Thorén: Nu vinner Rosengård guldet

Av: Petra Thorén

Publicerad:
Uppdaterad:
1 av 2

LINKÖPING. Korven tog slut i halvtid, en vacker karriär efter full tid.

Guldstriden däremot fortsätter och Rosengård har satt sig i förarsätet.

Har svårt att se hur Malmö-spelarna skulle kunna köra i diket med den här utstakade vägen mot nytt SM-guld.

Det är väl som i alla miljöer där dominansen varit för stor. Men blir vital, stärkt och förväntansfull av förändringar och nyheter.

Vi har alla charmats av Eskilstunas och Piteås uppstickarattityd och njutit av Linköpings fina anfallsspel.

Det är bra för fotbollen att framgångarna kommer på flera orter och i olika klubbar. Vi har sett det både på herr- och damsidan i år.

Men när den sista omgången av damallsvenskan ska spelas nästa helg är det ändå som det brukar.

Rosengård är i guldläge.

Jag kan inte se några övertygande skäl till varför laget inte ska ta den chansen.

Statistiskt övertag

Visst har Linköping ett statistiskt övertag, men Rosengård har fått energi och tyngd av att ha kunnat trassla sig genom ett tränarbyte och tunga spelarförluster - Anja Mittag och Ramona Bachmann.

Det var i mångt och mycket i Linköping allt avgjordes.

0-0 där var som en förlust för båda lagen.

Linköping tappade guldchansen helt efter att Eskilstunas målvakt Emelie Lundberg gjort sin "bästa match i karriären". Samtidigt innebar oavgjort att Eskilstunas guldgrepp gled spelarna ur händerna.

Det en match som förtjänade mer.

Det var ett möte som fick den småkyliga fotbollskvällen att kännas het. Korven och godiset tog slut i halvtid och nya läktarsektioner fick öppnas på Linköping Arena. Man hade räknat med 1 200, det kom 3 743.

Och spelarna var nog både tagna och taggade av uppståndelsen och nerven. Men det blev trots alla känslor en välspelad match där Linköping hade övertaget.

Hittade ytor

Efter att ha lockat upp Eskilstunas backlinje i inledningen av matchen med flera distansskott hittade Stina Blackstenius, Pernille Harder och Kristine Minde ytor bakom densamma där de kunde ta sig runt och spela snett-inåt-bakåt.

Dessutom var Pernille Harders känsliga passningsfot och fina speluppfattning både njutbar och effektiv i rättvända faser (Nilla Fisher får se upp när Sverige EM-kvalar mot Danmark i slutet av oktober) och supertanken Stina Blackstenius rev och slet i Eskilstunas starka försvarslinje. Det vassaste läget fick just Super-Stina före paus men hon vinklade upp foten för mycket.

Linköping hade övertaget matchen igenom, Charlotte Rohlin kunde avgjort men man sprang också emellanåt rakt in gapet på en stabil Petra Larsson, som visade varför hon får chansen i landslaget igen efter sex års frånvaro.

Eskilstuna offensivt då?

Jo, laget anföll med Olivia Schough eller skytterdrottningen Gaelle Enganamouit. Och i bästa fall med båda två. Men anfallsduon var alldeles för ensam. Eskilstuna orkade under långa perioder inte lyfta upp laget och löpningarna in i straffområdet från andra spelare var få och tafatta.

Unik karriär är över

Eskilstuna kom undan tack vare Emelie Lundbergs insats och har fortfarande chans att ta guldet om Rosengård förlorar mot Linköping i sista omgången.

Var guldet hamnar vet vi nästa helg.

Då vet vi också att en unik karriär definitivt sätter punkt. Charlotte Rohlin måste vara en av få spelare i världen som spelat i en och samma klubb hela sitt fotbollsliv vilket innebär 28-29 säsonger.

I går gjorde hon sin sista hemmamatch.

Efter slutsignal kom tårarna.

Det var känslosamt, det var fint och det var värdigt.

Som Charlotte själv helt enkelt.

Publicerad:

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.