Hannah Wilkinson: Jag är som en maskin

Djurgårdens anfallare pluggar på Harvard

Publicerad 2020-06-20

Det här är inte ingress, det är ett cv.

Djurgårdens nya anfallare Hannah Wilkinson, 28, har spelat VM och OS.

Hon har varit igenom skador som borde spoliera en elitkarriär.

Hon är countrysångare, gitarrist, konstnär och surfare.

Hon pluggar psykologi på Harvard.

Himla imponerande, va?

Följ ämnen

Det händer att stora personligheter försvinner i kalla siffror.

Titta på Hannah Wilkinsons sejour i Vittsjö 2017 och 2018, de tre målen på trettiofem matcher innan hon drog vidare till Portugal.

Nu är nyzeeländskan värvad för att vräka in mål för Djurgården. Låter det som en blek värvning?

Då känner du inte till personen bakom statistiken. När Sportbladet ringer anfallaren hemma på Nya Zeeland berättar hon om ett sällsynt mångsidigt liv.

– Jag tar min masters i psykologi på Harvard på distans. Jag blev just klar med en kurs i psykofarmakologi, medicinens påverkan på hjärnan. Nu ska det mer handla om psykologi i nära relationer. Sommarskolan börjar den 26:e juni och jag måste åka till campus någon gång. Vi får se när jag hinner, säger Hannah Wilkinson.

I Vittsjö 2018.

Surfade med sin pappa

Fotbollsproffs som får en stund över brukar spela tv-spel.

– Mja, men jag vill använda tiden smartare än så. Fem års plugg i Tennesse och nu det här.

Du har ett par låtar på Spotify också.

– Ja, jag hade tid över i Vittsjö så jag fick tag i inspelningsutrustning och spelade in ett par låtar. Jag började med gitarr som tolvåring och lärde mig country i Tennessee. Nu är jag besatt.

Har du kvar utrustningen?

– Ja, den är kvar i Claras (Markstedt, anfallare i Vittsjö och Hannahs partner) gamla lägenhet. Jag får åka ner och hämta den när läge uppstår. Men mest vill jag uppträda live.

Surfar du också?

– Massor. Pappa tog med mig varje helg när jag var liten. Jag önskar att jag kunde göra det ännu mer men skadorna sätter stopp för det.

Och illustratör och konstnär?

– Ja.

”Jag har haft många mörka stunder”

Vi ska ju prata fotboll också. Dina siffror från Vittsjö är faktiskt inte så starka för en landslagsanfallare. Vad var det som inte klaffade?

– Det var några tuffa år. 2015 drog jag vänster korsband men återhämtade mig och kom till OS i Rio 2016. Sedan följde lite trassel med menisken och ett benmärgsödem. Det höll mig på fel sida långlinjen i Vittsjö och kostade lite motivation. För att försvåra allt drog jag höger korsband också.

Var det nära att du gav upp?

– Massa gånger. De tankarna kom hela tiden. Jag vet ingen som varit igenom två så traumatiska skador och återvänt till den här nivån. Jag har haft många mörka stunder, men om du älskar att spela så hittar du i slutändan en väg tillbaka. Jag kom till VM i fjol. Det var en bedrift.

Du var i Sporting när portugisiska ligan bröts i våras. Vad har du gjort sedan dess?

– Sista matchen jag spelade var för Nya Zeeland mot Norge i Algarve cup. När jag kom tillbaka till akademin i Lissabon fick jag inte träna, bara hålla mig hemma. Så jag åkte hem till Northland och tränade med ett herrlag fram till att övergången med Djurgården blev klar.

Vad säger du om din nya klubb?

– Att jag är supertacksam för att få komma. Det är en stor och mäktig klubb och jag älskar damallsvenskan.

”Det är ett fantastiskt adjektiv”

Har du förändrats sedan vi såg dig senast i ligan?

– Ja. Jag är bättre än senast. Skador kräver rannsakan och jag har sett till att bli starkare och snabbare, som en maskin. I Portugal blev jag mer teknisk. Förhoppningsvis kan jag göra större skillnad den här gången, i det här fantastiska laget.

Finns det beröringspunkter mellan din musik, dina studier och ditt idrottande?

– Hm. Under skadeperioderna kom mörka tankar som jag översatte till låttexter. Så det finns nog spår i min skrivbok, men de är subtila. Nu har jag förresten inte skrivit på ett tag, så vi får se om säsongen ger någon inspiration.

Kan du svenska, förresten?

– Ja, lite.

Vilket är ditt favoritord?

– Himla. Det är ett fantastiskt adjektiv. Jag älskar hur ni använder det.