”Jag tog det inte seriöst – det var party och brudar”

Johan Flinck

Möt Göteborgs danske klippa som hoppas på Hareide

DUBAI. Han snodde bilar och snattade som pojkspoling hemma i Roskilde.

Han grät som 16-åring när Zidane skallade Materazzi i VM-finalen.

Han hoppas som 26-åring att Åge Hareide ska ta sikte på allsvenskan igen.

Möt Mads Albæck – bondpojken som ska dirigera IFK Göteborg till det efterlängtade guldet.

Mads Albæk och hans IFK Göteborg är hemkomna från Dubai och möter norska Stabæk i en träningsmatch på söndagen hemma i Göteborg.

Senast Albæk var i Dubai var för fyra år sedan – på januariturné med det danska landslaget.

Han var jättetalangen som hade varit given innermittfältare i alla ungdomslandslagen genom åren och som just hade lämnat U21 för att ta klivet in i a-landslaget.

Men det blev aldrig så.

Fyra år senare har 26-åringen fortfarande inte spelat någon seniorlandskamp (Danmarks matcher på januariturnéerna räknas inte som officiella landskamper).

– Morten Olsen tyckte inte att jag var tillräckligt bra, säger Albæk nyktert när Sportbladet slog sig ner med honom på Blåvitts lyxiga golfresort i Dubai tidigare i veckan.

– Det är en plats i a-landslaget som saknas. Det är det jag jobbar för varje dag.

Det måste ha varit tufft att inte ta det steget efter 50 landskamper i ungdomslandslagen?

– Absolut! Man ser ens kompisar komma med i och så gör man inte det själv. Men jag har lärt mig att om det inte går den vägen får man jobba hårdare. Det har blivit en motivationsfaktor för mig och ett mål i min karriär att komma med i landslaget.

Danmark förlorade EM-playoffet mot Sverige, Olsen lämnade sin post och förre MFF-tränaren Åge Hareide tog över.

– Jag hoppas att Åge tittar mot Sverige och allsvenskan igen nu, ler Albæk.

Speluppläggaren från Roskilde har alltid varit en stor fotbollstalang. Redan som 13-åring, när han spelade med Herfølge, var han och tränade med Heerenveen och året därpå med Tottenham. Men det var Midtjylland som vann dragkampen.

helskärm

En flytt som Albæk, uppvuxen på en bondgård, betecknar som sin största framgång i livet.

– Jag var 14 år och mitt liv vändes totalt, 180 grader. Hemma i Roskilde spelade jag fotboll men tog inte det seriöst, det var party och brudar.

Var du på väg att hamna snett?

– Nej, det skulle jag inte säga. Men det var alltid jag som hittade på grejerna hemma i Roskilde. Var det någon som skulle klättra högst upp i trädet så var det jag. Var det någon som skulle snatta så var det jag.

Vad är det absolut dummaste du har gjort?

– Fan, jag har gjort mycket dumt i mitt liv. Jag lade stora stenar på tågrälsen när jag var liten och snodde en bil innan jag hade körkort. Det var bra att jag kom till Midtjylland.

Men där var det nära att han inte fick något a-lagskontrakt, trots att han var så lovande.

– Jag var 17-18 år och de tyckte att jag var en diva som bara skulle ha bollen hela tiden. Klubbledningen sa till mig att jag var tvungen att förändra mig som spelare och person annars skulle jag åka ut. Jag lyssnade och ändrade på mig.

Får gåshud

Idolen har alltid varit Zinedine Zidane.

– Jag har alltid följt honom till hundra procent på tv och Youtube. Jag glömmer aldrig VM-finalen mot Italien 2006 när han först gjorde mål på straffen och allt var bra innan han sedan skallade Materazzi. Jag satt hemma i soffan och grät då.

Roger Federer är en annan förebild.

– Jag gillar Zidane och Federer för hur bra de ser ut när de utför sin sport. Det ser aldrig svårt ut, utan bara lugnt och fint. Det är perfektion som när en kock lägger upp maten på en Michleinkrog, säger Albæk.

– Jag kan få gåshud när jag ser vad de åstadkommer på planen. Jag kollar fortfarande in Zidane på Youtube då och då.

Annars är det pappa Börge som haft störst betydelse för Mads karriär.

– Jag ringer till min pappa efter varje match. Han ser nästan alla mina matcher och säger vad jag gjort bra och vad jag inte gjort bra. Han skjutsade mig fyra-fem gånger i veckan från att jag var 10-11 år och spelade i en klubb som låg 40 minuter från där jag bodde. Då kommer man varandra nära.

Ta en större roll

Albæk startade samtliga matcher i allsvenskan för IFK Göteborg från det att han värvades i augusti från franska Stade de Reims, dit han flyttade från Midtjylland 2013.

