Fagerlund: Spurs supertrio straffade Leeds
LONDON. Märkliga scenförändringar går ständigt att beskåda i Premier League-toppen denna säsong.
En sak som är klar är att Tottenham fotsatt naglar sig fast i toppskiktet med hjälp av supertrion längst fram. Trots att vinden tilltar och avtar om vartannat.
2020 må ha lämnat plats för ett nytt år men någon timme innan avsparken på Tottenham Stadium befann sig möjligen Premier League i sin mest prekära sits hittills under pandemi-eran.
Burnleys kommande möte med utsatta Fulham blåstes av helt, den totalt fjärde matchen som skjuts fram till följd av viruset. Samtidigt, i en annan del av London, tvingades Tottenham släcka en helt annan eld.
En bild, föreställandes ett stort gäng glada julfirare, hade börjat cirkulera vilken inkluderade Spurs-trion Sergio Reguilon, Giovani Lo Celso och Erik Lamela (även West Hams Manuel Lanzini deltog). Det ”lilla” problemet var givetvis att London befann sig i Tier 4 vars regler tydligt säger att olika hushåll ej får beblandas. Ett mer verklighetsfrånvänt beteende är svårt att finna i dessa tider, särskilt med tanke på att det är extra viktigt att fotbollen förblir en så virusfri zon som möjligt för att ligorna ska kunna fullföljas.
Såg ut som väntat inledningsvis
Varken Lamela eller Lo Celso fanns med i truppen som José Mourinho plockade ut till mötet med Leeds (Reguilon tilldelades en bänkplats). Harry Winks tryckte sig däremot in på det centrala mittfältet och i samma stund som domare Coote satte pipan i munnen bröt solen hoppfullt igenom det knappa molntäcket över arenan.
Inledningsvis tedde sig matchbilden som förväntat. Detta skulle, enligt många, vara anti-fotboll mot den sprudlande varianten, Mourinho mot Marcelo Bielsa. Eftersom Sam Allardyce satte standarden för det starka epitetet under den första halvleken mot Liverpool med sin 6–4–0-formation anser i alla fall jag att det är en aning för hårt att stämpla portugisen som en fotbollsdödare. Med det sagt var det bortalaget som förde medan Spurs avvaktade.
Leeds överbelastade främst vänsterkanten med Jack Harrison och Ezgjan Alioski som flög fram och ställde till bekymmer för Matt Doherty. Spurs undvek att kliva upp då motståndarna stod med boll utanför straffområdet och räknade antagligen med att man hade övertaget inne i boxen trots att Patrick Bamford höll sig framme (Raphina var också ett utropstecken).
Kane/Son med extraordinära facit
När det väl deklarerades pausvila stod antalet målchanser på tio lika – men ställningen likväl 2–0 i Tottenhams favör. Hur hade det gått till? Till stora delar var det Leeds som på egen hand hade passat bort möjligheten till ett bra resultat i halvtid. Harry Kanes skott tätt över ribban, Steven Bergwijns något för tama avslut en bit utifrån, båda var sprungna ur misstag från Leeds. Luke Ayling, fortsatt vikarierande mittback, blev upphovsman till en del av felpassningarna men målvakten Ilian Meslier ställde till det vid ledningsmålet. Harry Winks serverades en boll rakt på fötterna som spelades vidare till Bergwijn varpå Alioski försökte sätta stopp för situationen. Harry Kane dunkade enkelt in sitt tionde mål från straffpunkten.
Det är vitalt för ett motståndarlag att utnyttja Spurs sedvanliga passivitet efter ett 1–0-mål men i stället för en kvittering kontrade Heung-Min Son in utökningen (och sitt 100:e mål i Tottenham!). Återigen framspelad av favoritkompanjonen Kane, som därmed står på elva assist utöver sina tio mål. Det innebär att engelsmannen har bättre facit än någon annan i Europas topp-fem-ligor och tillsammans har duon jobbat fram 13 mål.
Något man får leva med
Oflyt, slarv eller trötthet, benämningen är valfri, men det fortsatte gäcka Leeds under den andra halvleken. Meslier, som kan konstateras blandar och ger, trillade in i eget mål med Toby Alderweirelds nick i famnen redan efter fem minuters spel. Frenesin och det höga tempot som har blivit synonymt med Leeds föll också markant. Det blev alldeles för svårt att försöka hämta upp ett 0–3-underläge med Spurs omställningsspel hängandes över en som ett konstant hot. Dessa toppar och dalar från Yorkshire-gänget, 5–0-segrar respektive 0–3-förluster, är säkerligen något man får tvingas leva med.
Om Marcelo Bielsa satt på sin pall och skakade missnöjt på huvudet flög Mourinho då och då ur sitt lädersäte och klappade nöjt åt sina spelare. Winks och Pierre-Emile Höjbjerg förtjänar ett omnämnande för sättet man styrde mittfältet på, likaså Bergwijn som ibland hamnar i skymundan men är en viktig karaktär i Mourinhos cyniska och effektiva drama. Rollen som skadade Gareth Bale förväntades ta över. Den enda som egentligen lämnade planen med ett svagt frågetecken var Doherty som fortfarande inte övertygar och dessutom fullbordade en utvisning på tilläggstid. Samt Dele Alli som värmde och värmde men lämnades helt utanför scenen.
För någon månad sedan toppade Tottenham tabellen medan Manchester United inte förmådde att vinna hemma på Old Trafford. Sedan dess har Mourinho vandrat fram genom stormen som har tilltagit och avtagit om vartannat samtidigt som Solskjaers mannar nästan ljudlöst har smugit upp bakom Liverpool. Det är märkliga scenförändringar vi får beskåda denna pandemisäsong men klart är i alla fall att Spurs behåller sin lovande plats till den andra akten. Förutsatt att spelarna kan hålla sig tillräckligt i skinnet så att säsongen kan spelas färdigt.