bara en del av jobbet. När jag väl fattat beslutet så vet jag att jag är grundad i det. Det är inte som med Ante Smith (mångårig ledare i Halmstad) som på fullaste allvar tyckte att vi skulle singla slant och lotta de svåra laguttagningarna, när vi inte kom fram till något.
Det finns ju en historia om den där rekryteraren på ett företag som alltid slängde hälften av ansökningarna utan att läsa dem. ”Varför?” undrade någon. ”Man kan väl inte anställa folk som har otur”.
– Den är bra… Äh, men jag vill själv känna att jag fått bli klar, så att jag kan vara så övertygande att jag inte behöver spela teater. Har jag inte allt klart innan brukar jag bli fruktansvärt stressad. Man måste komma dit, med sig själv, så att man kan vara helt och fullt övertygande.
Efter 39 år som fotbollsledare, fem år som förbundskapten, vet han att kritik och avvikande uppfattningar är en konstant i arbetsbeskrivningen. Man behöver inte ha glömt en given spelare i en landslagstrupp för att bli sågad, det kan räcka med att fatta ett beslut som visar sig bli kostsamt om några veckor.
Kvalet är avklarat, en mästerskapssommar står för dörren, och nu har Janne Andersson valt sitt resesällskap. Det kan vara rätt, det kan vara fel, egentligen har han bara ett krav på sig själv när valet är fattat:
– Jag vill bara känna att jag gjort det bästa jag kan.
Du har inte glömt någon?
– Jag har inte glömt någon. Nu har jag koll på det här.