Sillyanalys: ”Finns någon som helst sportslig tanke?”
En mittfältare av världsklass in. En annan ut.
Så kan man se på Barcelonas byte av Arthur mot Miralem Pjanic.
Men det går också att se det som att en ifrågasatt klubblednings byxor till slut ramlat ned under knäna – efter en längre tids styre utan ekonomiska hängslen.
Philippe Coutinho, Ousmane Dembele, Antoine Griezmann.
Det är tre miljardvärvningar som Barcelona gjort utan någon närmare tanke hur de ska passa in i laget.
Det är också tre värvningar som nu i längden, kombinerat med en pandemi, satt Barcelona i ett läge där de akut saknar finansiella livremmar.
Rapporterna från Spanien har ju trots allt varit tydliga.
Över 700 miljoner kronor behöver komma in innan juni blir juli. Pengar man inte trollar fram på en natt. Dock pengar man ”lätt” kan trolla fram via en ekonomiskt gynnsam swapdeal.
Typ den som sker nu med Juventus.
Var finns framtidstänket?
Tolka mig rätt här nu.
Visst är Miralem Pjanic fortfarande en oerhört fin mittfältsvirtuos. Även om han varit ojämn denna säsong så kommer han säkerligen bidra med mål, assist och en hel del fotbollsnytta i Barcelonatröjan.
Visst har den lovande Arthur haft vissa bekymmer med både skador och begränsad speltid efter hans succéartade start på Camp Nou efter flytten från Brasilien (och han är ju som skräddarsydd för ett Maurizio Sarri-designat mittfält i Juventus ändå)
Men ingen kan väl se detta som en affär där Barcelona vill bygga ett så starkt lag som möjligt? Eller som en affär med någon som helst tanke på framtiden (den sportsliga alltså)?
De spanska giganternas trupp har kommit till åren och till och med ett unikum som Lionel Messi har sina begränsningar när det kommer till vad han kan bära på sina axlar (och det är ändå ofantligt mycket). Det är en allmänt vedertagen analys.
När man nu säljer en 23-årig Arthur för över 800 miljoner kronor och köper en sju år äldre Miralem Pjanic för drygt 100 miljoner kronor mindre (ett köp som naturligtvis kommer bokföras efter månadsskiftet för att passa rätt i budgetplaneringen) så är det faktiskt inte första gången Barcelona ”byter” spelare för att blidka Financial Fair Play-kikarna som är riktade mot dem.
Har hänt förr
Backa bandet ett år så såldes reservmålvakten Jasper Cillesen till Valencia och ersattes av brassen Neto från samma klubb. En övergång som även den hade siffror på papper som främsta mål – men som egentligen inte gav någon direkt, sportslig, försvagning och som snarare var ”smart” på alla sätt.
Fallet Arthur-Pjanic är något annat. Ett byte som inspirerar revisorer snarare än blåröda supportrar och spelet på planen.
Samtidigt, ingen som följer Barcelona kan ju egentligen vara förvånad med tanke på hur den nuvarande ledningen styrt den allt mer kommersiella Barçaskutan under sin regim.
Men frågan är om det någonsin funnits större skäl för alla culés att längta till 2021 och nästa ordförandeval.