Omöjligt att inte älska ett lag som spelar som Atalanta
De kan vinna, de borde förlora, det betyder allt och det spelar ingen roll.
Atalanta blåser liv i en fotbollsdröm.
Deras stad har dött på vägen.
98 mål framåt på en Serie A-säsong. 3-4-3. Tio olika målskyttar – flest av alla – i Champions League hittills. Sju mål mot Torino, Lecce och Udinese. Sex mot Brescia, fem på Milan och Parma.
Löpmeter. Papu Gómez framspelningar. Zapatas avslutsratio.
I jakten på att beskriva eller förklara vad trollkarlen Gian Piero Gasperini egentligen byggt i Atalanta har halva fotbollseuropa – däribland Rikard Norling, med begränsat resultat – matat in siffror i sina dataprogram.
Nu ska de spela kvartsfinal i världens största turnering, mot en av världens mäktigaste fotbollsklubbar, och i jakten på något som ringar in den matchens tyngd hittar jag en annan siffra:
8600.
Det var så många liter syrgas som gick åt varje timme på ett sjukhus när chockskadad vårdpersonal försökte rädda livet på Bergamo i våras.
Begravdes två människor i timman
Andra siffror: På en dryg månad avled fler människor i Bergamo än i hela Sverige, under hela covid-pandemin. Under de värsta dagarna begravdes två människor i timman. Staden beskrevs som frontlinjen i ett krig mot en osynlig fiende.
Ingen stad i världen har drabbats hårdare. Ingen stad i världen har haft ett lika sensationellt framgångsrikt fotbollslag.
Går det att få ihop?
Det är, för en gångs skull, omöjligt att låta bli.
När ett barn föds i Bergamo bjuder Atalanta på en matchtröja och gratis mjölkersättning. La Dea är en närvarande del i livet, och 2020 blev de en sorgkantad del av döden.
Åttondelsfinalen mot Valencia, den som spelades på San Siro den 19 februari, skulle bli Atalantas stoltaste ögonblick. 4–0 på en timme, dubbla mål av fyndköpet Hateboer (femton miljoner kronor), drömmen levde. Den sortens kväll som en supporter kunnat offra allt för.
Men inte det här.
Stjärnan som föll ner i mörkret
Några veckor senare kunde alla se prislappen. Den socialdemokratiske borgmästaren Giorgio Gori kallade matchen ”en biologisk bomb”, de 40 000 dansande på läktarna hade blivit smittbärare mitt i en dödlig pandemi.
Jag har tydliga minnen av Bergamo, av gamla stan, kullarna, stimmet på Piazza Vecchia, den slitna arenan, ett andäktigt besök i Gaetano Donizettis barndomshem på Borgo Canale.
2020 är inget av de där minnena giltiga längre, det Bergamo har inte funnits.
Allt var stängt, tomt, ambulanser for i skytteltrafik, militären forslade döda kroppar, medan alla hukade inomhus och hörde kyrkklockorna eka. Stora folkrörelser har startats för att kräva rättvisa och ansvar.
När Atalanta lekte hem bortamatchen i Valencia var läktarna tomma, Gasperini hade själv corona-symptom. Stjärnanfallaren Josip Ilicic gjorde fyra mål, men när Atalanta spelar i kväll är han inte i närheten av fotboll. Under karantänen föll han rakt ner i mörkret, en depression ingen vet om han kommer att hitta ut ifrån igen.
I somras kallade Italiens gamle världsmästartränare Marcello Lippi Atalanta för ”hela Italiens flickvän”. Det är omöjligt att inte älska ett lag som spelar så här, som uppfinner en helt egen fotboll en bra bit in på 2000-talet.
Och ja, det är omöjligt att inte sympatisera med ett folk som lidit värre än några andra av pandemin.
Jag vet inte hur mycket syre en Champions League-kväll ger dem, om det ens finns lite andrum i idrotten.
Ett requiem för en dröm
Vardagen bor i en annan värld, men Atalanta bor ju i samma. När det monterades fältsjukhus var det klubben som köpte in materialet, ultrà från (den historiskt vänsterorienterade) Curva Nord som hjälpte till att bygga.
Efter Atalantas bortamatch i åttondelsfinalen, den där Gasperini coachade utan att känna sig frisk, berättade mirakeltränaren att han var rädd. Han låg i sin säng, hörde ambulanserna utanför, ljudet av en krigszon.
– Vad kommer hända med mig om jag hamnar på sjukhus? tänkte han. Jag kan inte försvinna nu, jag har ju så mycket kvar att göra.
Många i hans ålder (62) försvann, Gasp finns kvar. I kväll möter han PSG, och det är omöjligt att göra en förhandsanalys. Hur mycket kommer PSG sakna Marco Verratti? Hur påverkas de av att ha haft ett längre uppehåll? Är Mbappé hel nog? Hur kan Tuchel hantera man-man-försvaret? Är Atalanta fysiskt spetsiga nog för att orka genomföra hela matchen som de vill?
Jag vet inte. Det är inget vanligt år, ingen vanlig säsong, ingen vanlig fotbollsmatch, så vad säger att den kommer att följa vanliga regler?
Kvällen kommer, nittio minuters fotboll på neutral mark på da Luz i Lissabon. Gasperini säger att han drömmer om semifinal, ett år som uppfyllt drömmar och varit en mardröm.
Ingen publik kommer att se på, när spelarna kommer in kommer inte musiken att låta som den borde, som den brukar.
Den här matchen spelas 2020, det är inte en hymn som spelas den här gången – det är ett requiem för en dröm.