Han gjorde en stabil höst på innermittfältet ihop med Gustav Svensson. Men det var svensken som glänste mest, tog en plats i Hamréns EM-kvaltrupp och såldes till kinesiska Guangzhou R&F.

Nu är det dags för Albæk att ta en ännu större roll och leda Blåvitt mot ett efterlängtat guld.

– För mig är det naturligt att ta ansvar på och utanför plan. Jag hade en stor roll i Midtjylland också då jag var vicekapten.

Albæk lär bilda centralt mittfält med Sebastian Eriksson men det finns fler spelare som konkurrerar om platsen bredvid den givne dansken.

Är det någon skillnad för dig vem du spelar med?

– Nej, det handlar bara om att vi inte blir för offensiva båda två. Vi får turas om. I Danmark har jag spelat som defensiv mittfältare också. Det borde inte bli några problem. Vi får hjälpa varandra att göra det Gustav var väldigt bra på.

Nu får Albæk vara med om en hel försäsong med laget.

– Det betyder mycket. I somras kom jag från en försäsong i Frankrike och gick rakt in i tävlingsmatcher. Det här känns mycket bättre.

Blåvitt har två raka silver.

– Vi får hoppas på tredje gången gillt. Det kommer att bli en jobbig säsong med Malmö, som har bra ekonomi och göra bra värvningar, Norrköping som är mästare och så har vi AIK och Elfsborg.

Malmö, ja. De har värvat sin egen danske innermittfältare inför säsongen – Anders Christiansen.

– AC och jag spelade ihop i alla år i ungdomslandslagen och är nära vänner. Han kommer att bli bra där för MFF när de nu ändrar lite stil med Allan Kuhn till ett mer possessionspel. Det är Anders styrka.

Vad säger du om den danska ligan kontra den svenska?

– FCK och Midtjylland håller nog lite högre nivå. De har bra ekonomi och starka förutsättningar. Annars sätter jag absolut allsvenskan på samma nivå som den danska ligan. Det är fler lag i toppen och inga lätta matcher. Publiken i allsvenskan är mycket större och bättre. Den håller internationell nivå. I Danmark kan det vara matcher inför 2000-3000 åskådare. Det blir lite tråkigt. När Midtjylland spelar borta mot FCK har de kanske 200 fans med sig. När vi åker till Stockholm har vi 4000-5000 med oss.

Han hyllar gång på gång Göteborgspubliken.

– Jag får gåshud varje gång jag går in på Gamla Ullevi och de spelar vår inmarschlåt. Det är absolut en höjdpunkt i karriären att gå in där inför 16000-17000 åskådare. Jag ser fram emot att göra det igen i april, säger Albæk.

Tio snabba frågor till Mads Albæk

Roskilde är ju lika med musikfestival för oss svenskar – var du där mycket när du var yngre?

– Jag var där som 12-13-åring och samlade pantburkar. Men jag har inte varit där som vuxen för att se på konserterna.

Om du fick vara en annan person för en dag vem skulle du vilja vara då?

– Danske skådespelaren Mads Mikkelsen. Han gör bra filmer och är bra utanför karriären också. Han känns som en väldigt fin person.

Vilken är din käraste ägodel?

– En ring som jag låtit göra med diamanter som min mormor bar när hon levde. Min mormor betydde mycket för mig och gick bort när jag var tio år.

Vilken känd person skulle du vilja käka middag med?

– Zinedine Zidane. Han var min idol när jag var yngre.

Om du inte hade blivit fotbollsspelare, vad hade du gjort då?

– Något med idrott. Fystränare kanske för att få spelare att ta nästa steg och utvecklas.

Om du vore statsminister (i Danmark) för en dag, vad skulle du göra då?

– Lägga fokus på integrationen. Jag tror det kan bli ett stort problem i framtiden om vi inte får ihop det. Jag vill inte ha de här ghettona. Man måste få människor att leva tillsammans. Sverige har väl lite av samma problem.

När grät du senast?

– För tre-fyra månader sedan. Min pappa har varit sjuk på sistone. Han har KOL i lungorna och måste bära syrgasmask. Han har varit en pappa som skjutsat runt mig på fotboll och det är tungt att se honom svag på det här sättet. Han är 59 år och det är för tidigt. Jag har två halvsyskon på pappas sida som är 15 och 18 år. De har en pappa som inte kan göra de saker som han kunde göra med mig. Det är jobbigt att tänka på.

Tror du på Gud?

– Ja.

Vem tycker du är roligast i världen?

– Jim Carrey.

Vem är den mest kända personen i din telefonbok?

– Simon Kjaer kanske?