Det franska spöket

Uppdaterad 2016-12-14 | Publicerad 2015-03-26

Frankrike–Brasilien kväll – betydelselös men så mycket prestige

1998 vann Frankrike finalen.

2006 förlorade Brasilien kvarten.

I kvällens betydelselösa träningsmatch finns ändå prestige mellan de båda landslagsgiganterna.

Försnacket handlade om huruvida en glödande Ronaldo skulle komma till spel eller inte. På VM-finalmorgonen 1998 låg nämligen den brasilianska superstjärnan livlös på hotellrummet, och förbundskapten Mario Zagallo fick huvudbry han aldrig räknat med.

Tanken var ju att Ronaldo skulle leda laget förbi värdnationen Frankrike och mot guldmedaljerna, att han skulle sprinta ifrån Marcel Desailly och ända in i evigheten.

Fram till de sista, skälvande sekunderna tvekade coach Zagallo. Han funderade på Edmundo – men valde att starta med Ronaldo, anfallaren som anfört Brasilien hela vägen hit.

– Han var bäst i världen. Vänd på myntet och tänk hur det hade sett ut om jag inte startat med honom. Då hade folk kallat mig dum och envis, har Zagallo sagt.

Nittio minuter senare hade Zinedine Zidane, Marseille-sonen som blev nationalikon, skallat in två mål i en 3-0-seger som gjorde Frankrike till världsmästare.

Tog revansch i Asien

Härifrån blev den store Ronaldo så liten att spöket åt upp honom. Det förflutna hemsökte honom, plågade visserligen det brasilianska landslaget i allmänhet, men honom i synnerhet. Han som en gång var världens bästa fotbollsspelare vaknade upp i skadehelvetet och såg sin karriär gå upp i rök när brinnande motgångar omringade honom.

Sedan bestämde han sig för att knyta näven och lyfta. Han stormade in i nästa VM – den som spelades i Sydkorea och Japan – för att återta tronen likt en viss lejonprins i en film om en lejonkung.

Han ledde återigen sitt bländande Brasilien, dansade förbi motståndarna och spottade in målen. Framme i finalen gjorde han två bakom titanen Oliver Kahn och så var Brasilien bäst och så dubbades Ronaldo återigen till planetens främste bara halvåret senare.

Allting frid?

Allting fröjd?

Jo, men ändå inte helt och hållet.

Spöket var inte riktigt besegrat till fullo. Snarare hade Ronaldo förträngt det, jagat bort andra demoner på fotbollens vindlande vägar. Det var ju Tyskland han besegrat i finalen, inte Frankrike. Det spelade ingen större roll 2002 – men fyra år senare var Brasilien framme i kvartsfinal mot just fransmännen.

Spöket försvann inte

Den här gången var brassarna turneringens överlägset klaraste favoriter. Man skickade ut en hel anfallsarmada med gnistrande gatulirare i Ronaldinho, Kaka, Adriano, jokern Robinho och så fenomenet Ronaldo. Tillsammans med ett ramstarkt försvar och ett städande mittfält skulle de leka hem turneringen.

Det skulle ju gå – men det gick inte som det skulle.

Inför den här kvartsfinalen talade de brasilianska spelarna om att de fortfarande drömde mardrömmar om finalförlusten 1998. Ute på planen såg en grånande gigant till att historien upprepade sig.

Zinedine Zidane var återigen briljant. Han gjorde mittfältet till sitt eget, vrickade, vände och vred – och så slog han en frispark i början av andra halvlek. Vid bortre stolpen mötte Thierry Henry med en bredsida och Frankrike var i ledning och Brasilien i brygga.

De försökte. Det gjorde de.

Den furiösa forceringen kom visserligen av sig, men både Ronaldo och Ronaldinho var några svettiga räddningar och över-ribban-centimeter från att hamra in kvitteringen.

De försökte. Det gjorde de verkligen. Det hjälpte inte.

Frankrike gick vidare.

Brasiliens sår blev vidare.

Och spöket? Det levde vidare.

Kvällens träningsmatch bör egentligen inte betraktas som något mer än en träningsmatch. Ändå är det oundvikligt att se båda landslagens namn bredvid varandra och inte tänka på finalen 1998 och kvarten åtta år senare. De möts inte särskilt ofta, men när de väl gör det får fotbollshistorikerna krafsa ner legendariska kapitel i sportens saga.

Det kan handla om Zidanes uppgång eller återuppståndelse, om Ronaldinhos sista dans på den internationella scenen, om Adrianos jakt på en krona han aldrig nådde, om en ung eller en erfaren Thierry Henry, om en Ronaldo fångad i skuggan av sin själ.

Den här gången är inte matchen lika glamorös och spelarna glittrar inte med samma glans som sina föregångare.

Att se fram emot stormötet med den synen vore dock ett hån mot prestigen som ändå ligger och lurar. Matchen spelas på samma mark som finalen 1998, och vid sidlinjerna leds landslagen av förbundskaptener som då var lagkaptener – Dunga och Didier Deschamps.

I förhoppning om att knocka sitt förflutna hade nog Brasilien hellre mött ”Les Bleus” i ett VM-slutspel snarare än i en betydelselös träningsmatch.

Å andra sidan ställs man mot det franska landslaget – och det är liksom det franska landslaget man måste möta för att skrämma iväg det franska spöket.

Även om Ronaldo inte är med.

      LÄS MER: Scolaris guldgäng – det gör spelarna nu

Startelvor finalen 98

Brasilien (4-4-2): Claudio Taffarel; Cafu, Aldair, Junior Baiano, Roberto Carlos; Rivaldo, Cesar Sampaio, Dunga, Leonardo; Bebeto, Ronaldo

Frankrike (4-3-2-1): Fabien Barthez; Lilian Thuram, Frank Leboeuf, Marcel Desailly, Bixente Lizarazu; Christian Karembeu, Didier Deschamps, Emmanuel Petit; Zinedine Zidane, Youri Djorkaeff; Stephane Guivarch