Bank: Sverige gör upp med sin historia
Bank: Står med nävarna i luften – Italien med brallorna nere
Uppdaterad 2017-11-14 | Publicerad 2017-11-11
Halvvägs till himlen.
Vägen till VM går alltjämt via ett sprängfyllt, skräckinjagande San Siro – men det finns ju saker som är svårare än att överleva där.
Som att göra upp med sin egen historia.
Som att spela som Sverige gjorde här.
En mittback åt ena hållet: Andreas Granqvist, kaptenen, han som gillade Genua så mycket att han döpte sin dotter efter staden, går från läktare till läktare och pumpar med händerna i luften.
En mittback åt andra hållet: Leonardo Bonucci ser hur arenavakterna oskäligt hårt tacklar ner en inrusande liten grabb på tolv-tretton år, får dem att sluta, kränger av sig sina shorts och ger dem till lillkillen.
Regnet föll, nationalarenan tömdes på folk, match ett av två var över, och så här långt är det bara att konstatera att det är just så här det ser ut.
Sverige med nävarna i luften. Italien med brallorna nere.
Sen är sen, nu är nu, måndag är måndag, och allt vad Janne Andersson försöker lära oss utantill – men ibland får man lov att stanna upp och stämma av.
Vinner på unika sätt
Det här är alltså inte bara ett landslag som efter trettio års vacuum börjat slå stormakter på löpande band. Det är dessutom ett lag som gör det på helt unika sätt.
Frankrike? Den där matchen slutade med att Ola Toivonen skickade in en kryssningsmissil från egen planhalva.
Italien? Den här matchen började fullkomligt fantastiskt.
I tio, femton, tjugo års tid har Sverige tagit sig an den här typen av matcher – och andra matcher också – genom att känna sig för, riskminimera, spela sarg-ut och liksom försöka växa sig in.
I matchen med minst marginaler av alla fick vi något helt annat:
Ett anti-Sverige, ett lag som gjorde upp med sin moderna historia och skiftade identitet, som var tillräckligt övertygade i sin matchplan för att gå ut och vrida upp alla förstärkare till elva.
Vi fick Ola Toivonen som var först på varje förlupen boll, Marcus Berg som gick rond-för-rond med urtidskrigaren Leonardo Bonucci, Albin Ekdal som tog både bollen och bataljerna. Vi fick ett furiöst svenskt presspel över hela planen, och mitt i allt fanns tillräckligt mjuka fötter (Toivonen, Emil Forsberg, Victor Nilsson Lindelöf) för att emellanåt spela fotboll också.
Vi fick, kort sagt, det som italienska supportrar sjöng om från sin läktarsektion: Undici leoni, elva lejon.
Och vem älskar inte lejon?
Ingen offensiv kemi i Italien
Venturas Italien har fortfarande inte hittat sin identitet, här finns ingen offensiv kemi, inget imponerande passningsspel, inte så mycket att förälska sig i ännu. Vad de hade i första halvlek (utöver en frustrerad och så småningom varnad och avstängd Verratti) var den där formen av spelvändning som vi varnat för:
Parolo klev fram och tvingade Ludwig Augustinsson ta ett steg in, Candreva gled upp på kanten, och så var de två mot en när ett inlägg eller en svepande crossboll kom.
Och eftersom det inte går att spela frenesifotboll i 90 minuter började Janne Andersson spela schack.
I paus gjorde förbundskaptenen motdraget att dra hem Albin Ekdal för att blockera den där Parolo-ytan. Resultatet blev att Italien kunde börja bygga spel, aktivera Verratti, trycka tillbaka Sverige, rada upp hörnor. Matchbilden förändrades, och om Italien lagt mer fokus på att utnyttja den och mindre fokus på att rycka sönder matchen och försöka simulera fram ett andra gult kort på Marcus Berg, så hade de haft alla chanser i världen.
Cynism är bara smart när det lyckas.
Men när Albin Ekdal gick sönder (olyckligt och för tusende gången) och Jakob Johansson kom in innebar det, så att säga, inte bara att Sveriges innermittfält flyttade upp en bit.
Det innebar också 1–0, femte raka segern i Solna, 18–1 i målskillnad. Ola Toivonen nickstyrde ner ett Krafth-inkast i kamp med Chiellini, Johansson dunkade in matchens enda mål via Daniele De Rossis.
Kamp mot mjölksyran
Jakob Johansson, alltså. Han som för mindre än tre år sedan skrev på för en krisklubb i grekiska andradivisionen. 1–0 mot Italien i play-off. Säg aldrig att det är för sent för något.
Den sista kvarten här handlade om Sverige mot mjölksyran lika mycket som Sverige mot Italien. Emil Krafth fick kramp, Sebastian Larsson fick kramp, Ola Toivonen var helt slut, Viktor Claesson stretchade baksidor. Vem ska spela högerback? Någon som kan springa?
Det räckte. Det var en jämn match, det hade kunnat sluta 0–1 lika gärna, men alla sympatier landade ändå i knäet på Janne Andersson. Det är han som har ett lag av lejon, som har spelare som verkar kunna tro på vad som helst och springa hur mycket som helst.
Problemet är att de bara sprungit halvvägs hittills.
Nu ska de till San Siro, och landslagets viktigaste spelare fram till måndag kväll heter Paul Balsom och är fysiolog. Ni vet hur det är, det finns fester som är så bra att man inte bryr sig ett skit om att det är en dag i morgon också.
Men det är en dag i morgon också.
Sverige måste använda den till att massera benen fräscha inför en helt annan utmaning. Italien borta, med Ekdal borta. Jag är övertygad om att Ventura kommer att skifta både attityd, spelare och spelsystem. 4–2–4, kanske? Insigne, med all säkerhet? Jorginho istället för avstängde Verratti?
Vi får se. Just nu är jag upptagen med att titta på en byxlös Bonucci och en Granqvist som pumpar med armarna upp mot regnet.
Nyss var Sverige 180 minuter och ett mirakel från VM. Nu räcker 90 minuter och en bra måndagskväll.