Bergström: Ska jag klaga på att fyran glömde boka Globen?

Uppdaterad 2019-11-12 | Publicerad 2019-11-11

Fotbollsgalan 2019 i en bild:

För en gång skull sitter inte spelarna runt bord utan i en V-formation.

V som i ”vi glömmer boka Globen nästa gång också, va?”.

Hej, mina chefer. Jag hade inte mage att tacka nej till det här uppdraget när ni frågade, så ni får ett meddelande här i stället.

Ni valde fel kille.

Jag har inget omdöme gällande tv-program, jag tycker att både ”Succession” och ”Så mycket bättre” är sirapssegt. Jag har aldrig orkat igenom en hel Oscarsgala och har inte sett sändningen av en svensk idrottsgala på flera år eftersom jag brukar vara där i katakomberna och jobba som reporter.

Ska jag bedöma Fotbollsgalan 2019? Ska jag operera bort gallblåsan på en bordercollie också?

En remarkabel sändning

Så mycket har jag förstått av mina föregångare att jag förväntas sabla ner spektaklet med en liknelse så drastisk att det brummar varmt i läsarnas kvällshungriga magar. Hähä, där fick dom!

Okej.

Härom veckan blev mitt tåg stående två timmar på perrongen. Luften steg två grader i kvarten, barn grät, personalen levde ut sina radiodrömmar i infosystemet, de plingade och upplyste om skit som ingen brydde sig om, på en volym som gjorde poddlyssning lönlös, de fadda färdigrätterna tog slut, toakön var elva meter lång, vuxna grät.

Jag skulle hellre upprepa den upplevelsen än att se om Fotbollsgalan.

Hade jag tänkt skriva. Fast det vore inte sant.

Fotbollsgalans nya sittning.

Nu har två timmar gått och jag tycker att det var en remarkabel sändning. Borta var de runda borden, borta var smuliga assietterna och alkoholsåsiga blickarna, borta var de flesta tacktal och ersatta med spänstigare intervjuer.

Roy Hodgson pratade bättre svenska än Bosse Andersson. Highlights-svepen var fyndiga, Gerhardsson kannade på, Alex Ferguson satt i usel belysning och Tommy Körberg sjöng återhållet i vad som kan ha varit svensk galahistorias finaste hyllning av en nyss avliden, i det här fallet Lennart Johansson. Herrlandslaget var inte åsidosatt men liknade en sorts overallklädda bifigurer, vilket är i linje med fotbollsåret 2019.

Orter låter som poesi

En diamantflisa i mängden: de nominerade presenterades med moderklubb för att belysa en viktig men snart undanträngd sanning. Svensk fotboll är i första hand inte Blåvitt, Gnaget, Rosengård eller BP. Svensk fotboll är Lindahls Gropptorp, Rolfös Fjärås och Karl-Johan Johnssons Ränneslöv.

Låt de där orterna och landsortsklubbarna rulla på tungan ett varv till, känn den inneboende poesin. Jag kan kasta in några fler: Seger är från Gantofta, Nilsson Lindelöf från Franke, Lustig från Sandåkern.

Mer då? Om skämten var tråkiga?

Då hörde ni inte Svennis galghumor efter att ha fått hederspriset.

– Min fru var med ett tag, men tröttnade på att resa och då blev jag ensam.

I min iver att vara uppdraget troget letar jag efter riktiga bedrövelser att kasta ut som blodiga köttben i pirayafullt vatten. Ska jag klaga på att fyran glömde boka Globen och fick köra i Hovet tvärsöver vägen? Buhu. Att Tomas Ravelli talade i klyschor och trodde att Robin Olsen hette Olsson? Buhu. Att det var reklam på TV4? Buuuhu.

Nä. Det här var ju kul, känsloväckande och vackert. Och så hade Caroline Seger skitsnygga kläder.