Prinz, Ramos och Sjögran – maka på er för Seger
Uppdaterad 2021-06-16 | Publicerad 2021-06-15
Birgit Prinz och Sergio Ramos, Therese Sjögran och Anders Svensson.
Maka på er, alla Europas rekordhållare.
Tronen tillhör Caroline Seger.
Ni har hört visan förut.
Efter 1–1 mot Norge hyllas Caroline Seger unisont för sin klokhet.
– Hon visar en otrolig rutin, säger den assisterande förbundskaptenen Thomas Dennerby.
Det låter som en artikel i mängden, men datumet gör den läsvärd. 13 mars 2005. Caroline Segers första landskamp från start, i Algarve cup mot världstrean.
Hon är 19 år gammal och har inför avspark lovat att göra mål. Sen löper hon sig fri, tar emot en djupledare av Moström och placerar in den. Snart skallar hon ihop med en norska och lämnar planen med hjärnskakning.
Och där står hon inför journalisterna i den portugisiska aftonen. En glad tonåring med huvudvärk. Hon har stått för en vildsint rock ’n’ roll-insats men beskrivs varken som röjig eller spännande.
Hon kallas det enda hon rimligen inte är: erfaren.
Hon är kroniskt rutinerad
Jag förstår Dennerby. För vad vi har att göra med är en sällsynt art i den globala fotbollsfaunan. Caroline Seger har aldrig varit bäst i världen, men alltid hävdat sig bland de allra främsta, alltid uträttat ett värv som ingen annan klarat av på samma vis.
För stora ord? Pfff. Säg en enda spelare i något landslag som spelar fotboll på samma vis. Gå igenom gamla mästerskap, grubbla länge, du behöver inte väcka mig när du gett upp.
Det måste finnas ord för en sådan spelare, men jag kommer inte på några lämpliga, så i brist på annat får vi kalla det kroniskt rutinerad.
Caroline Seger var mogen för sin ålder när hon hängde med pappa Mikael för att träna med Gantofta IF:s pojklag. Deras matchställ var blågula, vilket flickan såg som en föraning om det landslag hon snart skulle tillhöra.
Hon bytte till Rydebäck som tolvåring och platsade direkt i F16. Hon lyfte upp Stattena i damallsvenskan som sjuttonåring, nådde landslaget två år senare och tog efter EM 2009 över kaptensbindeln från Victoria Sandell Svensson.
Förvånande? Håhå, knappast, saken hade bestämts två år tidigare eftersom förbundskaptenen redan då hade identifierat sin kommande ledare.
Som att vaska guld i en bassäng
Caroline Seger hoppar inte högst, skjuter inte hårdast, glidtacklar inte galnast. Hon har inte Schelins löpsteg eller Fischers muskler. Ändå har hon i sexton år varit omistlig på landslagets innermittfält, vilket lett fram till Kalmar och mötet med Australien.
Landskamp 215.
I kväll petade hon Therese Sjögran och Birgit Prinz som nyss delade Europarekordet (du som gillar sammanträffanden: i Segers landslagsdebut byttes hon in samtidigt som Sjögran och såg snart Prinz göra motståndarna Tysklands segermål). Sergio Ramos (180) och Anders Svensson (148) är med sina Europa- och Sverigerekord på herrsidan hjälplöst frånsprungna här.
Så hur har det gått till?
Jag har frågat rävarna Kicki Bengtsson och Malin Andersson, FCR-tränaren Jonas Eidevall och pappan Mikael Seger. Vi har letat efter brytpunkter och avgörande beslut, men det har varit som att vaska guld i en simbassäng.
Det finns inget att hämta där. Det är inte så historien om Seger skrivs.
Mittfältaren slår rekord för att hon i två decennier har lyckats vara en konstant i en föränderlig sport, för att hon erbjudit något som ingen annan klarat av, för att hon kutar lika mycket i dag som under Tyresös glansdagar, för att hon tycker det är lika genuint roligt att umgås med nya generationer som det var att träffa Kicki och gänget 2005.
Caroline Seger vet hur man styr tempot. Hon vet hur man vinner boll, när man ska slå i djupet eller i sidled, hur man maskar, hur man desperatjagar en kvittering, hur man nickar in hörnor, petar in förlupna bollar och tjoffar in långskott.
Hon är en rutinerad 19-åring och en ungdomlig 36-åring.
Jag har aldrig sett något liknande.
