Det är orimligt – ett generalfel har begåtts!
Kristoffer Bergström om Pauline Hammarlunds skada
ÖREBRO. Det var en tuff match med mycket dueller mellan två topplag som tydligt visade att de ville gå för vinsten.
Örebro skapade en del oreda med sina kvicka anfallare men var inte vassa i sista tredjedelen.
Det var vi. Vi satte våra lägen.
Okej, ingen idé att låtsas.
Ingressen här ovan är snodd. Den här gången fanns goda skäl att inte författa ett enda tecken själv.
I eftermiddags körde jag två timmar österut i busvädret. Bilen duckade under hotfulla stackmoln, knuffades av kastvindar och piskades av Närkes ilsknaste regnskurar. Vid en trafikplats stod två avhalkade skodor. Själv kom jag helskinnad fram till Behrn arena, men bara för att mötas av ett helvetiskt besked.
Göteborgs anfallare Pauline Hammarlund har skadat menisken. 25-åringen missar den allsvenska guldjakten, Champions League och EM-kvalet.
Slet hårdast av alla
Just hon. Hur kan det tillåtas? Hur kan ingen högre makt se att ett generalfel begåtts, att det inträffade är orimligt?
I fjol slet Hammarlund hårdast av alla. I statistiken syns 256 spelade minuter och två mål, men därbakom gömmer sig ändlösa ensamma timmar i gymmet. Medan lagkamraterna lattjade boll rehabiliterade sig Hammarlund från dubbla knäoperationer. Där andra hade misströstat visade hon obändig vilja.
Få hade hittat tillbaka till allsvensk nivå efter dylika ingrepp, men Pauline Hammarlund jagade inte bara ikapp klungan. Hon kutade förbi den. I år har hon bildat seriens vassaste anfallspar med Rebecka Blomqvist och förra helgen prickade de in tre mål mot Kungsbacka.
I tisdags premierades hennes återkomst med en plats i landslaget.
I onsdags visade magnetröntgen att hon drabbats av skadelotteriets kalla grymhet.
Vikarien glänste i anfallet
Hon kan inte peka ut matchsituationen, bara att något måsta ha låst sig i knäet, att det kan ha varit en vridning eller en närkamp, att det snopet nog knappt smärtade när hennes höst trasades sönder.
Från läktaren i Örebro hör jag av mig med en intervjuförfrågan. Hon skriver att hon inte orkar prata men kan svara på sms.
Så där sitter vi. Jag på arenan, hon hemma i soffan, med ögonen på samma välspelade kamp. Elin Rubensson bombar in en volley, Julia Roddar nickar in tvåan, anfallsvikarien Julia Zigiotti Olme klackskarvar till Blomqvist som rullar in sitt sjunde på sju matcher. Göteborg vinner, Rosengård vinner, Piteå kryssar mot Vittsjö, Linköping torskar mot jumbon.
Nu väntar en guldstridshöst utan Hammarlund. I sina meddelanden beskriver hon hur knäckande det var att tvingas tillbaka till den skadade fotbollsspelarens ensamkamp. Jag kramar tummarna för att behålla reporterns opartiskhet och inte beklaga hennes öde.
På slutet ber jag om en analys och får ett par rader tillbaka. De passar inte in i matchtexten, men behöver ändå infogas någonstans.
Och jag vet att lösningen är tveksam, att det är direkt opassande att benämna ett lag som ”vi” i en ingress. Det är också olämpligt att överlåta utrymmet till en av de spelare man är satt att bevaka.
Men det här får vara ett undantag. Ett mikroskopiskt vis att hedra och uppmuntra en person som förtjänar det.
Göteborg stod för en av årets starkaste insatser i allsvenskan och vann med 3–0 eftersom de var vassare i sista tredjedelen. Det har jag läst i en ingress av Pauline Hammarlund och då är det så.