Bergström: Vi har varit för präktiga
Tack alla förband.
Nu börjar konserten.
Tack Peking och Elfsborg, tack Mjällby och Helsingborg. Tack Astrit Selmani och Nils Fröling, tack Anders Christiansen och Muamer Tankovic.
Tack elitettan och superettan också. Ni har gjort ett lysande jobb som publikuppvärmare, men nu drar vi igång den ordinarie showen.
Det är Djurgården mot Uppsala, Linköping mot Växjö. Det är norrderby mellan den gamla stormakten Umeå och förfjolsmästarna Piteå, gnällbältesgruff mellan Eskilstuna och Örebro, skånskt gille mellan Vittsjö och Rosengård och utmanarbatalj mellan Göteborg och Kristianstad.
Det är mullrande, basdunkande och medryckande konsert som arrangeras på flera scener. Det finns all anledning att blicka framåt mot den, men jag vill börja med en ursäkt till Caroline Seger.
Efter FCR:s triumf i fjol klädde vi på massmördarvis ett omklädningsrum på Malmö IP i plast, hivade över en jumboflaska champagne och bad att få guldmåla trotjänaren.
– Det går bra. På villkor att färgen går att skölja bort enkelt, för det är bankett i kväll, sa hon.
– Inga problem. Den rinner av i duschen, ljög jag.
Besatthet och känslor
Skumpan sprutade, kameran klickade, Seger skrek ut sin lycka. Bilderna blev fantastiska, men inte ens såpa och rotborste kunde tvaga bort kladdet efteråt.
I dag spelar Rosengård sin tre månaders virusförsenade premiär. Titta noga i hårbottnen och runt öronen på hemmalaget härförare och du ser kanske fortfarande små stänk och rester från den där plåtningen. Förlåt för det.
Innan vi lämnar fjolåret därhän bör ett par siffror avhandlas. I fjol fick mästarnas premiärmotståndare Vittsjö 95 hörnor emot sig och släppte in noll. De höll rent på alla frisparkar fram till en bortamatch mot Eskilstuna 22 september, då bollen slogs två meter från hörnflaggan och knoppades in av Loreta Kullashi.
Skåningarna blev sensationell trea i damallsvenskan, men än i dag förbannar tränaren Thomas Mårtensson sig själv för det där baklängesmålet. Felet var hans. Han borde ju ha beordrat sitt lag att zonförsvara som på hörna.
– Jag fick inte ut budskapet så de ställde upp som på frispark.
Jag älskar precis allt med den historien.
Detaljnivån. Besattheten. Känslostyrkan.
Vi skriver 2020, Rosengård har ett guld att försvara. Göteborg mönstrar ett monstermittfält, Linköping ska resa sig från ökenvandringen, Piteå ska bygga anfall utan Janogys inåtvandringar, Eskilstuna ska segla vidare på sin magnifika höst, Kristianstad ska maskera att den gravida försvarsgiganten Sif Atladottir saknas.
Och Sportbladet ska sända allt.
Alla matcher i damallsvenskan sänds på Sportbladet Play.
Vi har varit för präktiga
Det kan låta navelskådande att skriva in sin egen redaktion i historien om vår högstaliga, men låt mig åtminstone ta resonemanget i mål.
När rättigheterna säkrades ringde jag runt till tränare och spelare för att läsa på om taktik och nyförvärv.
– Kommer ni skriva mer om serien nu?, var den vanligaste motfrågan.
– Kanske en aning. Men framför allt ska vi skriva bättre, sa jag.
En spridd missuppfattning är att ligan är snäll och polerad. Att Nilla Fischer, Caroline Seger, Stina Blackstenius och ett fåtal andra utgör stjärnpoolen medan resten dragit ut på kontinenten.
Okunskapen är medias fel mer än klubbarnas. Vi har varit för präktiga, för försiktiga, för snälla. Vi har inte skildrat det ruffiga, de lerblodiga knäna, de stukade vristerna, den blossande rivaliteten. Och heller inte den uppskruvade farten, de muskulösa låren, bottenlagens taktiska kunnande, drömskotten, klackarna, 40-meterscrossarna. Inte hur Vittsjö flyttar fram sin högerback i uppspelen, inte hur Eskilstuna under VM-uppehållet bytte till dubbla nummer tio och skakade om hela serien. Inte sportchefernas snillrikhet och fulspel för att värva trots tomt skramlande kistor.
Allt har funnits där hela tiden.
Det har bara skildrats för dåligt.
Så på sätt och vis är du välkommen till något helt nytt. Men det går också att presentera år 2020 som en uppskjuten och komprimerad – men på andra vis helt vanlig – säsong av en helt extraordinär liga. Förhoppningsvis gör vi den rättvisa den här gången.
I mitten av november avslutas allt. Jag antar att vi befinner oss i Göteborg då, men det kan också vara i Malmö, Kristianstad eller Eskilstuna.
Oavsett vilket hoppas jag att vi fått följa den ösigaste, läckraste och jämnaste säsongen hittills. Jag hoppas att nya stjärnor tänts, att doldisar klivit fram, att krismöten har hållits, att talanger har tunnlat veteraner, att skott har tippats över ribbor och att bolljäveln har tjongats in i mål på de mest rimliga och orimliga vis.
Och ja. Jag hoppas att vi har en given guldhjälte, en självlysande karaktär som burit sitt lag till titeln. Självklart ska jag propsa på att vi målar henne den här gången också.
Färgen går ändå bort i duschen. Jag lovar.