Nu får Sverige inte fucka upp
Simon Bank: Det är ett stukat lag, men inte trasigt
Aten hjälpte inte Sverige den här gången heller. De måste åka till Sevilla och vinna, och hur i hela världen ska det gå till?
Tja, det finns ju en grundregel:
Aldrig fucka upp.
Det var ju det Victor Nilsson Lindelöf sa ett par timmar tidigare, när han blivit övermodig och bjudit Georgien på det ödesdigra 2–0-målet.
– Jag fuckade upp.
Sverige hade inte råd med det i Batumi, och de kommer verkligen inte att ha råd med det på La Cartuja. Inför resan till Grekland sprutade Luis Enrique optimism omkring sig, pratade om att hans spelare är som flygplan nu om man jämför med hur tröttkörda de var i september, efter EM- och OS-spel. För normala lag är det en minikatastrof att sakna tre-fyra-fem ordinarie spelare, men för Spanien finns det 2021 inga spelare som är omistliga (utöver Unai Simón, som alltid står i mål).
Det här är Luis Enriques lag. Det är ett lag där metoden är stjärnan, och där det inte spelar minsta roll om de spelar i Solna, i Aten, eller mot Italien på Wembley. De ska ha sina 80 procents bollinnehav, sitt malande passningsspel, en miljon passningar, hundra lägen, fem chanser och kanske ett mål om andan faller på.
Visst kan Sverige resa sig
När Grekland åkte till Granada och snodde en poäng i kvalspelets begynnelse gjorde de egentligen allt rätt. Spanien hade bollen, men bröt inte ner dem, en grekisk straff räckte till 1–1 och det var inte en stöld som motsvarar fängelse på straffskalan.
Grekland försvarade. Grekland fuckade inte upp.
Och här satt man och hoppades på en repris, med lite spets.
John van’t Schip slåss mot hundra cykloper för att behålla sitt jobb, för att få chansen att bygga en identitet som varar längre än ett halvår, och vi vet ju att Grekland inte är ett dåligt fotbollslag när de får ihop det. Mot Spanien klev de ut med sitt 5-3-2, ganska högt i en matchöppning som var smått lovande. Många spelare i ett centralt block för att skydda de farligaste ytorna, och efter 20 minuter gjorde de mål genom att använda det övertag de hade: fysiken. Fyra vunna närkamper gav Masouras öppen gata fram till 1–0 – men det var ju offside.
Fem minuter senare dundrade Iñigo Martinez in i ett trångt straffområdet, varpå Giannoulis sträckte ut ett ben.
Uppfuckning, straff, Pablo Sarabia nitade dit 1–0 för Spanien.
Och redan där kunde vi slå fast vad helgen handlar om. Sverige gjorde hantverket okej i Georgien, missade sina chanser och åkte på en pinsam 2—0-förlust.
Vill de åka raka vägen till VM måste de vinna mot Spanien, i Spanien.
Är det möjligt? Går det ens att tänka sig? Kan ett lag som rasat ihop mot världens 93:e bästa landslag resa sig och ta tre poäng mot ett av världens bästa ett par dagar senare?
På ren spanska: Sí se puede. Det kan de visst.
Ett stukat lag, men inte trasigt
Det har gjorts en del av att Sverige inte tappat poäng med ett så här lågt rankat lag sedan de spelade 0–0 i Albanien 2008, men jag var på den där matchen och det var något helt annat. Den gången tappade Sverige sin kvalsvit eftersom de tappade bort sig själva. Lars Lagerbäck testade 3-5-2, Mikael Nilsson testade klacksparkar i eget straffområde, Sverige missade VM i samma ögonblick som de slutade vara Sverige. Förlusten i Georgien kom efter en uselt försvarad frispark, ett bortskänkt mål av lagkaptenen och ett knippe missade målchanser, varav flera kom runt dykdalben Zlatan Ibrahimovic. De spelade sig till en vinst, men förlorade en match.
Det är ett stukat lag som landar i Sevilla, inte ett trasigt.
De kommer att möta ett lag som utan att förta sig manövrerade bort Grekland, även om det osade kvittering någon enstaka gång på slutet (mittbacken Tzavellas hade en nick strax utanför). Spanien passade runt bollen, men med väldigt få irrationella inslag. Det var lille Gavi, 17, som flöt runt på Pedri-sättet, Álvaro Morata rörde sig in från en vänsterkant, men inget var särskilt svårt att läsa. Jag saknade Dani Olmos energi, jag såg ett lag som förlorade fler närkamper än de vann, som vid ett par tillfällen blev tröga när Grekland hade antydningar till kontringar, och det är skillnad på Rodri (som startade nu) och Busquets.
Det kommer att vara en väsensskild uppgift jämfört med att möta Georgien borta, men inte enbart på det dåliga sättet.
I Sevilla kommer det att finnas ytor för en rättvänd Alexander Isak att sprinta loss på (det har han gjort nyss, om ni minns), det kommer att finnas lägen att plocka upp bollar runt Zlatan, Albin Ekdal kommer att kunna slåss framför backlinjen.
Ingen har sagt att det kommer att bli enkelt, men det kommer inte att vara omöjligt, inte så länge som Sverige gör vad de måste med de 20 procent bollinnehav de kommer att få.
De får inte fucka upp. Men de får faktiskt inte ge upp heller.