BANK: Ibland är det mer intressant vilka som tittar än spelar

GELENDZJIK. Ett stängt försvar öppnade sig till slut. En stängd arena öppnades  till slut.

Ett steg tillbaka, Iran.

37 år framåt.

Ibland är det intressantare att se vilka som följer en fotbollsmatch än vilka som spelar den.

Minuterna före matchen mellan VM:s kaosgäng Spanien (sparkad tränare en fikarast före premiären) och VM:s mönsterelever Iran (som inte släpper in mål) satt jag och uppdaterade mina medieflöden en gång i sekunden.

Jag ville veta vilka som skulle få titta på.

1981 gick Tehereans kvinnor som vanligt för att se det enorma derbyt mellan Esteghlal och Persepolis. Sedan dess har fotbollsarenorna varit stängda för dem. Iran är ett komplext land, kvinnor är jämställda män på många områden. De kör bil, de röstar, de är i majoritet på universiteten – men de har inte fått se på fotboll.

Till slut öppnades grindarna

Nu skulle de få det. Kanske. Det skulle arrangeras storbildsskärmsvisning på Azadi i Teheran, kvinnor och familjer skulle vara välkomna.

Eller? Minut för minut kom olika meddelanden. Visningen av premiärmatchen mot Marocko ställdes in, och mängder av iranskor – flera av dem har rest till VM för att följa sitt älskade landslag – rapporterade att det skulle kunna ske igen nu.

Klick, klick.

Och till slut öppnades grindarna.

Det som gör fotbollsarenor till något annat än betong är att de är tempel för något annat. För färger, för historia – men i sin viktigaste form också för demokrati, för att när man går in där är faktiskt alla lika mycket värda.

Efter 37 år fick kvinnor komma in på Azadi igen. Iran vann.

300 mil norrut, i Kazan, dominerade Iran läktarna med eftertryck, precis som de gjorde mot Marocko.

På planen var det väldigt mycket tvärtom.

I fredags spelade Spanien 3–3 mot en portugis som heter Cristiano. Här spelade de väldigt, väldigt länge 0–0 mot en portugis som heter Carlos.

Skicklig på det viktigaste

Carlos Queiroz är inte världens bäste fotbollstränare, men han är definitivt en av de skickligaste på att göra just det här, det som kanske är viktigast av allt för ett landslag i en mindre (fotbolls)nation: konstruera ett försvarsspel.

Iran höll nollan tolv matcher i rad i kvalet, de har släppt in mål i en av sina fjorton senaste tävlingsmatcher och hade spelat 23 raka tävlingsmatcher utan förlust under ordinarie tid.

Det är inte enkelt att försvara mot Spanien, men här stod Team Melli i sina snörräta 6-4-0-formationer i höjd med eget straffområde. De flyttade en meter hit, en meter dit, rättade till luggar här och satte in elaka tacklingar där. Men fel stod de aldrig, och det var fascinerande och imponerande på samma sätt som det var det att se Sverige (2002) eller Island (2018) stänga ner Argentina.

Ingen fotbollsshow?

Nä, men det är ju inte Irans fel. Om de hade bytt anfall med Spanien hade de förlorat med 5–2. Det här var deras chans, deras oddsmaximering. Skulle det bli show så var det banne mig upp till Spaniens alla bollkonstnärer att fixa grejen.

Men här stångade Spanien sig blodigt mot röda Iran-tröjor. De fick bollen gratis, men visste inte riktigt vad de skulle göra av den. De rörde sig åt ett enda håll (framåt), de hittade några få David Silva-avslut, men inte mycket mer. Inga inlägg mot Diego Costa, inga skott från distans. Sergio Ramos testade till och med att tackla domaren, men det hjälpte inte heller.

Iran gjorde allt de kunde. Bra.

Spanien gjorde hälften av allt de kan. Halvdant.

Fick en klump i halsen

Det krävdes till slut att den gode och den onde hjälptes åt med att göra ett fult mål. 

Någon gång mitt i Spanien–Portugal fick jag en klump i halsen när jag såg Andrés Iniesta göra något – det kan ha varit den där gången när han liksom verkade släppa ut bollen över kortlinjen, men tog in den igen med full kontroll – och insåg att det här är sista gången, hans sista VM.

Det här är sista gången vi får se sådant här, strax efter paus i en match mot en ultradefensiv motståndare: Andresito går hem och spelar förbi en försvarslinje, en till, och sedan släpper den förbi en tredje. Det är så sorgligt, det här med tiden som går.

Diego Costa tog emot bollen, högerbacken Ramin Rezaeian rensade den via Costas ben och in i eget mål. 1–0 till Spanien. Matchens enda mål, Diego Costa jagar Ronaldo i skytteligan.

Iran kom nära ett par gånger efter det. De hade sina inkast, de kysste bollen, de bytte in Saman Ghoddos, och i ett par sekunder skakade ju faktiskt marken från Kazan till Teheran. Saeid Ezzatollahi skickade in en egen retur till 1–1, Iran firade som om de vunnit VM – men målet dömdes, korrekt, bort för offside.

De förlorade här, en portugis som heter Carlos Queiroz lär behöva manövrera ut en portugis som heter Cristiano Ronaldo på måndag om Iran ska gå vidare.

Hemma kommer ett helt land att följa sitt tappra, imponerande landslag när de försöker.

Äntligen: Ett helt land.

LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.