Bank: Underskatta inte Juventus
Klubbens DNA handlar om titlar – Real kräver spektakel
När Europa bytte form låg de och krälade i gyttjan. När Real Madrid exploderade i all världens färger fortsatte de i svart och vitt.
Juventus bygger långsamt, men nästan alltid rätt.
I kväll är de tillbaka. Underskatta dem inte.
Må de hata oss.
I ett avlägset men väldigt nära förflutet var Juventus inte längre Juventus. De hade varit bäst på allt, inklusive att Moggi-utnyttja systemet, och till slut hade de skickats ut i provinsen, periferin och Serie B.
Alessandro Del Piero berättade om hur det luktade av stekos där ute, det fanns något ursprungligt och sympatiskt över hela upplägget, salsiccia e pepperoni, en moretti, rangliga läktare och närhet till allt.
Del Piero var för fin för att säga som det var, juventini som Conte och Pavel Nedved var det inte.
De saknade att vara tillräckligt bra för att vara avskydda.
– Jag hoppas att vi snart återgår till att ses som osympatiska, för det betyder att vi åter är det Juve som vinner titlar, flinade Nedved.
Steg för steg tog de sig dit.
Nu staplar de titlar i det organisatoriska moras som heter il calcio, nu joggar de hem ligor och spelar cupfinaler, nu har de tagit sig tillbaka till prispallen i Europas glassigaste turnering (även om, vi ska vara ärliga, vinster mot ett krisande BVB och Monaco väger ganska lätt inför domstol) – och enligt alla opinionsmätningar är de Italiens mest avskydda klubb igen.
De har tagit sig hit genom att… vara Juve.
På andra sidan calciopoli pratade jag med en journalist som följde Juventus intensivt under många år, jag sa väl något om hur välskött oitalienskt allting var i klubben. Jag fick himlande ögon till svar.
– Men Simon… de är ju… fascister!
Det var en omskrivning, dal Sud, för att tågen faktiskt går i tid i Turin. Ordning och reda. Steg för steg. När de stod på botten och tittade uppåt valde de inte partyn och gnistrande revolutioner. Det här är Andrea Agnellis klubb, mer än Lapo Elkanns.
Dubbelt så stor lönebudget
De valde inga sexiga namn. De gav de sportsliga nycklarna till Sampdorias fotbollsarbetare Marotta och Paratici, de gav så småningom laget till den pålitlige, men patologiskt osexige fyrbackslinjetränaren Max Allegri.
Nu är de här igen.
Juventus Stadium är konstant fylld till brädden, pengarna rullar in, de har en lönebudget som är nästan dubbelt så stor som Inters och de plockar in spelare som passar istället för namn som passar i rubriker. Carlitos Tévez dunderpresterar i en miljö som ger honom lagom sorts galenskap utanför sid- linjen och lagom sorts trygghet i omklädningsrummet.
I kväll kommer vi förstås att känna doften av salsiccia e pepperoni utanför arenan, men där inne kommer vi att höra Champions League-hymnen och välkomna Carletto Ancelottis mästerliga Real Madrid.
Det har snart gått femton år sedan Ancelotti tränade Juventus, han är en spelartränare, en elegant inlyssnande ledare som lärde sig yrket under Nils Liedholm.
– Jag var aldrig riktigt bekväm i Juventus, jag var bara en kugge i maskineriet där, skriver Ancelotti i sin självbiografi.
På sätt och vis borde Real Madrid vara en alldeles perfekt klubb för honom, en klubb där stilen alltid varit lika viktig före titlarna. Han är ingen Capello, ingen Mourinho, han har inga stora fiender men det hindrar inte att han är pressad.
Det här är ju inte hans Madrid, utan Florentino Pérez.
President Pérez vill ha ett Madrid som glittrar och sprakar, han siktar mot stjärnorna med stjärnorna. Om Real Madrid och Juventus är europeiska elefanter så är de också två vitt skilda byggen. Juventus hela DNA handlar om vinster och titlar, det moderna Real Madrid kräver spektakel. Madrid möjligheter på den här sidan millennieskiftet har präglats av presidenten, men idag är hans nyckfulla superstjärnefetischism lika mycket fara som frälsning.
Ancelotti måste rädda sitt jobb
Ancelotti vet att han kommit till Turin för att vinna, att det krävs en Berlin-final av honom, och precis som i derbyt mot Atleti är han lätt vingklippt. Madrid saknar nyckelspelaren Karim Benzema (han kunde lika gärna hamnat i Juventus), och lär använda sig av ungefär samma reservmetod som han gjorde i kvartsfinalerna:
Ordning och reda, resultatet före spektaklet.
Det kanske räcker för att rädda hans jobb i Real Madrid.
Det hade funkat förträffligt i Juventus.
* Juventus-Real Madrid semifinal 1:2 TV6 20.45