”Tänkte: ’Fan vad tjock jag har blivit’”
Förbundskapten Janne Andersson i första intervjun efter VM-missen
Publicerad 2022-05-04
Sverige har inte lika mycket förbundskapten längre.
Tolv kilo mindre närmare bestämt.
– Jag såg mig själv på en presentationsfilm och tänkte ”fan vad tjock jag har blivit”.
I den första intervjun efter VM-missen flaggar Janne Andersson också för att byta spelsystem till Nations League i juni, förklarar sitt ”geniala” kalendersystem, avslöjar vad som skulle få honom att avgå och berättar om taxihaveriet i Brentford och Pontus Janssons sms-hjärtan.
Janne Andersson möter inte oväntat upp punktligt vid besökssofforna på Svenska Fotbollförbundets kansli i Solna.
Han ser lätt ut i steget när vi går mot ett bokat konferensrum i det öppna kontorslandskapet.
Låt oss börja med lite smicker – du ser vältränad ut, Janne.
– Jag ser ut nu som jag såg ut fram tills jag blev förbundskapten (2016). Jag ska inte säga att jag var elitmotionär innan dess, men nästan. Jag sprang maraton och tränade mycket på gym. Då kunde man äta och dricka vad man ville. Men så fick jag artros i knäet så jag inte kunde springa mer och sedan blev jag förbundskapten. Det blev inte samma rutiner längre och det blev mer resor. Skulle man besöka fyra länder på fyra dagar var det handbagage som gällde och då tog jag inte med träningskläder.
– Sedan har jag ingen karaktär. När jag satt själv på hotellet på kvällen efter att besökt en spelare ute i Europa och sett en match tyckte jag lite synd om mig själv och tyckte att jag var värd en hamburgertallrik och en öl. Landslagssamlingarna, med all mat som serveras och ständiga måltider, var ett fördärv. För att inte prata om mästerskapen. Jag tappade styrseln där några år och vägde över 100 kilo i ett par år fram till i julas då jag såg en presentationsfilm av mig själv som vi gjort här på förbundet och som jag skulle använda på mina föreläsningar. Då tänkte jag: ”fan vad tjock jag har blivit”. Där och då bestämde jag mig. Jag hade också fått en tid för att byta ut halva knäleden efter marssamlingen och tänkte att ska jag klara rehaben måste jag tappa några kilon.
”Är jag tillbaka där jag ska vara”
Nu sitter förbundskaptenen här tolv kilo lättare.
Vägen dit har gått via en GI-diet tillsammans med hustrun Ulrika.
– Jag fick slita lite i början men annars har det gått rätt lätt. De första tre veckorna var strikta. Men det är en bra GI-diet. Jag älskar öl och jordnötter. Det äter jag nu också. Och vi äter pasta och sånt som vanligt på helgerna. I stället för att gå ut och äta på luncherna när jag jobbar här på kontoret så skickar Ulrika med mig en matlåda med bra mat.
– Nu är jag tillbaka där jag ska vara. Under 90 kilo. Jag har ett ”genialiskt system”: jag väger mig varje morgon och då ska jag väga under 90. Väger jag mer så får jag åtgärda det och äta mindre den dagen och röra mig mer. Och i och med att jag går ut med det här nu i tidningen så kommer jag vara påpassad framöver. Nu är jag fast (skratt).
Andersson har också börjat med stavgång.
– Stavarna stod i garaget i två år. Det var en skamgräns för mig att gå med stavar. Men så smög jag fram dem och testade och insåg att det är skitbra. Nu bryr jag mig inte längre. Jag cyklar också och då trampar jag på rejält. Jag cyklar hit till jobbet från Lidingö på 30–35 minuter och på hemvägen drar jag ibland en extrarunda och kanske stannar vid ett utegym.
Han märker stor skillnad.
– Jag sover bättre, mår bättre – allt har blivit bättre. Såklart!
Han kunde till och med boka av knäoperationen.
