Frändén: Hur mycket realism tål svensk landslagsfotboll?

Publicerad 2021-07-01

Janne Andersson tog farväl av mästerskapet med en mycket anderssonsk presskonferens. Klart godkänd insats av Sverige. Världsmästare i gruppsammanhållning. Nu: Hem och tömma diskmaskinen och stryka tvätt.

Fem år har gått och kanske är det dags att ställa sig frågan: Hur mycket realism tål svensk landslagsfotboll?

Det är inte lätt att hitta meningsfulla tidsfördriv dagarna efter att landslaget åkt ut ur mästerskap. Se om förlängningen om mot Ukraina, för Peter Wettergren. Hem och göra hushållssysslor, för Janne Andersson.

Själv har jag roat mig med att jämföra Sveriges uttåg ur EM med det franska och debatten som följt därpå. Förutsättningarna är förstås helt olika. Regerande världsmästarna Frankrike kraschade ut ur ett EM som de förväntades vinna och detta mot lillebror Schweiz redan i åttondelsfinalen.

Sverige gick samma öde tillmötes i samma läge av turneringen, i en match som på förhand beskrevs som 50/50, möjligen med lite fördel för Sverige.

Surt, men det är sånt som händer, brukar vi tänka. C’est la vie, säger däremot inte fransmännen, eftersom det här inte fanns på kartan. Ganska omgående höjdes röster för att ge Didier Deschamps sparken och ersätta honom med Zinedine Zidane. De senaste dagarna har inifrån-reportage avslöjat en rad oegentligheter i den franska truppen. Från Olivier Girouds missnöje med uteblivna passningar inför turneringen, till Paul Pogbas tydliga ifrågasättande av Deschamps instruktioner sista tio minuterna mot Schweiz. Och så frågan varför Kylian Mbappé fått okej på att slå sistastraffen istället för att göra grovjobbet i straff två eller tre, före mittbackar och orutinerade mästerskapsdebutanter. Alla utom Karim Benzema anses ha underpresterat i EM: Försvaret var för dåligt, spelsystemet för otydligt, Kylian Mbappé för sur och osynlig. Och så vidare.

Gott om svenska förebilder

Sverige gick in i turneringen med det uttalade målet att bli ”världsmästare i gruppsammanhållning”. Det här landslaget har, medvetet eller ej, kommunicerat betydligt mer kring mjuka värden sedan Janne Andersson tog över. Inför EM har Emil Forsberg pratat om föräldraskapets positiva effekter på fotbollsplanen. Victor Nilsson Lindelöf kunde i sin tur inte hålla tårarna tillbaka på frågan om han saknar familjen.

Som förespråkare av jämställdhet är det förstås lätt att hylla det nya mjuka mänskliga landslaget. Här finns gott om förebilder för pojkar och flickor när det kommer till både kamratskap och modern maskulinitet.

Som sportjournalist konstaterar jag att ingen annan stor fotbollsnation tycks ägna sig åt den här typen av spörsmål. Ingen annan yrkeskår tycks för den delen ställa frågorna heller. När hela Sverige sommaren 2018 var engagerade i huruvida Andreas Granqvist skulle åka hem till sin höggravida fru och vara med på förlossningen eller inte skakade vänner och kollegor i övriga Europa förundrat på huvudet: Hur kan detta vara en fråga för allmänheten?

Men i Sverige älskar vi att bokstavligt talat följa med in i förlossningssalen när landslagets öde ska avgöras. Okej, inte bokstavligt, men nästan. Vi gillar kladdet och kletet. Familjeperspektivet. Mysfaktorn.

Inga mästerskapsmirakel

Det finns inget lättare än att gnälla på en förbundskapten dagarna efter att landslaget slagits ut ur ett mästerskap. Det vore inte seriöst att kräva Janne Anderssons avgång efter två raka mästerskap där Sverige tagit sig vidare ur gruppen. Det går till och med att hålla med Sveriges förbundskapten om att EM-insatsen är ”klart godkänd”, även om jag själv landar i ”godkänd” utan förhöjande adjektiv.
Det går också att konstatera att Sveriges herrlandslag under hela min livstid aldrig slagit ut ett på pappret bättre lag i en utslagsmatch i mästerskap. Trots imponerande gruppspelsmanövreringar 2002, 2004, 2006, 2018 och i år har det tagit stopp mot, i tur och ordning, Senegal, Holland, Tyskland, England och Ukraina. I VM senast gick Sverige till kvartsfinal, efter att ha slagit Schweiz med 1–0 på ett långskott från Forsberg som via en schweizare letade sig in i mål. Det var roligt och bra gjort, men det var inte ett svenskt landslag som slog i underläge. När turen kom till England i kvartsfinalen var Jannes gäng aldrig nära. Inte ens 1994, under svenskarnas fetisch-fotbolls-VM framför andra, slog landslaget ut någon bjässe på vägen till semifinal där det tog stopp mot Brasilien.

Är detta tillräckligt med empiri för att dra slutsatser av? Skiljer sig inte förutsättningarna och trupperna för mycket åt över tid, är det inte alltid marginaler och detaljer som avgjort i slutändan? Så kan man förstås resonera. Herrlandslagets mästerskapshistorik är full av ”tänk om”-ögonblick och mot Ukraina fick vi en olycklig utvisning och ett par nya stolp- och ribbträffar att lägga till samlingen. Men någon gång måste man få ställa frågan varför Blågult aldrig ställer till med mästerskapsmirakel.

