Fagerlund: Ett City som saknar flyt
LONDON. Den sista bubblan sprack på London Stadium, David Moyes och hans gäng andades ut.
Alla såg att Manchester City var nära att besegra West Ham, om bara fler parametrar hade stämt. Problemet är att det händer ovanligt sällan nuförtiden.
En moloken Pep Guardiola sittandes på huk i ett hav av såpbubblor. Omgivningen kan knappast bli mer West Ham (eller, Upton Park kommer förstås alltid vara mer ”hemma” än London Stadium) och spelet på planen kunde inte ha varit mer David Moyes. Det är sagt med värme, Manchester City hade nämligen varit ovanligt tysta under den första halvleken. Allt medan Declan Rice och Tomas Soucek dikterade villkoren centralt i banan, Jarrod Bowen löpte i högerkorridoren och Arthur Masuaku bromsade in Riyad Mahrez. Lägg därtill Michail Antonio som såg till att vräka in bollen bakom Ederson i den 18:e minuten trots att han hade Ruben Dias i ryggen. Kanske borde han även ha haft en straff, men VAR-rummet reagerade inte.
West Ham-spelarna sprang längre, tjuvade sällan och visade framför allt större vilja. City inledde visserligen mötet med viss frenesi men den inställningen avtog allt eftersom och mynnade ut i samma problem som man har dragits med det senaste året. Guardiolas lösning blev att byta ut Sergio Agüero (förmodad skada) efter paus och sätta in Phil Foden. Ett genidrag, i alla fall om man ska gå efter målprotokollet. I övrigt var det inte optimalt att argentinaren tvingades utgå. Det var hur som helst Foden som lämnades obevakad i straffområdet när City fyllde på med folk och avslutet satt perfekt vid Fabianskis högra stolpe. Bortalaget började påminna om sig själva igen, något som en djupledsboll från Ilkay Gündogan bekräftade minuten senare. Joao Cancelo borde definitivt ha gjort det bättre, men det dök upp fler liknande passningar.
City växlade upp
Moyes motdrag efter kvitteringsmålet blev att plocka ut Antonio för Andriy Yarmolenko. Plötsligt spelade alltså ingetdera av lagen med en renodlad striker. När West Ham till slut hade fått hålla i bollen en stund och Yarmolenko (vars inhopp lämnade en del att önska) drog ett avslut utanför var det dags för Kevin de Bruyne. Belgaren gavs bland annat en bra möjlighet på frispark strax utanför straffområdet men skottet var en aning för löst. Kort därefter var han först nära att löpa igenom hela West Ham-försvaret innan han serverade en utsökt passning till Sterling (Fabianski stod för ett gediget ingripande).
I slutändan förlorade Manchester City främst kampen mot klockan. Den första halvleken får ses som bortkastad, delar av den andra lyckas man inte hålla i trycket som bevisligen kan skapas. Raheem Sterling var för ineffektiv framför målet. För att vinna Premier League krävs oftast en näst intill felfri säsong, och det är inte Manchester Citys så här långt. Denna gåtfulla upplaga med absurda resultat i var och varannan match kan så klart bli ett undantag. Att inget lag ser ut att ”göra en Liverpool” (även om Everton förstås fortfarande är obesegrat) talar för att Manchester City är med ända in i det sista i uppgörelsen om titeln.
Obegriplig värvning...
West Ham är inte ligans bästa lag men långt ifrån det sämsta. Klubben må ha ett tvivelaktigt styre men Moyes har hittat ett poängvinnande sätt på planen.
De flotta värvningarna från föregående säsonger får stå åt sidan för namn som Bowen och Antonio. Att plocka in Said Benrahma var inte fel men obegripligt med tanke på att Grady Diangana släpptes på grund av ”ekonomiska skäl” (och såldes för mindre än Brentford fick för Benrahma). Även om ”The Moyes Way” frångår den vision som ledningen såg framför sig för några år sedan så kan de inte förneka att det faktiskt fungerar.