– I takt med att jag tappade vikt och tränade lite mer så blev knäet bättre. Man ska helst skjuta på en sådan operation så länge det går så det har jag faktiskt gjort. Men det kommer att behöva åtgärdas så småningom.
”Har ett kollegieblock...”
Framför Andersson ligger ett annat, som han säger, ”genialiskt system”: en gul post it-lapp, med små anteckningar varav några överstrukna, och en gammaldags fickkalender.
– Alla kör med kalender i telefonen. Jag kör med mina post it-lappar. Batteriet tar aldrig slut.
– Jag har ett kollegieblock där jag har de stora grejerna. Sedan jobbar jag från kollegieblocket in i kalendern, där jag har en veckolista över allt jag ska göra. Jag har också färgkodat olika saker. Grönt är födelsedagar för jag är väldigt noga med att gratulera folk jag känner när de fyller år. Blått är samlingar. Gult är resor. Sedan för jag över dagens åtaganden på en post it-lapp på morgonen. Jag stryker efterhand som jag avverkat en punkt och när jag är klar så är allting överstruket. Då kastas den. Det känns bra. Jag missar ingenting. Det är ett slutet system, haha.
Men vi har inte setts för att prata om dieter och analoga kalendersystem utan den första intervjun med förbundskaptenen efter VM-missen ska naturligtvis handla om just kvalet och om framtiden. Om två veckor ska Andersson presentera truppen till junisamlingen med hela fyra Nations League-matcher på schemat.
”Det påverkade oss mer än någonsin”
Hur mådde du efter att ni åkt ut mot Polen?
– Det är samma dignitet på besvikelsen som efter att vi åkte ut i VM och EM. Nackdelen med det här jobbet är att man har tid på sig att sura jämfört med om man är i ett klubblag där det snabbt kommer en ny match.
Andersson och hans team har kollat igenom kvalmatcherna och utvärderat.
– Det här är en viktig del så jag är tacksam om du skriver mycket om det här, säger Andersson och lutar sig fram över konferensbordet.
Han har som vanligt inte önskat få några frågor i förväg eller bett om att få läsa intervjun innan den publiceras, vilket annars blivit allt vanligare hos tränare och makthavare inom fotbollen.
Så vi låter Andersson ge oss sin samlade analys av det senaste årets landskamper, EM och VM-kval.
– Vi vann båda kvalmatcherna i mars i fjol mot Georgien och Kosovo samt Estland i träningsmatchen som också låg i den samlingen. Sedan hade vi två träningsmatcher inför EM som vi också vann. I EM spelade vi fyra matcher och förlorade ingen under ordinarie tid. Ukraina i åttondelen var tuff att tappa. Den matchen ska vi vinna med alla chanser vi hade. Det var första matchen vi förlorade under året.
”Jag kan inte påverka det ett enda jävla skit”
Janne Andersson om situationen för spelarna i klubblagen
– Efter EM valde sex spelare att kliva av. Sedan fick vi en fullträff mot Spanien hemma. Det blev måttstocken: ”så bra ska vi vara”, typ. Sedan gjorde vi ingen bra match mot Grekland taktiskt. Både vi själva och alla andra jämförde med matchen mot Spanien.
– I oktober slog vi Kosovo och Grekland. När vi sedan skulle avsluta kvalet i november var halva truppen utbytt jämfört med EM – 13 spelare. Sex hade slutat och så hade vi lite skador och jag valde bort någon som inte spelade så mycket. Det blev svajigare under hösten, vilket inte är konstigt utifrån samhandling och sånt.
Man förlorade borta mot Georgien med 2–0.
– Den var kass utifrån perspektivet att vi inte gjorde mål. Vi hade 15 avslut, varav 12 i ”gold zone”, innan de gjorde sitt andra mål. Det är för dåligt. Sedan gjorde vi en riktigt bra match mot Spanien. Det levde fram till det var fem minuter kvar (då Spanien gjorde 1–0). Vi hade de två bästa chanserna innan dess.
