”Jag ska bli proffs - de bara garvade”
Uppdaterad 2018-07-25 | Publicerad 2016-03-06
Milosevic i stor intervju om: Skammen i U21-EM, chockönskan i besiktas och ”Baronerna” på hotellet
Från bänken till EM-guld – från bänken till en av världens bästa ligor.
Det senaste året har varit speciellt för Alexander Milosevic, 24.
För Sportbladet berättar han om sig själv, tuffa tiden i Turkiet, när han skämdes under EM och ”baronerna”.
– Helt plötsligt, från ingenstans, dök de upp på hotellet. Vad händer?! säger Milosevic.
Han var med och skrev historia i somras. Ingen hade räknat med att Sverige – kanske mest nederlagstippat i hela turneringen – skulle stå som mästare i U21-EM.
Ja, förutom det svenska laget då. De visste vad de ville – och vad de kunde.
– Jag får fortfarande rysningar när jag kollar på bilder från EM och på dokumentären. Det är det sjukaste jag har varit med om, säger Milosevic.
Trots att Hannover har det tungt i ligan är Milosevic – som alltid – pratglad när Sportbladet träffar honom på HDI-Arena.
– Det är klart att det är jävligt surt att vi ligger därnere. Det är viktigt att vi ger allt för laget under våren. Men jag är här, trivs och har fått speltid. Man tränar för att spela match, man har något att se fram emot. Det är den stora glädjen för mig, säger han.
Mittbacken, som kom till AIK från Vasalund i februari 2011, gjorde debut i allsvenskan som 19-åring. På grund av en skada på Per Karlsson fick han chansen tidigt – och tog den. Han slog igenom och ryktades till en rad klubbar i Europa.
Men flytten blev först 2015.
Han drog till Turkiet och skrev på för Besiktas. Han vann som sagt guld i U21-EM i fjol, men i klubblaget blev det bara ett fåtal matcher under fjolåret.
”Skulle se ut som en pajas”
Men nu har vi kommit in i slutet av februari 2016. Och Alexander Milosevic är inte nedstämd, han mår bra.
– Det går snabbt i fotboll. Ena dagen kan du vara jättehyllad, sedan kan du göra en sämre match och bli sågad. Så är det i fotboll, det får man leva med. Det gäller att göra det bästa när man får chansen. Nu handlar det bara om att göra allt för att vinna matcher med Hannover, säger ”Alex”.
– Det är tufft att gå direkt från allsvenskan till Besiktas och konkurrera med spelare som ligger på första plats i turkiska ligan. Jag har lärt mig mycket. Det är ett annat tempo och en annan fotboll. Om jag hade gått direkt från allsvenskan till Tyskland hade det varit en otrolig skillnad.
Kan tänka mig att det är svårt att klaga på tränarens val när Besiktas går bra.
– Ja, absolut. Jag skulle se ut som en pajas om jag gick fram till tränaren och frågade varför jag inte spelar. Titta på tabellen. Det är bara dumt. Det enda jag kan göra är det jag har gjort hela tiden. Sova bra, äta rätt och träna hårt och göra mig redo. Hade jag inte varit professionell där hade jag inte kunnat komma hit och klarat 90 minuter. Jag hade varit kaputt. Men nu känner jag mig jättestark. Fotboll handlar inte bara om fotboll, det är mycket i huvudet också. Det har varit tufft, tuffa tider i Istanbul. Man kommer ju dit för att lira fotboll ändå. Men för att komma långt måste man ha lite motgångar, jag tror aldrig att något har rullat på för någon hela vägen till toppen, man måste armbåga sig dit.
Hur jobbigt har det varit i Turkiet?
– Man börjar med fotboll för att det är roligt, sedan blir man proffs och flyttar utomlands på grund av fotbollen. Men sedan kan andra säga ”han är proffs, vad gnäller han över?”, ”Han tjänar bra med pengar”, och så vidare. Jag lovar, det är inte pengarna som är det viktiga. Kärlek och glädje går före allt annat. Det andra är bara materiella saker som underlättar i vardagen.
