Bank: En ny värld att förhålla sig till

Armenteros i U21-landslaget 2012.

Sead Haksabanovic ville inte vänta på chansen och valde Montenegro, Samuel Armenteros får inte chansen och kan välja Kuba.

En ny värld att förhålla sig till.

Svensk landslagsfotboll borde börja ta in alla delar av den snart.

En snabb rapport från en presenterad landslagstrupp:

Inget hände.

Inget har hänt.

Det är i stort sett samma trupp som senast (Niklas Hult vikariat är slut, Martin Olsson tillbaka. Isaac Kiese-Thelin får stanna hemma, Guidetti är med), det är samma spelare som förhoppningsvis ska göra samma sorts insatser som de gjort under hela eran Andersson.

De är ju på väg någonstans, de bygger ju någonting, och det här är en ovanlig renovering i det att hantverkarna faktiskt hunnit längre än förväntat.

Nu ska de möta Frankrike, de europeiska vicemästarna, i en gruppfinal inför ett fullsatt Friends Arena.

– Man är elva mot elva på planen, sen får det stå vad det vill i rankning och så, sa Janne Andersson.

Det är som i kärleksrelationer

Han pratade om självförtroende också, att den här gruppen spelare redan vuxit sig starka tillsammans, att erfarenheterna från Paris och Madeira gjort något med dem.

Vi har verkligen en fantastisk sommar att se fram emot. Det är U19-EM i Georgien, U21-EM i Polen, EM för damer i Nederländerna, och så franska superstjärnor på rad i Solna i en match där varje liten poäng är en bonus i kampen om en VM-plats.

Det puttrar på. Solen skiner, landslagen lyckas, det är fint.

Men det är just då man borde prata om annat, det är som i kärleksrelationer där man alltid mår bäst av att ha sina stora bråk när man är sams.

För Sead Haksabanovic har just valt bort Sverige, och Samuel Armenteros togs inte ut i landslagstruppen den här gången heller.

Det första är så klart tusenfalt allvarligare än det andra, sakerna hänger förmodligen inte ens ihop – men det behöver inte betyda ett dyft. Det räcker att händelser börjar se ut som en tankar för att tankar så småningom ska leda till händelser.

Inget upprörande i det

I fallet Armenteros är det Olof Lundh på TV4 som drivit opinion, vi pratade en del om det i samband med truppresentationen. Själv ser jag inget upprörande alls i att en landslagschef arbetar vidare med en anfallsuppsättning han tycker fungerar, som har rätt sorts komplementära egenskaper, och som han litar på i skarpt läge.

Samuel Armenteros är 27 år, har en fin vänsterfot och ett bra ryck och har öst in mål i Eredivisie.

Tillräckligt för att vara aktuell – men inte tillräckligt för att självklart gå före vare sig Totte Nyman, Ola Toivonen eller John Guidetti i landslagskön.

Men kanske är det inte heller frågan.

Och kanske är det precis samma sak när det gäller Sead Haksabanovic.

Kanske är det inte heller där valet i sig som är det intressanta, utan om förbundet verkligen gjort allt de kunnat för att se till att Sveriges landslag känns öppet och nära.

– Det är spelarna själva som måste välja. Utifrån sin egen historia, sina egna rötter, sa Janne Andersson.

Andra förbund som arbetar mer proaktivt

Jag frågade om förbundet haft uppe sitt arbetssätt för diskussion, det är en fråga jag ställt flera gånger de senaste åren. Jag vet ju att det finns andra förbund som arbetar mer proaktivt med unga talanger i valsituationer, för att visa att man har koll på dem, att man förstår och bryr sig om dem.

Sead Haksabanovic? Han hade SvFF:s talangutvecklare Claes Eriksson i ena luren och Montenegros odödlige ikon Dejan Savicevic i den andra. Han valde Montenegro.

Hur långt ska man gå? Är det inte alltid den enskilde spelarens val?

Jo, det är det. Precis som det har funnits fotbollsmässiga argument för att en viss sorts spelare, med en viss sorts bakgrund, inte tagits ut i a-landslaget. Det går inte att skrika på blondhetsdiktatur, veva med fördomskort eller leta konspirationsteorietiska mönster med så lite på fötterna. Det håller inte i domstol, det är inte rättvist.

Men, som sagt, kanske är det inte heller frågan.

Diskuterar man ens det här på allvar?

Det är ju ett problem i sig att unga spelare upplever det på det sättet, att landslaget diskuteras i de termerna, att man ens kan undra om ens chans påverkas av varifrån man kommer eller vad man heter. För de som känner så – och de är många – blir varje nytt Armenteros-fall vatten på en utanförskapskvarn.

Borde vi, som det heter i den politiska debatten, ta människors oro på allvar?

Ska det här ens vara en faktor?

Absolut inte i en landslagsuttagning, det vore befängt. Däremot återstår frågan om förbundet gör allt de kan för att öppna fotbollsfamnen för alla, bortom slogans och slagord.

Är det så i arbetssättet, är det så i styrelserummen och personalbesättningen? Speglas allas erfarenheter lika flitigt där? Diskuterar man ens det här på allvar?

Tills den dag man kan svara ja på det kommer frågorna att finnas kvar.