– Hade man sagt innan kvalet började att vi skulle ha chansen att vinna vår kvalgrupp när det var fem minuter kvar av sista matchen hade man tyckt att det var jättebra. Man kan inte förvänta sig att vi ska vara bättre än Spanien över 8–10 matcher. Det kan man inte.
Över till playoffet i mars.
– Alla var överens om att det var en ganska tuff lottning. Sedan kom det hemska kriget som gav Polen en fördel och det blev ju inte bättre för oss.
”Många kom med dåligt självförtroende”
Temat på presskonferenserna inför playoffet var att få av de svenska startspelarna hade spelat i sina klubblag under vintern.
Nu, under den här intervjun, går Janne igenom spelare för spelare och hur lite de, av olika anledningar, hade spelat i sina klubblag sedan matchen mot Spanien fyra månader tidigare.
– Många spelare kom med dåligt självförtroende, för det har man när man inte spelar. Och så ska vi få ihop det på två dagar. Vårt sätt att jobba då är att skapa en miljö som gör spelarna känner sig trygga genom att vi är tydliga. Då kan vi skapa ett ”lagsjälvförtroende”. Mot Tjeckien var vi inte väloljade men tillräckigt bra för att vinna och vi tog tag i det i förlängningen.
– Sedan fick vi några dagar på oss bygga lite självförtroende inför Polen. Vi skapade återigen tillräckligt med chanser för att ta ledningen i den matchen men gjorde inte det.
– Det som påverkade oss enormt mycket, mer än någonsin, var speltiden på spelarna i sina klubbar. Spelar du vecka in och vecka ut så spelar du bara på och får du då en målchans så gör du oftast mål. Jag vill inte skylla på det men utifrån den här bakgrunden så tycker jag att vi gjorde en helt okej samling. Spelarna gjorde det tillräckligt bra och vår plan för hur vi skulle göra var tillräckligt bra.
– Hade jag varit förbundskapten och spelarna hade presterat på den här nivån (måttar en nivå med händerna i höjd med pannan) vecka in och vecka ut i sina klubblag men sedan kommit till landslaget och presterat på den här nivån (måttar en betydligt lägre nivå, i brösthöjd)...Då hade jag avgått. Det kan jag säga. För då hade det inte varit roligt om man inte fick ut mer. Min uppfattning är precis tvärtom. Spelarna presterar på ungefär den här nivån i landslaget, säger han och måttar högt igen.
– 2018 hade vi definitivt marginalerna med oss, som mot Italien i playoff. Den här gången gjorde vi det tillräckligt bra men hade inte marginalerna med oss. Summan av allting: jäkligt surt.
Och så avslutar han:
– Där har du hela vår analys av kvalet. Det är inget försvarstal utan en förklaring och en analys av hur det såg ut.
”Jag kan inte påverka det ett enda jävla skit”
Om vi backar till att många av spelarna hade lite speltid, var ur form och kom med sviktande självförtroende till playoff-spelet. Du måste ju inte spela med dem. Som förbundskapen kan du i praktiken välja mellan alla fotbollsspelare i hela landet?
– Den invändningen kan man definitivt ha. Men jag är helt övertygad om att de flesta hade tagit ut samma spelare som jag. Sedan kan man välja att låta någon annan i truppen spela än de jag valde. Men jag tror ändå att de här spelarna hade bäst förutsättningar att vinna matchen.
Situationen för spelarna i sina klubblag ser något bättre ut inför junisamlingen, men inte mycket.
– Det är ett gissel alltså. Jag kan ju som förbundskapten inte påverka det ett enda jävla skit. Och det är en frustration. Det som sker där får en direkt effekt hos oss. Där är man chanslös.
Kan det få dig att fundera på att ta ut andra spelare och framför allt spela med andra?
– Ja, över tid så är det så. Nu är det Nations League som direkt påverkar vilken pott vi hamnar i lottningen. Vi måste vinna vår grupp för att hamna i pott två, annars hamnar vi i pott tre. Men samtidigt är det inte ett kval till VM eller EM. Så är det någon gång jag har chans att prova lite och sätta något som vi har glädje av i kvalet nästa år så är det nu.
