Finalhjälten: ”Låg i ett mörkt rum i 48 timmar”
Stephanie Labbé berättar om psykiska ohälsan
Publicerad 2021-09-23
Finalhjälte mot Sverige i OS.
Men inte ens ett guld kunde bota psykiska ohälsan.
– Det började kännas som att den där biten metall var värd mer än jag var som person, säger den kanadensiska målvakten Stephanie Labbé.
I ett långt inlägg på spelarfacket Fifpros hemsida berättar finalhjälten från OS i Tokyo, Stephanie Labbé om sina problemen med den mentala hälsan.
Den kanadensiska målvakten som tidigare spelat i svenska Rosengård var en av Kanadas hjältar i sommarens OS. I finalen mot Sverige klev Labbé fram och säkrade guldmedaljen åt sitt Kanada.
Men under turneringen hade den snart 35-åriga haft en hel del problem. Tidigt under turneringen drabbades Labbé av en skada. Efter undersökning kunde läkarna ändå godkänna spel, men skadan drog upp andra gamla sår.
– När sista signalen kom och vi hade vunnit guldet förväntade jag mig överväldigande lättnad, men den kom inte. Hur mycket jag än försökte slappna av och fira med mina lagkamrater kunde jag inte. Efter finalen tillbringade jag mer eller mindre 48 timmar i ett mörkt rum, säger Labbé på Fifpros hemsida.
Stod över mästerskapet
Labbé har länge lidit av problem med sin mentala hälsa. Redan inför OS i London 2012, meddelade hon att hon ville stå över turneringen. Hon känner idag att det var rätt beslut trots att hon blev tvungen att se sina lagkamrater ta medalj utan henne.
Fyra år senare hade hon ändå tagit sig tillbaka och var med och tog brons i OS i Rio 2016, men hjärnspökena höll sig inte borta.
– När jag klev upp på podiet för att ta emot medaljen i Rio var jag fylld av stolthet. Men när folk kom för att se medaljen och prata om upplevelsen, började jag känna mig tom. Det började kännas som att den där biten metall var värd mer än jag var som person. Jag tror att det satte igång allt, säger Labbé.
”Då kan vi må som sämst”
Labbé trycker i meddelande på hur viktigt det är att lyfta alla olika typer av psykisk ohälsa hos fotbollsspelare.
– Ibland känns det som att vår psykiska hälsan är direkt kopplade till hur vi presterar på planen. Även om jag förstår att det är en faktor, tycker jag inte att det är hela bilden. När trofén har lyfts och supportrarna har slutat klappa finns det en risk att spelarna känner sig som sämst. Det är då vi behöver stöttas mest, när vi bara är mänskliga.
