AIK får klara sig utan en del av sitt hjärta

Nils-Eric Johansson slutar med fotboll, det är sorgligt att han inte fick bestämma själv hur det skulle gå till.

Nu får hans hjärta klara sig utan AIK.

Nu får AIK klara sig utan en del av sitt.

Maledetto tempo.

I det finaste tal som någon fotbollsspelare någonsin hållit sa Francesco Totti det bästa som någon någonsin sagt om hur det känns när allt tar slut:

Maledetto tempo. Förbannade tid.

Den går långsamt, men den kommer alltid ikapp, och det är lika sant som det är högtravande att det värsta när stora spelare slutar är att det påminner oss om tiden, om hur allting rinner ifrån oss vare sig vi vill eller inte.

Nisse Johansson är 38 år nu, det är ingen skräll att han svängt in på upploppet i sin fotbollskarriär eller ens att han börjat fundera på hur och när det ska ta slut. Det tråkiga och överraskande är att han inte själv fick säga när nog var nog.

AIK-hjärtat svårare att ersätta

Det var hans hjärta, ett medfött fel som nu genomgått en förändring som gör att doktorerna avråder honom från att fortsätta spela fotboll på elitnivå. Valet i sig är förstås självklart, det vore idiotiskt att riskera hälsan eller mer än så för idrotten.

AIK har naturligtvis den största respekt för det, de har upplevt de mest tragiska konsekvenserna av felande hjärtan när Ivan Turina rycktes bort i sömnen och har varit noggranna i sina undersökningar.

Daniel Sundgrens blodpropp i lungorna, Nisse Johansson som tvingas sluta – det har varit en svår vinter för AIK. Jag antar att samtalet med Alex Milosevic intensifierats de senaste dagarna, att de kommer att få ersätta Johansson där bak i försvaret.

Det går kanske.

Däremot finns det annat som kommer att bli svårare att ersätta för dem, sådant som handlar om hjärta. När han tog över lagkaptensbindeln efter Daniel Tjernström fick AIK ett både besläktat och väsensskilt ledarskap. Tjernström var en vilopuls i ett kaos, Johansson har haft ett likartat lugn, men parat med en skopa galenskap och brinnande ögon.

Han stod där, stabil och stadig, i en miljö som aldrig varit särskilt stabil och stadig.

Genom 371 tävlingsmatcher och tio seniorår var han en pålitlig urkraft i AIK:s backlinje: välutbildad, smart, trygg, men också en karaktär som tyckte om att utvecklas och som faktiskt hela tiden fortsatte utvecklas.

Sorgligt på flera sätt

Han var väl inte typen som märktes mest ute på planen, men det märktes sannerligen när han inte var där. Kanske blev hans kvalitéer som allra tydligast när AIK gjorde sina allra sämsta matcher – han var den som aldrig verkade rasa igenom även om alla andra gjorde det.

Han var alltid godkänd. Och nu kommer han alltså aldrig att spela för AIK igen.

Det känns sorgligt, på flera sätt. Han var en strålande representant för en av Sveriges största klubbar, en ledare och kapten som tog det ansvaret på allvar – han svarade alltid på frågor, var alltid tydlig och rak, hade kommit tillräckligt långt i karriären för att inte behöva gömma sig bakom klyschor. Han var AIK:s Rosenberg eller Hysén, och i en tid när det händer väldigt mycket i AIK:s spelartrupp hade de kanske behövt honom till och med mer än tidigare.

371 matchers erfarenhet ersätter man inte hur som helst. Ett AIK-hjärta som det här byter man inte ut mot vad som helst.

Det blev tio år, ett SM-guld, ett lojalt uthällt yrkesliv nedanför Norra stå.

Nu fortsätter vi utan honom, tack för allt, de hittar säkert en roll för honom i organisationen och det är så här fotbollen fungerar.

Nyss var det 2017, nu är det 2018, nyss hette AIK:s lagkapten Nils-Eric Johansson, nu vandrar bindeln vidare till någon annan.

Förbannade tid.

Följ ämnen i artikeln