Landslaget ska avverka fyra matcher på elva dagar i juni.
– Det är tajtare än på ett mästerskap. Det är på gränsen att någon spelare kan spela alla fyra. Vi vill se lite andra spelare och fundera lite kring spel och annat. Det är det vi håller på att fundera kring nu.
Ni har fått svårt att vinna mot jämbördiga motståndare och har haft svårt att avgöra matcherna?
– Vi har haft svårt att avgöra matcher som vi varit bättre i, ja. Det står klart.
Vad kan man göra åt det?
– Jag får väl säga till spelarna att om de får en målchans så gör mål.
Haha.
– Nej, men allvarligt. Återigen: det handlar så mycket om hur det funkar för dem i klubblaget och hur de kommer in till samlingarna.
Och ska man sätta de där chanserna så är det bra om man har spelat i sitt klubblag och har självförtroendet?
– Exakt.
Janne har gärna lyft fram den fina hemmasviten i kvalmatcher under sina presskonferenser. Men när det kommit till den dystra bortsviten, som nu är uppe i fyra raka förluster (och en seger på de nio senaste), så har han velat dela upp dem i match för match i stället för att se ett mönster.
– Det är ju psykologi, säger han med ett litet leende.
– Nej, men bortstatistiken har framför allt fördärvats nu i höst.
Pontus Jansson sms:ade hjärtan
Marcus Danielson uttryckte efter matchen mot Polen en viss tveksamhet kring att fortsätta i landslaget.
Har du pratat med Danielson?
– Där är några spelare... Det blir en brytpunkt när ett kval tar slut så här. Eller efter ett mästerskap. Vi kommer jobba med det nu så får vi se fram till presskonferensen. Vi har inte haft så mycket kontakt med spelarna. Peter (Wettergren) har gjort någon resa och jag hade en fantastisk resa för några veckor sedan där jag var i San Sebastian och såg Real Sociedad-Barcelona och träffade Alexander. Sedan åkte jag vidare till England och såg Arsenal-Manchester United och träffade Victor (Nilsson Lindelöf) och Anthony (Elanga) samt Brentford-Tottenham och träffade Dejan (Kulusevski).
Du träffade inte Pontus Jansson?
– Vi hade sms-kontakt. Jag skrev till honom att han skulle sköta sig för att jag var på plats. Han skickade några hjärtan och skrev att jag skulle hört av mig tidigare så hade han kunnat fixa käk och grejer. Men det hade jag redan fixat.
Så kommer Andersson in på hur svårt han hade att ta sig hem från arenan i Brentford.
– Ibland har vi det jobbigt vi förbundskaptener (leende). De här arenorna alltså. Oftast finns det inte en taxibil att få tag i. Det är helt overkligt! I Tyskland brukar de stå på rad men här höll jag på i en timme först innan jag började gå. Då hade jag 17 kilometer till hotellet. Jag trodde att jag skulle kunna få tag i någon på vägen. Så gick jag in på ett hotell och bad dem ringa. Det tog en timme innan den kom. Det tog mig tre timmar från matchen var slut till jag var på mitt hotell!
– Men Peter har en ännu värre historia. När han var i Bologna i Italien började han gå från arenan när han inte fick tag i en taxi och hamnade på motorvägen. Då vände han och gick in på en pizzeria i närheten av arenan och bad dem ringa en taxi men det kom aldrig någon. Till slut förbarmade sig pizzabudet och lät honom åka bak på hans vespa när han skulle köra nästa tur. Där satt Wettergren med pizzorna i famnen. Den är rolig den, skrockar Janne.
Du svarade inte på frågan om Danielson.
– Jag har inte bestämt framtiden med någon i landslaget. Jag kommer att sy ihop det lagom till presskonferensen. Har vi något besked innan dess så kommer vi att gå ut med det.