Du spelade U21-matcher i Turkiet. Det är inte speciellt vanligt.
– När jag sa till Besiktas att jag ville spela med deras U21-lag blev de helt chockade. ”Varför ska du göra det?!” I Turkiet är det så, stjärnorna spelar inte U21-matcher. Jag gjorde det för min egen skull.
Vilka stöttade dig under jobbiga tiden?
– Det är min pappa, mamma och min storebror som alltid har varit där. Sedan är det mina nära vänner, jag kallar de ”baronerna”. De har alltid funnits där. När jag var i Turkiet kom de ner till mig, de har redan varit härnere i Tyskland. Mot Mainz första matchen var jag på hotellet på kvällen. Vi har en chattgrupp och de skickade bilder och skrev att de var i Stockholm och var på väg ut på stan för att festa. Jag tänkte inte mer på det, men från ingenstans skickar de en video i gruppen och visar var de är. De var i lobbyn på hotellet i Tyskland, de har liksom tagit flyget till Tyskland. Vad händer?! Två minuter efteråt knackar de på min dörr och jag får presenter och sådana grejer. Man har många vänner, men det är de som är närmast som gör sådana grejer, det är sådant man ska ta vara på. Det är mina grabbar.
Förlorade sin bror
Milosevics halvbror Mathias avled hastigt när mittbacken var 17 år. Han har tidigare sagt att fotbollen har varit en stöttning för honom.
– Min bror som gick bort tänker jag på varje dag, det känns på något sätt som att han alltid är där och ser vad jag gör. Jag ger honom en hälsning inför varje match när jag kommer ut på planen, jag pekar upp mot himlen. Varje gång jag får några lediga dagar och åker hem till Sverige åker jag alltid förbi kyrkogården i Sundbyberg för att hälsa på och tända ljus.
24-åringen skrev på för Hannover i slutet av januarifönstret, han har signerat ett låneavtal med klubben. Hannover har en tung säsong och parkerar sist i Bundesliga. Men för Milosevic har det blivit 90 minuter i fyra av sex matcher sedan han kom till Tyskland.
– Jag fick förtroende direkt. Jag känner att jag har kommit hit och bidragit.
”Har mer blivit en man”
Lever du mycket på det som hände i Tjeckien med U21-landslaget?
– Fotboll är färskvara. Vad ska jag säga här? Jag har vunnit U21-EM, haha. Det mentala däremot, det tror jag alla känner av. Vi var med i U21 och vann EM mot grymma lag och spelare. Jag fick vara med i landslaget trots att jag inte spelade för Besiktas, det var den stora glädjen för mig.
Du gömmer dig aldrig – du ställer upp i media och pratar. Du skyddar lagkamrater och fansen. Har du alltid varit sådan?
– Jag har lärt mig från när jag var yngre. Då ville jag göra allting på planen. Om jag var forward på sjumanna och deras yttermittfältare sprang en djupledslöpning sprang jag efter honom. Det blev som att ”är inte jag där nere och hjälper till känner jag mig hjälplös”. Jag ställde så höga krav på mina medspelare hela tiden. Jag har växt som person.
– Förr kunde man göra saker som man typ tyckte var coolt, men nu har jag mer blivit en man. Jag gör inte skitsaker längre. Jag minns första året i AIK, jag bodde i Stockholm och ville ut och klubba med vänner. Det är kul då, men sedan kommer en tid i livet då man ser vad som egentligen är viktigt. Om jag har gjort en dålig match har ju alla sett att jag gjort en dålig match. Varför ska man gå och gömma sig då? Om en medspelare gjort något dåligt vem är jag att gå ut och kritisera honom öppet? Som fotbollsspelare vet man hur det känns när någon har gjort något fel. Han vet ju om det, det är inte bra att jag går dit och kryddar på ännu mer. Vi är ett lag. Det är en lagsport. Gör någon ett fel ska alla stå bakom. Så måste det vara. Om någon gör ett misstag bredvid mig måste jag försöka hjälpa honom. Det är ändå mina lagkamrater, mina vänner, de jag går ut i krig med. Jag vill backa upp dem.
