Så ska de få alla stulna pokaler tillbaka
Bank: Den här CL-finalen är allt ... utom unik
MILANO. De var tio sekunder ifrån för 42 år sedan, de var tio sekunder ifrån för två år sedan.
Men vad bryr sig Diego Simeone om sekunder?
Det är åren, svetten och slitet däremellan som lagar en klubb. Det är arbetet som ska ge Atlético Madrid alla stulna pokaler tillbaka.
Det här är inte riktigt mitt Milano.
Jag vet inte hur många gånger jag varit här – femtio? hundra? – men det har så gott som alltid varit sena höstar, tidiga vårar eller vidriga vargavintrar. Ingen annanstans har jag benmärgsfrusit lika ofta som på San Siro, i ingen annan stad har jag lika ofta stått darrande och tandskallrande med en salsiccia och en ljummen öl i handen.
Det här är ett annat Milano, ett där luften står stilla och gatorna steker under fötterna, där det flaggas för åskutbrott och där det ska spelas kristallsalsfinal med världens förnämsta fotbollsspelare.
Det är för fint, som att mäta upp avståndet mellan hur fotboll var för tio år sedan och hur den är nu.
Vinna och vinna
Diego Simeone spelade i Italien när Italien var världens centrum. Nu sitter han bakom ett podium och har tagit centrum med sig hit.
– Vi måste bevaka den här ställningen vi skaffat oss, och det enda sättet att göra det är genom att vinna. Det är det enda som gör mig lycklig, säger han.
Ganar y ganar. Vinna och vinna. Simeone lyfter en enda spelare i Real Madrid: Casemiro, en balansbrasilianare i blåställ. Allt annat hade varit sensationellt.
Det är inte heller ett derby som spelas i kväll, det är världarnas krig.
Vitt mot rött. Arbete mot konst. Europas framgångsrikaste klubb mot losergrannen som förlorat två europacupfinaler i slutsekunderna. Zinedine Zidane, som fick bollen att läsa Rimbaud, mot Simeone, som hade som inför-matchen-rutin att stoppa fingrarna i halsen och kräkas.
Det här är allt. Utom unikt.
För ett par helger sedan kom jag att tänka på Champions League när jag gick igenom en visning på Bukowskis och fastnade framför en serie Warhol-verk.
Ni kan Andy Warhol, ni vet hur han plockade upp kommersialism, ikoner och konsumtionssamhälle och gjorde konst av det. Revolutionärt, spännande, intressant.
Nu kände jag… ingenting.
Tavlorna hängde där de hängde, reproduktioner av reproduktioner, bilder av bilder som syns i vartenda vardagsrum. Det hade gått varvet runt, blivit handelsvara igen. Konst befriad på mytologi och spänning. Planscher.
Allt är bara upprepningar
Toppfotbollen rusar i den riktningen, i överljudsfart. Alla pengar rullar åt samma håll, det finns bara ett tiotal klubbar som kan vinna Champions League, när allt rullat klart är de kanske bara fyra (antal klubbar som spelat CL-semi de senaste fem åren: åtta, de var dubbelt så många åren 2002-2006).
Hur många drömmatcher kan det finnas?
FC Bayern–Barcelona! Men de möts ju varannan säsong. Ett unikt Madrid-derby i en final! Men det var ju bara två år sedan. El Clásico! Börja inte ens.
Inget blir en stor berättelse längre, bara upprepningar av det redan berättade.
Kanske är det helt fel eller helt rätt tillfälle att skriva det, kanske ska det inte regna på paraden eller så är det just då vi behöver få in lite fukt i skarvarna. Annars smörjer vi ju bara hjulen.
Den senaste månaden har varit en enda lång lyckofestival för att fira att Leicester City visat att drömmar visst har en plats i den moderna fotbollen. Och visst, för all del. Själv fastnade jag mest för en satirteckning av den briljante Thibaut Soulcié, som sa mer om var vi hamnat någonstans med våra förväntningar.
En vinst som ger hopp – eller?
På teckningen sitter tre farbröder med varsin öl, under en tv i en bar. Tårarna rinner nerför deras kinder, de ser hur Leicesters fans firar den osannolika ligatriumfen, rubriken slår fast att ”Leicesters vinst ger människorna hopp”.
En av farbröderna säger:
– Det är sjukt vad man kan åstadkomma med bara 1,3 miljarder…
Och inget av det här spelar förstås någon roll när elljusen tänds över San Siro i kväll.
I går satt jag och svettade mig igenom de båda finallagens avslutande kvällsträningar. Det är omöjligt att inte vara förälskad i Gabi, det går inte att inte fastna för Marcelos backbriljanta trollfötter eller från det där Cristiano Ronaldo-sprättandet som tagit honom ända från Madeira och hit. Jag ser Fernando Torres och funderar på vad han säger till polarna där nere på planen (”jo, förstår ni, här brukade jag spela när jag var värdelös och mycket äldre än vad jag är nu”?), jag känner en ilning av omisskännlig tonårskärlek genom kroppen när jag sitter och lyssnar framför en vittröjad tränare med initialerna ZZ på bröstet.
Och så kikar jag förstås på Saúl Ñíguez och tänker på resan som tagit honom hit.
När Atleti slutsekundstappade finalen i Lissabon för två år sedan var han ju inte med. Inte i laget, inte i truppen, inte med på planet. Han var en ung talang som lånats ut till Rayo och avslutat säsongen med att opereras för njursten.
Han ville se finalen ändå, men läkarna sa att en flygresa inte var att tänka på. Så låt gå – han fick väl se till att ordna skjuts i stället. Mamma och pappa satte sig bakom ratten i familjens Mercedes och körde honom de 90 milen till Lissabon, där han trängdes med sitt folk på läktaren och såg sitt lag förlora på det grymmaste sätt man kan förlora på.
Solen steker Milano, kollektiv ska krascha mot kvalité, vi väntar på den största show världen äger.
Ingen kan klaga på de förtrollande, engagerande berättelser som bjuds i en Champions League-final 2016.
Det är bara att det finns andra berättelser också, som så sakta håller på att sorteras bort.
Finalen sänds i TV3 och Viasat Fotboll och startar 20.45