Andersson har uppenbarligen en bra relation med Pontus Jansson men det är inte aktuellt att fråga honom igen, som i höstas när det rådde akut mittbackskris.
– Osvuret är bäst. Men det måste komma inifrån spelaren. Att Pontus gör en så bra säsong i Brentford hänger säkert ihop med att han är ledig under landslagsveckorna.
Den svenska återväxten på mittbackar av landslagsklass är svag. Samtidigt har två av de bästa som kommit fram de senaste åren valt att spela för Bosnien – Anel Ahmedhodzic och Dennis Hadzikadunic.
– Jag vill såklart ha tillgång till alla spelare så det är synd. Hadzikadunics fall kan jag inte för det var så tidigt. Men Anel ringde jag och pratade med. Men familjeband och så vidare spelar in och vad kan man säga om det?
Men om bristen på mittbackar underifrån har Andersson åsikter.
– Man pratar ofta om att mittbackar ska ha offensiva kvaliteter. Det hör väl ihop med konstgräset och att lagen vill vara mer spelande. Man hör ofta att den eller den mittbacken är ”bra på att ta fram bollen”. Jag vill hellre höra att han är bra på att blocka skott, bra på att rensa returer och bra på att nicka väck hörnor. Det är en jätteviktig del hos en mittback. Många av de som kommer fram är kanske inte tillräckligt bra defensivt, vilket krävs när man ska ut och möta de bästa. Det är en trend i dag. Peter Wettergren och jag var ute och träffade åtta-nio klubbar i allsvenskan i februari. Många pratade om att de söker mittbackar.
De spelare du tar ut till matcherna i juni – ska de också ha gett klartecken att de satsar mot EM 2024?
– Det blir naturliga avstämningar i det här läget. Men jag tycker det är svårt att säga så eftersom det är tävlingslandskamper där vi måste prestera resultat och därmed är det svårt att bygga något nytt. För mig behöver spelarna inte ha det långa perspektivet nu.
”Vi måste bestämma oss”
Direkt efter playoff-missen kom diskussionen om landslaget behöver förändra sitt spelsätt och anpassa det mer till de spelare och spelartyper som slagit igenom på sistone.
På frågan om de kommer att ändra spelsätt inleder Andersson sitt svar med att betona:
– Vi spelar inte, och här kan du skriva ”inte” med stora bokstäver, i fet stil och understruket, 4–4–2 anfallsmässigt och det har vi heller aldrig gjort. Vi har för det mesta spelat 3–5–2 med Emil (Forsberg) som central mittfältare när vi anfallit. Vi har även spelat 2–4–2–2 om motståndaren spelat med en forward och vi har känt att vi kommer att ha ganska mycket bollinnehav. De gånger vi hamnat i 4–4–2 är när vi mött Spanien som vinner tillbaka bollen så jäkla snabbt.
– Försvarsmässigt har det varit 4–4–2 för det är inte motståndaren vana vid att möta. De får inte samma utdelning av sitt spel mot oss.
Tillbaka till anfallsspelet.
– Att spela med två forwards var naturligt så länge Marcus Berg var kvar. Han gjorde alltid sin anfallspartner bättre. Jag hoppas och tror att de som inte insett Mackans storhet tidigare gör det nu när de ser honom spela i allsvenskan och IFK Göteborg.
– Nu är våra spelare inte så vana vid att spela med två anfallare ihop. Så det är klart att vi funderar på detta. Vilka kommer att spela för oss de närmaste åren? Vilka egenskaper har de? Hur spelar de i sina klubblag?
Man anpassar sig efter materialet?
– Ja, det måste man göra som tränare. Jag har spelat 4–3–3 som allsvensk tränare. Och 4–2−3–1 och 4–3–3 som kan bli 4–5–1 försvarsmässigt. Jag har inga problem med det. Men vi kommer nog inte att släppa fyrbackslinjen. Dels för att motståndaren inte är så vana vid att möta det, som jag sa, och dels för att det inte finns så jäkla många mittbackar, som vi också var inne på.
