Asaharas tre tankar: ”Allt fanns – förutom ett välfungerande lag”
Högoktanig underhållning i Rom. Två Milanoklubbar som fortsatte på inslagen väg. Och en utskrattad nederländare som börjar ge svar på tal.
Här är Makoto Asaharas tre tankar, denna gång rakt igenom medelhavsbaserade, från den gångna fotbollshelgen.
Två dysfunktionella lag = Underhållning
Missade ni Roma-Juventus i går kväll? Jag beklagar i sådant fall.
Det som skedde på Olimpico var trots allt ett stycke högoktanig fotbollsunderhållning som hade det mesta. Lorenzo Pellegrini bjöd både på drömmål och på en av säsongens allra sämsta straffsparkar. Juventus som lag bjöd både på en makalös vändning och en straff i ett läge där de absolut inte borde bjudit på en straff (samma straff som Pellegrini sumpade mot en knästående Wojciech Szczesny). Det var dramatik. Det var målfest. Det var ett rött kort på handbollstalangen Matthijs de Ligt.
Vad som saknades? Både ett och två välfungerande och harmoniska fotbollslag.
Förstå mig rätt här – så klart vändningen och trepoängaren inte bara var moralboostande för Juventus utan också mäkta imponerande. Men samtidigt så finns all anledning att fråga sig vad de gjorde innan allt spårade ur med mindre än halvtimmen kvar. Vad de sysslade med innan Alvaro Morata (ja Allegri, vi förstår varför du inte vill sälja honom nu) byttes in och tillförde ny energi till ett dessförinnan viljefattigt och fantasilöst anfallsspel. En lagkaptensbeprydd Paulo Dybala må ha glänst till vid kvitteringen – men i övrigt fanns det inte mycket att hurra över.
De tre poängen ger hopp i en kamp om Champions League-platser som tidigare sett körd ut. Och den ger möjlighet att rädda upp en ligasäsong som hittills varit intetsägande som bäst. Men Juventus är fortfarande ett lag som inte fungerar som man borde kunna vänta sig att de ska göra.
Sen kan man dessutom ställa sig frågan hur enkelt Juventus hade fått vända matchen om Roma haft ett försvar.
Att se ett José Mourinho-lett lag tappa bort en 3–1-ledning på det vis de gjorde är egentligen en ganska surrealistisk syn. Men med storförlusten borta mot Bodö/Glimt, och en rad andra snedsteg under säsongen, i åtanke ska man väl inte vara förvånad över något när det kommer till Roma anno 2021/2022.
De ser i alla fall inte ut som en topp fyra-kandidat, det kan vi ju slå fast.
Det kommer handla om Milanoklubbarna
Det ska låtas vara osagt om Interspelarna laddade upp för sin kvällsdrabbning mot Lazio med att beskåda galenskapen i Rom. Om de gjorde det lär de inte ha blivit rädda i alla fall.
Vilket de heller inte behöver vara sett till både tabelläge och kvalitet.
Även om segern mot Lazio inte var smärtfri och hundraprocentigt komfortabel så var det likväl en seger – och en viktig sådan som såg till att Nerazzurri behåller sin pole position i en alltjämt oerhört spännande Serie A-toppstrid.
Men visst börjar det bli läge att kategorisera toppstriden som en Milanobaserad tvekamp?
Trots att de offensiva krafterna, som de ändå har en hel del av både på plan och bänk, inte hittade rätt så hittade Inter andra matchvinnare. Milan Skriniar har inte bara ett häng i luften i klass med de allra bästa utan är också en av de allra bästa på sin mittbacksposition. Alessandro Bastoni, 22 år, fortsätter att växa och växa för varje match och krönte sin insats mot Lazio med ett ytterst välplacerat distansavslut.
Samtidigt som Lazioförsvaret fortsätter se lika vältajmade ut som deras huvudstadsmotpart gjorde under deras kollektiva kollaps tidigare under söndagskvällen så fortsätter Inter att se ut som en guldfavorit.
Men deras lokalkollega ska inte förglömmas – åtminstone inte när de speed på planen.
Jag har sagt det förr och säger det igen. med Rafa Leaos avighet, fart och kvalitet så är Milan ett betydligt bättre lag. Och i segern mot Venezia så fick vi tydligt prov på det när han låg bakom en hel del – precis som en kaptensbindelbärande Theo Hernandez (på tal om speed och offensiv slagkraft).
Är jag för hård mot ett skadedrabbat Napoli och ett sedvanlig målglatt Atalanta? Kan vara så – men just nu känns scudetton helt och hållet som en Milanouppgörelse.
Dani Alves-comeback = Lucky Luuk
1–1 borta mot Granada var så klart inte det Barcelona hade hoppats på från helgens La Liga-fotboll.
Sen fanns det anledningar för Barcelonafansen att vara belåtna ändå – som Dani Alves comeback, till exempel.
När Barcelona tog in 38-åringen så kändes det som en krislösning. Men efter 90 offensivt övertygande minuter mot Granada så kan vi konstatera att det är en klar förbättring från vad man hade tidigare och att Dani Alves fortfarande är en otroligt bra högerback.
Vi kan också konstatera, till viss del tack vare Alvesintåget, att ett kritiserat sommarnyförvärv är på väg att tysta tvivlarna.
Jag har stått först i ledet när det handlat om att ifrågasätta Barcelonas val att låna in Luuk De Jong från Sevilla på Deadline Day. Jag stod till och med först i ett betydligt mindre led och ifrågasatte när han plockades in till Sevilla två år tidigare. Och under hösten har 31-åringens intetsägande insatser öst på vatten på kritikkvarnen. Så pass att han ansetts vara oönskad på Samuel Umtiti-nivå efter blott ett halvår.
Den senaste veckan har det dock hänt något. Att han avgjorde i segern mot Mallorca var ett steg på vägen. Men mot Granada var han inte bara på nytt en målskytt. Han var aktiv, pressande, farlig och faktiskt rakt igenom övertygande. Så pass att bytet av honom efter en timmes spel kändes felaktigt med facit i hand.
Och oavsett vad man tycker om Luuk de Jong så har ingen någonsin kunnat kalla honom annat än vass på huvudet. Kombinera det med Dani Alves inläggsfot och du får en ganska trivsam kombo.
Så samtidigt som både Cavani och Morataspår har svalnat så är det värt att fråga sig hur desperata Barcelona faktiskt behöver vara att hitta en ny nia i vinter.
För Luuk de Jong kanske inte är ett så pjåkigt alternativ här och nu – trots allt.