När Janne Andersson tog över efter Erik Hamrén 2016 var det till en sorts nationell lättnad. En förbundskapten med fötterna djupt rotade i den svenska fotbollsmyllan, en sympatisk föreningsmänniska med konkreta målbilder och Luther på ena axeln.

”Jag drömmer inte, jag jobbar” sa Andersson, som en ofrivillig kommentar till den illustre Hamréns  idéer om att vinna fotbollsmatcher på ren attityd. Det är lätt att göra sig lustig över Erik Hamréns arv i svensk landslagsfotboll, många har gjort det före mig. Men problemet var inte så mycket drömmarna och visionerna, eller det mentala lagbygge som gick under namnet ”Hamréns hus”. Problemet var att huset ofta var tomt, eller alldeles för stökigt. När Sverige inte kom tillbaka från 0–4-underläge mot Tyskland – vilket trots allt var merparten av matcherna – försökte man spela en fotboll som saknade förankring i verkligheten. Till slut tycktes bara instruktionerna att ge Zlatan Ibrahimovic bollen återstå.

Janne skulle skratta bort frågan

Janne Andersson har visat på betydligt bättre gehör för befintligt spelarmaterial, för både grund- och gruppjobbet och – viktigare än många tror under långa slitsamma mästerskap – för mediernas plats i fotbollens ekosystem. Han har aldrig pratat om drömmar, eftersom det inte är så Janne Andersson pratar. Jag kan inte komma ifrån att jag saknade känslan av mirakelmöjligheter den här sommaren. Lite orealistiska mål och visioner, om man så vill. Något som påminde om Schweiz mot Frankrike. En liten liten dos Hamrénskt magiskt tänkande i en krampaktig förlängning när det nästan bara är huvudet och inställningen som fäller avgörandet.
Det enda som är lättare än att gnälla på en förbundskapten efter ett snöpligt mästerskapsslut är att gnälla på att det var ”typiskt svenskt” att vika ner sig i utslagsspelet. Vill man kan man hitta mycket av väldigt typiskt svenskt mått i den här EM-upplagan. Man kan också konstatera att vi har något för Sverige ganska ovanligt på gång i herrlandslaget med två offensiva 21-åringar med varsin toppklubb i Spanien och Italien som hemadress. Alexander Isaks EM började lovande trots en otacksam matchplan mot Luis Enriques Spanien och fortsatte på ungefär samma sätt genom gruppspelet. Dejan Kulusevskis EM började lite senare av väl kända skäl. Men med mindre än en långvarig skada eller bänkning i klubblaget står det klart att det här är landslagets nutida och framtida toppduo.

Ingen av dem kommer hem med något mål från EM, det är förstås en annan fråga för Janne Andersson att fundera på. Gav hans spelsystem en formtoppad Alexander Isak alla de rätta förutsättningarna? Fanns det verkligen inte något tillfälle under mästerskapet då de båda kunde fått fria tyglar att bara ösa framåt för att spräcka nollan och ge Sverige fler offensiva vingar? Jag är helt säker på att Janne Andersson skulle skratta bort frågan. Så fungerar inte lagspel. Och kanske har han rätt. Det finns viktigare saker i ett gruppspel än att ge en enskild forward chans på nätkänning, framför allt om man riskerar att blotta sig bakåt.

Och samtidigt: Det finns andra 21-åringar som slår igenom för halvstora fotbollsnationer och flyger fram i mästerskap. Är inte det vad fotboll och drömmar också handlar om?

Är redan mästare

Tanken svindlar lite: Alexander Isak och Dejan Kulusevski skulle mycket väl kunna vara Sveriges två start-forwards i fotbolls-EM 2036. De kommer att behöva foga sig i den svenska kollektiva modellen, att växla den hårda och konkurrensutsatta vardagen i klubblaget med den mjukare svenska inramningen med familjefrågor och världsmästartiteln i gruppsammanhållning.

Det kommer säkert att uppstå konflikter. Så blir det ofta när spelare från den absoluta världstoppen kommer med sin kravbild och kunnande till mästerskapskval och vänskapsmatcher där de delar omklädningsrum med allsvenska mittfältare.

Sverige har alldeles oavsett lyxen att lägga upp en plan kring två offensiva stjärnspelare som har alla förutsättningar att skapa den magi som Hamrén efterlyste och som Janne Andersson aldrig riktigt famlat efter under sina år som förbundskapten. Det ligger i nationens intresse att spela ihop de två så snabbt som möjligt.
Janne Andersson åker hem till Lidingö för att tömma diskmaskinen och stryka skjortor. (Exakt vad Didier Deschamps skulle göra förblir oklart, men förmodligen ingenting av ovan). Isolerar vi det här EM-slutspelet går det förstås att peka på stolpe ut, små marginaler och klart godkänt.

Det svåra andra mästerskapet är förbi, det blev ett resultatmässigt steg tillbaka jämfört med VM 2018. När frågan på dagens presskonferens kom om hans egen framtid förstod Janne Andersson inte ens ärendet. Skulle han ha funderat på att kliva av uppdraget? Självklart inte.

Han och Peter Wettergren ska gnugga vidare på grundspel, uppspelsdetaljer och sammanhållning. De är redan mästare i konkret, svensk fotbollsrealism (och diskbänksrealism!). Framledes har de alla möjligheter att låta internationell stjärnglans och – nu säger jag det – ”shajning” spilla över på landslagets offensiv. Drömma lite lite större. Ut med bröstet. Våga vinna. Tro på det. Sånt trams. 

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.