Det stora valet Andersson ska göra är om man ska behålla två anfallare eller gå över till tre (4–3–3 med en ”nummer nio” i mitten flankerad av två ytterforwards).
– Vi måste bestämma oss. Vi måste välja. För vi har så få träningar på oss att vi inte kan vela fram och tillbaka.
Då väljer man också i stort sett vilka spelare man ska satsa på?
– Ja, lite så blir det per automatik. Enklast är att titta på forwards. Hade vi haft forwards som bara spelar i tvåmanna-anfall så hade det varit det naturligt. Robin Quaison och Alexander Isak är skolade i det. Spelarna har inga problem att anpassa sig heller. De säger att det tycker att det är rätt skönt när de kommer hem till landslaget för de vet vad som gäller. Det är en trygghet för dem.
– Nu kommer jag inte att säga att vi ska spela 4–3–3, men du kan ju..., säger Janne och avbryter sig själv innan han fortsätter:
– Jesper Karlsson är en spelare som vi tror kan blomma lite till och kan vara med och konkurrera – och han spelar ytterforward (i ett 4–3–3). Viktor Claesson har spelat mer ytterforward än yttermittfältare i Krasnodar och gör det nu i FCK. Dejan spelar definitivt ytterforward, liksom Anthony Elanga. Alexander Isak spelar oftast som ”nia”, som en central forward. Emil har aldrig varit yttermittfältare utan har kommit in centralt. Där (centralt) spelar han ofta i Leipzig, i en slags hängande roll. Det är klart att vi tittar på var det blir naturligt för de här spelarna att spela någonstans.
Det här sägs ändå av mannen som sagt att ”jag är inte konservativ, jag vill bara att allt ska vara som förut”?
– (Skratt) Men inte i mitt yrke! Och framför allt inte i jobbet med människor. Den dag du stagnerar och tror att du kan saker och inte vill utvecklas så avvecklar du sig själv. Det gäller att ha nyfikenheten hela tiden.
– Spelarna är också väldigt delaktiga i det här. Det hela är inte så dramatiskt då spelarna byter spelsystem, tränare och klubbar i sin vardag. Det viktiga är att vi ska vara tydliga med vad vi ska göra. Det är viktigt för spelarna för det ger dem en trygghet.
”Eventuellt blir det en ny bok”
När Sverige missade VM kom förstås frågan upp om Janne Andersson var rätt man att fortsätta leda landslaget.
Förbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand gick då snabbt ut och gav Andersson sitt fulla förtroende genom att säga till Radiosporten att det i så fall snarare lutade åt att man skulle ge Janne ett livstidskontrakt än att man skulle avskeda honom.
– Jag visste sedan tidigare att jag hade det förtroendet från Håkan. Jag känner ett enormt förtroende från ledningen, spelarna och de som jobbar med mig.
Direkt efter uttåget mot Polen kom också Zlatan Ibrahimovics framtid i landslaget upp och om han kunde få en ren ledarroll i Blågult framöver. Då sa Andersson att ”jag vore korkad om jag inte ville använda honom på något sätt”.
– Zlatan sätter standarden, inte bara när det är match och i spelet där ute, utan även i förberedelser, resonemang kring taktik och träning. Han kan pusha de här yngre spelarna och hjälpa dem på vägen och få dem att förstå vad som krävs. Slutar han i landslaget är det inte självklart att han ska vara med som ledare men det är klart att jag kommer att tänka tanken. Det beror också på vad han ska göra i övrigt.
Kommer han vara med som en del av landslaget från och med, antingen som spelare eller ledare?
– Nej, där är vi inte ännu.
Efter en kort fotosession lämnar vi Janne Andersson.
Han ska äta hustruns matlåda till lunch och sedan är det en ny punkt på post it-lappen som ska avverkas och därefter strykas.
– Jag ska träffa Henrik Johnson som jag skrev ledarskapsboken med. Vi träffas med jämna mellanrum. Jag pratar av mig lite och eventuellt blir det en ny bok.