Bank: Han vill just nu mest inte säga något alls
Lite Manchester United-lyrik för sakens skull:
När måsarna följer trålaren är det för att de tror att sardiner kommer att kastas i havet.
Victor Nilsson Lindelöf pratar, alla lyssnar. Han var en som alla tycker om – han blev en som alla ska tycka om.
Det finns ju en sak som är lite speciell med just den här landslagsveckan, slog det mig i tisdags.
Det var den 3 oktober då, men för första gången på femton-sexton år firade Zlatan Ibrahimovic och Andreas Isaksson födelsedag utan att vara landslagsspelare. För första gången på femton-sexton år bevakade vi landslaget utan att ha dem här som födelsedagsbarn.
Så här står vi och längtar efter nyckelspelare, efter stjärnor, efter strålglans och lite häftiga rubriker (det var, om vi ska vara ärliga, kanske mest ett av 3 oktober-barnen som bistod med de senare delarna). Och på kanelbullens dag släntrar Victor Nilsson Lindelöf ut till pressen.
350 miljoners-Victor.
United-Victor.
Rubrik-Vigge.
Plötsligt stod Mourinho där
Där Emil Forsberg det-är-kul-med-fotboll-vrickat sig fram till sin position som högoktanig kontinentkanon har Nilsson Lindelöf exploderat sig till sin plats i världens förmodligen hetaste fotbollsmiljö.
En skada skickade in honom i U21-EM, en skada till öppnade dörren till Benficas a-lag, och Victor behövde aldrig vända sig om. Ligatiteln, Champions League, landslaget, Real Madrid-rykten, briljant sociala medier-kvick fästmö, och sedan stod José Mourinho där med surmulen uppsyn, charm, beröm och en sedelbunt.
Välkommen till toppen, välkommen till en arena där strålkastarna samtidigt är mikroskop.
Allt blir stort. Viskningar blir rop. En bris i Benfica är en monsun i Manchester.
Alla följde Victor
Jag vet inte, men jag antar att det kan vara rätt skönt att komma hem till en anfallsträning i Solna då, att stå där nere i långbrallor, tänja baksidorna lite och nicka undan en boll eller två medan de andra nöter snabba anfall med inlägg och fyra-fem spelare rusades in i straffområdet.
Träningen gav väl inga definitiva svar för den som trålar startelvor (mer än att Viktor Claesson verkar ta Durmaz plats till höger på mittfältet), men Sebastian Larsson (direkt från sin bästa match i Hull och en kanonlandskamp i Borisov) parades ihop med Jakob Johansson på innermittfältet. För att det blir så när Albin Ekdal är stel? För att det kan bli så om Albin Ekdal blir stelare?
När spelarna kom ut efter träningen var det ändå Victor Nilsson Lindelöf alla fiskmåsar följde.
De fick enstaviga svar om ingenting.
Inga sardiner. Mer surströmming.
Säger mer om oss än om honom
Det finns en kurva som 99 procent av alla framgångsrika spelare följer när det gäller relationen till medier. Först smekmånaden när allt är kul och nytt och ömsesidigt (”jag är som Muhammad Ali, han sa att han skulle knocka någon i fjärde ronden och sen gjorde han det”), sen fas två när de första smällarna och kritiken kommit (”Varför ska jag svara på det? Är det viktigt för dig?”), och så syntesen när man sett allt, lärt sig allt och kan uppskatta kommunikationsspelet (”Lejon äter inte mig, jag äter lejon. Och här är min parfym”).
Victor Nilsson Lindelöf är just nu mest intresserad av att inte säga något alls, det är både trist och begripligt. Jag tror att stormarna runt världens lugnaste västeråsare säger mer om oss än om honom.
Det som skvalpar över hos oss, i Sverige, är oftast en projicering av fördomar om engelsk idioti. En kombination av komplexmentalitetens ”titta, de ser oss, de ser SVERIGE” och en tacksam bild av att engelsk media är en kloak. Det är samma sorts vinklingar som när alla malde på om Englands semixenofoba, isolationistiska förakt mot Zlatan Ibrahimovic (visst, halva folket ville lämna EU, men alla var faktiskt inte journalister på The Times och Guardian).
Inte köpt på en fikarast
Så var har vi Nilsson Lindelöf just nu, och – framför allt – var har vi honom om ett par år?
Jag kan också bli lite fundersam över en form som såg lite tveksam ut i Sofia, jag kan fundera på om han är en inverterad Samson (han var ju bättre utan hår!), men jag är inte ett dugg orolig för att han liksom skulle ha förlorat alla sina extrema förutsättningar, eller att han skulle vara felscoutad av Manchester United.
Vi har ju sett vad vi sett, vi vet vad vi vet, och det är inte som att United köpte loss honom på en fikarast efter att han gjort en fin halvlek mot FC Bayern. De var i Lissabon redan när han spelade i b-laget, det finns inga som helst garantier – men de vet mycket väl att de investerat i framtiden.
Och mitt i allt det där står en ung kille som ska försöka koncentrera sig på sitt, på ett VM-kval, på att inte köpa in sig på alla andras bild av honom själv.
Han säger att han inte läser tidningar, mungipeklipper ”varför ska jag göra det?”, och det går absolut att sätta framtoningsfrågetecken för om han kanske inte, trots allt, tagit in en del av allt tyckande.
Ska försöka ta nästa steg
Men jag vet inte.
Jag vet bara att Victor Nilsson Lindelöf är en trygg, ung man som aldrig verkat vara på väg åt fel håll. Och att han lever sitt liv med Maja, en ung kvinna som konstant har exakt rätt form av dödligt underhållande balans mellan närvaro (nu är vi i Lissabon, nu är vi i Manchester) och distans (Victor vet inte vad en purjolök är, Victor är en vuxenbebis som spelar tv-spel, logerna på Old Trafford är sinnessjukt dyra).
På lördag spelar Victor Nilsson Lindelöf mittback mot Luxemburg, på tisdag spelar han mittback mot Holland, på onsdag är han tillbaka i Manchester för att försöka ta nästa steg i sin utveckling.
Det var inte särskilt roligt att prata med honom den här gången. Men om han kör i diket kommer det inte bero på att han saknat rätt sorts karta.
