Simon Bank: Nykomlingen borde hyllas – men även hånas

Uppdaterad 2017-07-25 | Publicerad 2017-04-08

AFC inför klubbens första allsvenska hemmamatch

ESKILSTUNA. En ung klubb tar sin första poäng i allsvenskan, AFC Eskilstuna borde hyllas för sin hemmapremiär.

De förtjänar det.

I stället möter de hugg och hån. De förtjänar det också.

Så här kan det numera också se ut med allsvensk fotboll.

Eskilstuna är inte den sorts stad som väljer enkla lösningar, men när de efter en evighetslång väntan äntligen fick ett herrallsvenskt lag kom det från Solna och ingenstans.

Och det kan väl klubbar få göra om de vill.

Tunavallen håller rätt storlek, välartade ungdomar säljer lotter utanför, det bjuds på vänlighet och leende ursäkter om att ”allt är kaos, men det kommer att bli bättre”.

En stad som Eskilstuna förtjänar sitt fotbollslag, och en klubb som AFC förtjänar sina hyllningar.

Det är inte lätt att ta sig ända hit, de har gjort det med öppna sinnen, kunnigt hantverk och sympatiska ambitioner om att bygga en klubb som betyder mer än bara sina sportsliga resultat. Nu står de här med folkhemsfotbollsföraren Pelle Olsson och spelar allsvenskt.

Går inte och bestämma sig

Lik förbannat går det inte att se AFC Eskilstuna spela fotboll utan att bestämma sig.

För eller emot? Nyfiken eller förbannad?

Red Bull har gjort fantastiska saker med sina klubbar runt om i Europa, byggt en fotbollsideologi som är extremintressant, utvecklat unga spelare, verkat i sina lokalsamhällen. Historik som självändamål intresserar mig inte så mycket, en hundraårig klubb är inte per definition mer värdefull än en nyfödd.

Men när man tränger sig förbi Örebros spelarbuss, in genom spelargången, sneddar ner till hörnflaggan och bort till ett fint pressrum med utsikt över plastgräset där Emmanuel Frimpong och Anel Raskaj jagar runt i smålagsspelet så pockar det ändå på:

För eller emot?

En brokig historia

AFC har ju en historia de också, bussmagnaten och klubbpappan Alex Ryssholm har fått berätta om sin väg, vilja och vision i Sportbladet förut, så jag slår en signal till en av dem som stått på andra sidan när de forsat genom divisionerna.

Mohamed ”Alikalay” Adan har stått i mål i poplaget Kista Galaxy de senaste säsongerna, men framför allt är han en samhällskraft i stockholmsförorten Husby, jobbar i Husby Ungdomsgård, gör nytta där han behövs.

För ett par år sedan spelade han i Atletico Husby, ett lokalt kompisgäng som spelade i division fyra, just hade förlorat sin mördade stjärna Romario – men som åts upp av ett AFC som ville upp, snabbt.

– Atletico var oerhört viktigt för oss. Klubben betydde jättemycket, småbarn och familjer kom på matcherna. När de köpte oss skulle vi få träna på samma ställe, spela matcher på samma ställe, men några månader senare flyttade hela klubben till Solna, säger Alikalay.

Hemma i Husby har de fått starta om, nya klubben Husby FF försöker göra samma resa som Atletico (”Den här gången ska de värna om klubben. De spelar i division fem, men borde kunna ta steget upp till fyran. Det är spelare från Husby, femton-sexton-sjuttonåringar”).

Under tiden spelar AFC allsvensk hemmapremiär.

De gör det riktigt bra.

ÖSK startar med Damien Plessis som mittback, får Johan Mårtensson skadad tidigt och har enorma problem på sin vänsterkant. Ferid Ali diagonalar in och blir finfin uppspelspunkt, Daniel Björnquist forsar fram i överlappningar, båda kanterna hotar konstant och Örebro ser mest av allt dysfunktionellt ut.

Nordin Gerzic kladdar med bollen, Nahir Besara drunknar i det där hålet där han ska hota framåt, och under tiden bygger AFC spel genom Anel Raskaj.

Nästan femtusen har kommit för att se på, de får se ett sympatiskt spelande hemmalag där bitarna hänger ihop allt bättre.

Direkt efter paus lyckas Nodin Gerzic nicka fram Mohamed Buya Turay till ett friläge och 1–0. ÖSK-klacken står där med banderoller om historia och avsaknad av historia, men deras lag ligger under och det är i allra högsta grad välförtjänt. Deras lag är en enorm besvikelse. På andra sidan står en hemmaklack på – vad kan det vara? 25-30 personer? –med orange flaggor.

Publiken kommer komma tillbaka

Efter målet börjar AFC läsa av situationer, reagera istället för att agera, och ÖSK har sin bästa period i matchen. Alexander Michel juniorförsvarar på en crossboll, Michael Junior Omoh (bäst i ÖSK) rinner förbi och ett moment senare har Filip Rogic – född och fostrad i den här stan – kvitterat för Örebro mot Eskilstuna.

Det är inte så mycket fotboll kvar i matchen, men två mål. Med tre minuter kvar slarvar ÖSK:s backlinje. Turay hugger igen, hinner före Oscar Jansson och rullar in 2–1, på stopptid kvitterar Kennedy Igboananike när AFC inte får undan bollen i eget straffområde.

2–2, ett nytt kapitel i en historia med två sidor.

För eller emot?

Å ena sidan: Många av de tre-fyratusen tunabor som kom hit kommer säkert att komma tillbaka för att se ett trevligt lag spela allsvenskt igen.

Å andra sidan: Jag frågar Alikalay Adan om han unnar AFC några poäng.

– Äh, säger han. Det enda jag kan tänka på varje gång de nämns är gamla Husby. Sen, om de vinner eller förlorar… det kvittar. Jag känner inget agg mot spelare eller tränare, de har kämpat sig till allsvenskan. Det är ledningen jag tänker på, och hur de behandlade ett gäng unga spelare.

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.