Bank: Bara Ronaldo som lyfter Portugal
...men mer än något annat var det två fotbollslag som försökte vinna genom att inte förlora
LYON. Det brukar krävas vinnande fotboll för att vinna pokaler, men det behöver inte alltid vara så.
Man kan ha Cristiano Ronaldo.
Då räcker det långt att se till att man inte förlorar.
När Portugal tränade efter straffvinsten mot Portugal dök ett gäng supportrar upp utanför träningsanläggningen.
De kom för att se sina idoler, de gick därifrån med ett meddelande av den störste. Någon lyckades fixa fram en mikrofon till lagkaptenen.
– Vi har inte vunnit något än, sa Cristiano Ronaldo. Men vi är stolta och tacksamma.
Det har varit ett ganska vanligt mästerskap för honom. Det började med att den engelskspanske författaren och journalisten John Carlin använde sin krönika i El País till ett regelrätt karaktärsmord:
”Aldrig tidigare i fotbollshistorien har någon kombinerat en sådan storhet som spelare med en sådan löjlig personlighet” skrev Carlin. ”Ronaldo är det optimala beviset på att man kan vara rik, snygg och framgångsrik, och samtidigt vara fattig”.
Och så är det kanske. Men när Portugal hankat sig fram genom EM har Cristiano Ronaldo inordnat sig i ett taktiskt system, och när Portugal hamnade i en syrefattig ursäkt till semifinal och höll på att somna så var det Cristiano Ronaldo som lyfte dem.
Som det heter i ett portugisiskt talessätt: ”Quem feio ama bonito lhe parece”, den fule är vacker för den som älskar den.
Det hade verkligen inte varit någon fotbollsmatch innan Ronaldo Michael Jordan-flög över James Chester och skallade in 1–0.
Vi hade fått se en stolt röd läktarvägg på ena sidan, stora ord om den tappra och odödliga portugisiska nationen på den andra. Vi fick Ronaldo och Bale. Det var nationalsånger och historia som skulle skrivas.
Men mer än något annat var det två fotbollslag som försökte vinna genom att inte förlora.
Var livrädda för Gareth Bales fart
Wales har ju aldrig varit på de här höjderna förut – men Portugal har varit det sju gånger.
När deras fotbollstänkare gett sig på haverikommisioner för att komma fram till varför de alltid är nära men aldrig vinner brukar de peka på mentaliteten, på landslaget som en spegel av en kollektiv brist på självkritik: det är alltid någon annans fel.
Nu var det rädslan man hade att hantera. Så mycket talang, så stort tekniskt överläge – men ändå var de livrädda för Gareth Bales fart och såg hela tiden till att riskminimera varenda anfall.
Wales spelade sitt Ramsey-fria 5-3-2, och försökte kompensera den frånvaron med djupledsunderstöd från Joe Ledley och Andy King. Tålmodiga uppspel fram till anfallszonen, och sedan gav de Gareth Bale bollen och hoppades att han skulle kunna sprinta rakt genom försvarsmuren.
Det gick ett par gånger före paus, men sedan sjönk Bale hem och så fanns det ingen alls att spela fram till.
Portugal? Lågt försvarsspel, och precis lika långsamma uppspel, så att Wales han samla sig, och sedan spelade de runt bollen med alldeles för låg kvalité.
Alla dessa promenader och passningsmissar som kom och gick – inte visste jag att det var livet.
Det var inget för publiken, inget för tv-tittarna, inget för de neutrala, men kanske var det precis som Fernando Santos ville ha det.
Santos tog över ett kraschat o Seleção efter Paulo Bento. Under Bento hade Portugal försökt spela flödande kontringsfotboll, under företrädaren Querioz hade de spelat blodfattig defensiv.
Santos kom med löftet om att hans Portugal minsann kommit till EM för att vinna.
Och vägen dit har mest gått via att inte försöka förlora.
Vet verkligen inte om de spelade bra heller...
Ett sätt att sammanfatta Santos strategi fick vi när han summerade en av Portugals matcher med att säga att ”vi spelade inte vackert, men vi spelade bra”.
Ett annat sätt skulle kunna vara första halvlek mot Wales.
Men så fick de en hörna, Cristiano Ronaldo bytte ett par ord med kung-fu-backen Bruno Alves innan han språngskallade in 1–0 med all den där ardennerfysiken som han byggt upp under miljarder timmars extraträning på planen, i gymmet, i den där poolen han alltid sett till att ha hemma.
De spelade inte vackert, jag vet verkligen inte om de spelade bra heller.
Men de vann.
Nu tittar de ner från ett berg
När de fått sitt första mål var det som att de fått en elektrisk stöt genom laget, de satte ihop sitt första anfall med aggressivitet, med första- och andravåg, och så fläkte sig Nani fram och styrde in ett Adrien Silva-skott.
2–0, och så var det inte mer med det.
Wales har gett den här turneringen så mycket. De kom hit och hade bokat semesterresor och bröllop, de hade barnafödslar att komma hem till, men i stället såg de tiotusentals walesare åka över kanalen och sjunga ”Please don’t take me home, I just don’t wanna go to work”.
När Gareth Bale sa att inte en enda engelsk spelare skulle platsa i hans lag tyckte England att han var arrogant.
– Men Gareth försökte bara säga att vi är ett litet land, ett land där vi är nära varandra. Små saker betyder mer för oss än för stora länder, förklarade Chris Coleman.
Det här var ingen liten sak, det var ett litet lands sätt att visa att man kan åstadkomma stora saker med talangutveckling, en teknisk fotbollsidé och en trygg taktisk tanke.
Wales gick upp för en kulle, nu tittar de ner från ett berg.
Har sin trygghet och sin talang
När jag skriver det här hyllas de av landsmän och –kvinnor som sjunger sin nationalsång så att det ekar ända nere till Rhône. Under tiden sjunger de på andra sidan att ”e esta merda é toda nossa”, att de ska vinna hela skiten. Ronaldo har kramat om Bale, Bruno Alves har fått tag på en megafon och hetsar publiken, Fernando Santos har varit ute i folkhavet och fått våldsamma kramar.
De är stolta och tacksamma, de har inte vunnit något än. Men de har sin organisation, de har sin trygghet och sin talang.
Och de har Cristiano Ronaldo, det har faktiskt ingen annan.