Fem punkter: Norrköping-Elfsborg
Publicerad 2021-10-31
NORRKÖPING.
Per Bohmans fem punkter från IFK Norrköping-Elfsborg på Östgötaporten.
1. Elfsborg – ett unikt topplag
De flesta känner till att Elfsborg sedan två år tillbaka sticker ut bland topplagen med sitt fokus på disciplin, presspel, bollvinster och ultrasnabba omställningar. Jimmy Thelin har elva bolltrygga spelare som kan spela possessionfotboll när det behövs, men väljer oftast bort det för en krispig kontringsfotboll som uppenbarligen passar laget ännu bättre.
Det är värt att dröja lite vid vilket unikt topplag Elfsborg är. Bara ÖFK, Varberg, Mjällby och Halmstad har ett lägre bollinnehavssnitt. Elfsborg har bara "vunnit" bollinnehavet i sju av 26 (!) matcher i år, vilket onekligen sticker ut bland topplagen. Elfsborg snittar 46 procent bollinnehav per match jämfört med Malmö FF:s 58 procent. Elfsborg har bollen 25 minuter per match jämfört med Kalmar FF:s 32 minuter.
Inget annat lag tappar bollen oftare på offensiv planhalva men det är en kalkylerad risk. Passningssäkerheten är låg eftersom de ofta söker den svåra avgörande bollen. Och inget annat lag vinner i sin tur lika ofta tillbaka den högt upp i planen. Eftersom Elfsborg snor åt sig bollen när motståndarna är sårbara är de noterade för flest antal lyckade öppnande "nyckelpassningar" av alla lag – vilket är deras viktigaste anfallsvapen.
2. Thelin har vänt upp och ner på allt
När de possessionfrälstas hegemoni rådde för ett par år sedan misskrediterades den här sortens fotboll ofta som "chansartad" och ålderdomligt okontrollerad. Därför är det inspirerande att se Jimmy Thelin vända upp och ner på den förhärskande synen om hur ett allsvenskt topplag "bör" spela 2021, eftersom han insåg att laget kan skapa fler chanser genom att inte ha bollen. Det är förstås inte slumpmässigt utan strategiskt uttänkt.
Ledningsmålet mot IFK Norrköping var som taget ur Thelins instruktionsbok. Hemmalaget sökte blottor hos Elfsborg och en för ivrig Jonathan Levi lurades till en indianare. Sju sekunder senare låg bollen i mål bakom Oscar Jansson.
Johan Larsson vann boll, Simon Olsson fördelade vidare ut på Rasmus Alm som prickade Jeppe Okkels högerfot med ett lågt, hårt inspel.
Ett klassiskt Elfsborgsmål.
3. Vackert av Björk
Svaret lät dock inte vänta på sig. IFK Norrköping hade inlett matchen rätt piggt och försökt lirka sig ur Elfsborgs press med intrikata uppspelskombinationer. Målet kom dock på den sortens höga individuella kvalitet man lärt sig att vänta från Norrköpings anfallsspelare. Calle Björk visade återigen att han är på riktigt genom att vända upp utanför straffområdet och i den 19:e minuten piska in 1-1 vid den bortre stolpen.
Elfsborg kom dock tillbaka med besked. Anfallet var längre än det brukar vara men byggde inte på massa kortpassningar, utan att det aggressiva bortalaget (Frederik Holst är grym i presspelet) gång på gång vann tillbaka bollen på offensiv planhalva. Till slut fick kloke Andre Römer ut den till Johan Larsson vars inspelsfot aldrig sviker. Per Frick mötte upp och tryckte in 2-1 två minuter efter kvitteringen.
Gick allt Elfsborgs väg?
Inte riktigt.
4. Oacceptabelt och osolidariskt, Strand
Många i Borås tycker att bilden av Simon Strand som en fotbollens MMA-fighter är alltför endimensionell. Jag håller delvis med och försökte nyansera hans rykte i en krönika efter matchen mot Djurgården. Strands kombination av råstyrka, sprinterfart och en underskattad bolltouch har gjort honom till en mycket bra allsvensk ytterback. Han har också mognat och blivit mer vårdad i duellspelet men det vore förljuget att låtsas som att Strand inte har kvar en liten djävul på ena axeln. 28-åringen ligger alltid på gränsen, han behöver nog göra det, och mot Norrköping ledde det till två ljusgula kort. En annan spelare hade kanske klarat sig undan en av ostskivorna, men en man med Strands rykte kan inte ta de riskerna. Det är både rättvist och orättvist på samma gång.
All eventuell sympati man kunde känna för Strand försvann dock när han med missriktad machismo muppade sig mot en kameraman som bara gjorde sitt jobb. Utvisningen är sånt som händer, men reaktionen är oacceptabel. Dessutom osolidariskt mot sina lagkamrater, eftersom det sannolikt leder till en ännu längre avstängning.
5. Trots förlusten – jag är djupt imponerad
En man mindre i över en timme. Om det rubbade Elfsborg i grunden?
Jag tycker inte det. Dels för att Elfsborgs spelsätt är väl anpassat till spel med en man mindre, dels för att det finns så starka karaktärer i det här laget. Frederik Holst klev ner i sin gamla roll som ytterback, Simon Olsson klev ner bredvid Andre Römer och Per Frick... ja, han fick vara överallt. Samtidigt hittade yttrarna Alm, Okkels (och senare) Bernhardsson farliga omställningslägen.
Det är klart att ett lag som IFK Norrköping kommer skapa feta chanser med en man mer men jag kände stor respekt för hur kyligt Elfsborg tog sig an det numerära underläget.
Med drygt tjugo minuter kvar kom en avgörande smäll. Leo Väisänen utgick skadad och eftersom viktige Maudo Jarjué var avstängd var det plötsligt stackars reserverna Christopher McVey och Gustaf Lagerbielke som skulle stå emot Christoffer Nyman och Samuel Adegbenro i den avslutande forceringen.
Det var en försvagning för mycket. Den duktige Hakon Valdimarsson (vilken jävla målvaktsuppsättning Elfsborg har!) försökte rädda undan Wahlqvist avslut med hög akrobatik, men bollen letade sig över mållinjen i den 78:e minuten. Fem minuter senare tryckte Adegbenro in sitt 16:e mål för säsongen.
Elfsborg förlorade den här matchen. De tappar avgörande mark mot Malmö FF i guldstriden och har hundra avstängningar att hantera i nästa veckas hemmamatch mot Varberg. Men jag är alltjämt djupt imponerad av Boråslaget och söndagens prestation gör det omöjligt att skriva av Elfsborg.
