”Jag gråter när jag tänker på det”
Publicerad 2017-12-07
BERLIN. Alhaji Geros råstyrka är livsviktig för Östersund i Europa.
Men anfallaren glömmer aldrig då han inte kände sig stark nog.
– Min bror var sjuk, men pengarna jag tjänade som proffs var inte nog för att betala för sjukhusbehandlingen. Så vi förlorade honom. Jag gråter när jag tänker på det.
Allt snurrade i skallen när 24-åringen stapplade ut ur duschen den där sommarkvällen i juli. Östersund hade just slagit ut turkiska megaklubben Galatasaray ur Europa League-kvalet och det sjövilda firandet förvandlades till oro när Alhaji Gero plötsligt föll ihop.
– Det var den tuffaste matchen i min karriär. Jag var så trött efteråt att jag kollapsade. Svimmade! Jag sprang nog för mycket.
Nigerianen är nämligen ingen vanlig forward. För en oinvigd kan Geros insatser för Östersund – åtminstone på pappret – tyckas mediokra. En anfallare som knappt gör några mål. 5 fullträffar på 46 allsvenska matcher. Det är väl inget?
”Mitt hjärta är viktigast”
Statistiken visar som så ofta inte hela sanningen. För det är inte Alhaji Geros avslutsfot som gjort honom till en av ÖFK:s allra viktigaste spelare under det sensationella Europa-äventyret – jämtarna är ju inför den sista gruppspelsmatchen mot Hertha Berlin redan klara för Europa League-slutspel. Geros råstyrka och förmåga att omringad av flera motståndare skydda bollen, hålla kvar den inom laget och låta resten av de bolltrillande lagkamraterna få andas ut har varit direkt avgörande för laget Europaspel under hösten.
– Mitt hjärta är min viktigaste egenskap. Jag bryr mig inte om tröttheten, säger han.
I den tidigare nämnda matchen mot Galatasaray spelade Gero som en slags defensiv, genomklok oortodox ytter och var i princip bäst på plan i den ovana rollen. Tränaren Graham Potter har skickligt isolerat spelarens främsta egenskap och pressat ut så mycket han bara kan från arbetshästen Gero.
”Det är galet”
– Jag vet min plats i laget. Jag spelar där jag behövs. Folk som inte förstår fotboll fattar inte riktigt varför jag är viktig. Men ute i Europa fokuserar motståndarlagen på mig. Det är det som öppnar upp ytorna för Ken Sema, Saman Ghoddos och de andra. Jag har alltid minst tre man på mig, men jag blockar motståndarna så att de andra kan göra mål.
Men kan det som forward kännas tufft att koncentrera sig på annat än mål?
– Jag bryr mig inte om jag inte gör mål om Östersund vinner matchen. Min uppgift är att hjälpa laget. Och jag kan faktiskt göra mål om jag väl får chansen, blinkar Gero och påminner om sina två fullträffar i gruppspelet.
Lagkamraten Tom Pettersson säger följande om Geros fysik:
– Jag har aldrig sett en starkare spelare. Det är galet. Och så är han extremt lojal mot laget.
Hur stark är du, Gero?
– Jag har aldrig mött en spelare i allsvenskan som är starkare än mig. Motståndarna brukar ramla ihop runt omkring mig. Även spelarna från storklubbarna i Europa är rätt enkla att möta, rent fysiskt. Den enda som kunnat hävda sig mot mig var faktiskt Joseph Aidoo som spelade i Hammarby.
Jämför sig med Drogba
Det låter kanske kaxigt, men Gero är bara uppsluppet munter när han lägger ut texten om sina egenskaper på planen.
– Det finns inte många anfallare i Europa som spelar som mig. Men jag har alltid gillat Didier Drogba. Varje gång det är en nickduell eller att jag ska ta ner bollen på bröstet så är min tanke: "jag är Drogba".
Gero tittar ner på sina armmuskler och fortsätter:
– Jag behöver inte gå på gymmet. Då blir jag för tung och orörlig. Jag är välsignad och född med den här styrkan och den här kroppen.
Men det finns ett tillfälle i livet då 24-åringen känt sig svag. När hans styrka på planen inte kunde omvandlas till kraft utanför densamma. Gero gjorde sig ett namn i det nigeriansk klubblagsfotboll, men hade svårt att koncentrera sig på sporten.
Försökte hjälpa sin sjuka bror
– Min bror var inlagd på sjukhus. Han kunde knappt andas. Det var svårt att se honom. Vi hade inte råd med den syrgas min bror behövde.
Det här är svårt för ÖFK-anfallaren att prata om, rösten stockar sig lite, men ilskan och sorgen får honom att vilja berätta sin historia.
– Det var dyrt. Väldigt dyrt. Jag försökte få mitt klubblag att dra av en del från lönen varje månad så att jag kunde hjälpa min bror, men klubbarna i Nigeria har det svårt med pengar. De kan inte hjälpa som i Sverige där vi har fungerande sjukhus och bra hjälp.
Gero kände vanmakt och frustration, men tjänade helt enkelt inte tillräckligt med pengar för att kunna betala för sin brors sjukhusbehandling. Följden: en familjetragedi.
”Nigeria är korrumperat”
– Jag vill bara gråta när jag tänker på det. Vi förlorade honom eftersom vi inte hade råd med behandlingen. Jag kunde inte hjälpa nog. Det är så hemskt eftersom jag nu – ett par år senare – skulle kunna hjälpa min bror direkt och skicka honom till vilket sjukhus som helst.
Sorgen över sin brors öde, och ursinnet över ojämlikheten i Nigeria, har ökat hans engagemang för hemlandet.
– I Nigeria finns det massa lokala politiker och en regering som är valda av folket, lovar en massa men bara berikar sig själva. De vill ha rösterna men låter pengarna gå till deras egna bankkonton. Nigeria är egentligen ett rikt land, men korrumperat.
Tänker på sin bror
Tragiken hade kunnat få vem som helst att tappa hoppet, men så resonerar inte Alhaji Gero.
– Jag hjälper till att rusta upp sjukhus och skolor i min hemort. Köper elgeneratorer, stolar och sjukhussängar. Miljontals människor behöver stöd i Nigeria. Jag kan inte hjälpa alla, men jag kan hjälpa några. Jag är ingen politiker, men folk litar mer på mig som är fotbollsspelare. Det betyder något.
Han tystnar ett tag. Tittar sig omkring i den vräkiga lobbyn på Radisson Blu Hotell i Berlin där ÖFK laddat upp inför matchen.
– Jag tänker mycket på om min bror hade kunnat vara med på det här äventyret. Ibland vill man inte minnas vad man gått igenom. Det är för hemskt. Men jag stolt över att jag försöker göra livet bättre för andra.