– Jag är fortfarande ung och gör fel också. Men man växer med uppgiften när man gör fel och man får bra erfarenheter hela tiden. När man är ärlig och rak blir man en större människa i andras människors ögon.
Har du samma ledarstil utanför planen?
– De som står mig väldigt nära vet att om de behöver något ställer jag alltid upp för dem. Om en vän är en i en knipa finns jag alltid där. Jag är inte en person som visar känslor utanför planen, jag har svårt för att visa upp den sidan av mig. Men mina närmaste vänner känner mig så bra att de behöver inte höra det från mig. De behöver inte höra mig säga att de betyder mycket för mig, de vet redan det. Jag gillar inte att prata om känslor. Det blir att de som vet, de vet. De känner mig. Jag behöver inte vara någon annan framför dem.
Vad gör du när du inte spelar fotboll?
– På senare år… senare år, jag är 24, haha. Men det går snabbt och det är stor skillnad på människan då, när jag spelade i AIK, och nu. Jag är lugnare nu. Om man inte har match dagen efter kan man gå ut och äta, lite mer lugnt. Sedan ska jag inte sticka under stolen med att jag har varit ute på klubb när jag var yngre, men aldrig när man haft träning eller match dagen efter. Då är det ingen alkohol, det är bara vatten.
Pluggade italienska
Var du duktig i skolan?
– Jag var bra i skolan när jag väl ville. Redan när jag gick i andra ring slutade jag för att jag hade fått A-lagskontrakt med Vasalund. De frågade hur jag kunde sluta i skolan. Vad tror ni? Jag ska bli fotbollsproffs. De bara garvade. Men så blev det som det blev.
– Jag pluggade italienska också och de frågade varför. För att jag ska spela i Serie A, haha.
Vad hade du gjort om du inte spelat fotboll?
– Jag hade jobbat med ungdomar, en fritidsgård. Jag gillar att ha kontakt med ungdomar och hjälpa dem på olika sätt.
Något du inte kan klara dig utan?
– ….Gud.
Men det är väl någon…?
– Det vet du inte…
Någon du inte klarar dig utan?
– Min familj och mina närmaste vänner.
Någon du vill vara för en dag?
– Är det Justin Bieber? Haha!
– Jay Z.
Varför?
– Han är den största inom musiken. Och han har Beyoncé också, hon är grym!
”Alex” om...
...relationen med förbundskapten Erik Hamrén:
– Jag tror Erik har sett vem jag är. Han har lärt känna mig och har sett att jag alltid ger 110 procent. Innan U21-EM spelade jag första träningsmatchen mot Norge. Sedan trodde jag att jag skulle åka iväg, men han sa att han ville att jag skulle vara kvar, och då fick jag spela kvalmatchen mot Montenegro.
...om att spela EM eller OS:
– Jag säger som alltid: Vare sig det är träningsmatch eller tävlingsmatch är det alltid en ära för mig att representera sitt land. Men något jag alltid drömt om sen jag varit liten är att vara med i ett EM eller VM.
...om U21-landslagets förbundskapten Håkan Ericson:
– Han har betytt hur mycket som helst för mig. Han tog med mig i U21 hela tiden, oavsett om jag precis hade kommit tillbaka från skada eller spelade. Får man förtroende vill man bara ge tillbaka. När man förlorar kan man knappt kolla tränaren i ögonen för man skäms. Man säger sorry. När jag blev utvisad mot Italien gick jag fram till Håkan och sa förlåt.
...om att spela EM i sommar:
– Det skulle vara en dröm. När jag blev kallad till Danmark och satt på bänken njöt jag verkligen. När jag spelar i landslaget får jag rysningar i hela kroppen, när jag hör nationalsången får jag rysningar. Att få spela mot Montenegro på Friends i Solna där man är född… det går inte att sätta ord på det. Sedan vinna ett U21-EM efteråt. Det var fantastiskt att vi fick med oss hela landet på det sättet vi fick.