Monaco är motsatsen till engelska jättarna
Brenning: Tack och lov för världens dyraste skilsmässa
Världens dyraste skilsmässa krossade Monacos dröm om att bli en världsledande fotbollsklubb.
Men de gav dem ett fotbollslag att vara stolta över.
Premier League-jättarna är återigen utslagna ur Champions League men det finns ingenting jag kunde bry mig mindre om i kväll.
Visst lär det ha varit Premier Leagues snurrande miljardimperium som Dmitry Rybolovlev sneglade på när han i december 2011 började bygga sitt Monaco med svindyra stjärnförvärv. Men allt det vändes över ända i världens dyraste skilsmässa i maj 2014.
Tränaren Claudio Ranieri lämnade när stjärnorna såldes och Monaco istället valde att satsa på unga och utvecklingsbara talanger under ledning av den relativt oprövade portugisen Leonardo Jardim. Fem år efter att Rybolovlev påbörjade sitt klubbygge kan AS Monaco nu istället beskrivas som raka motsatsen till sina gamla förebilder i Premier League.
Helt annan typ av fotbollslag
Publiksnittet är sämst i hela ligan med bara drygt 9000 åskådare, fanskulturen i det närmaste obefintlig (jag har ingen aning om var onsdagens klack egentligen kom ifrån) och varumärket knappast något världens största företag står i kö för att förknippas med. Men det har samtidigt gett en helt annan typ av fotbollslag.
De må höra hemma i världens kanske minst charmiga stad och som klubb är Monaco ingenting som får ett fotbollshjärta att bulta (den främste supporten heter Prins Albert och dök upp till onsdagens match med en half-and-half-halsduk) men spelarna på planen visar allt det som blivit för sällsynt i Champions Leagues senare omgångar. De är unga, respektlösa, långt mycket hungriga än sina redan så brutalt överbetalda konkurrenter och ser fortfarande ut att kämpa för varandra – snarare än för sitt nästa kontrakt – med en närmast desperat vilja att visa hela världen att de kan mäta sig med de allra bästa (mest överskattade?) spelarna.
De spelar så naivt optimistiskt att det blir framgångsrikt. På torsdagen var de också fullständigt överlägset Manchester Citys uppskrivna superlag i nästan en timme.
Under den första halvleken vann Monaco alla närkamper, hade samtliga skott på mål och såg rent fysiskt ut att vara minst en decimeter både längre och bredare än sina motståndare. De frustade fram lika målmedvetet som en fredagsledig Dimitar Berbatov vid roulettbordet samtidigt som Citys spelare stod förstelnade och väntade på att någon annan skulle välja nummer. Det var en sällan skådad uppvisning från ett på förhand grovt underskattat lag.
Benjamin Mendy och Kylian Mbappé dominerade på vänsterkanten. Alla Monacos spelare dominerade i luftrummet. City vaknade visserligen och David Silva vände matchbilden men sen kom Fabinho och 3–1. Game over.
Leicester ensam kvar
Leicester City – just nu 15:e lag i Premier League – är nu Englands enda representant i Champions Leagues kvartsfinalspel. Det kommer leda till vilda diskussioner i brittisk press om varför de stenrika PL-jättarna, nu dessutom med världens mest aktade tränarkår, återigen misslyckas i Europas mest prestigefyllda turnering men det är just nu en diskussion som faktiskt inte intresserar mig.
För varför ska vi ens bry oss om det? Varför skulle vi vilja ha Premier Leagues svinrika representanter i kvartsfinalerna?
Som objektiv fotbollssupporter blir jag betydligt mer charmad av det här Monaco-laget än Manchester City, Arsenal, Manchester United eller Chelsea. De må sakna alla Premier Leagues främsta tillgångar (publiken, historien och kulturen) men de har det Premier League-jättarna (och många andra ledande fotbollsklubbar) på något sätt har förlorat på vägen mot den miljardindustrin Rybolovlev en gång avundades.
Hungern, behovet av att bevisa något, viljan att ge förtroende till unga spelare andra hade tvekat kring, känslan av att slå underifrån och göra det ingen tror ska vara möjligt. Potentialen att med ett gäng talanger på väg upp välta ett berg med ren entusiasm. Det gör dem till en udda fågel i en fotbollsvärld som blivit allt mer likriktad och kortsiktigt resultatfixerad.
Världens dyraste skilsmässa krossade Monacos dröm om en världsledande fotbollsklubb men gav dem ett fotbollslag att vara stolta över. De har inte publiken, varumärket, stjärnorna eller den allra största omsättningen och de lär knappast vinna Champions League men vad skulle vi egentligen med ett nytt PSG, Barcelona, Bayern eller Manchester City till ändå?
Monaco är något annat så tack och lov för den där skilsmässan.