Vittsjö-stjärnan öppnar upp om sjukdomen: ”Jag sov mig igenom hela VM”
Publicerad 2017-11-08
Emma Lundh har kämpat med kronisk trötthet i flera år. Nu vet hon varför.
I en intervju med SVT berättar Vittsjöspelaren om den nervsjukdom, MS, som hon diagnostiserats med.
– Det finns inte en kompis som inte kommenterat min trötthet, säger hon i intervjun.
Vittsjö GIK:s mittfältare Emma Lundh har diagnostiserats med sjukdomen MS, multipel skleros. MS är en sjukdom som återfinns i det centrala nervsystemet, hjärnan och ryggmärgen, och gör att impulser inte kommer fram som de ska. Ett vanligt symptom är onormal trötthet.
I en intervju med SVT berättar Lundh om sjukdomen som hon kände av redan under sin tid i AIK 2014.
– Det spelade ingen roll hur mycket jag sov, jag var trött ändå. Jag orkade inget annat än att träna.
”Började bli ifrågasatt”
Sommaren 2015 blev Lundh uttagen i Pia Sundhages VM-trupp, men fick där ingen speltid. Istället berättar hon om mästerskapet ur sin synvinkel.
– Jag sov mig igenom hela VM. Kosse (Kosovare Asllani) kom med kaffe till mig på morgnarna för att hon tyckte att jag var så trött. Det finns inte en kompis som inte kommenterat min trötthet, säger hon.
Lundh har sedan dess representerat såväl norska Lilleström som den engelska storklubben Liverpool. Men från England återvände hon redan efter en säsong. Enligt henne fick hon inget vidare stöd av tränaren.
– Jag började bli ifrågasatt. Tränaren trodde ju verkligen på mig, men blev irriterad när han upplevde att mina prestationer varierade så mycket. Han tjatade om att det bara satt i mitt huvud. Mitt enda fokus, de flesta dagar, låg ju på att orka hålla mig vaken. Jag orkade ingenting annat.
Berättade inte för lagkamraterna
Tidigare i år blev hon diagnostiserad med MS. Hon säger att första reaktionen var ångest men att det nu mer är lättnad över att ha fått svar på frågor. Samtidigt är det först nu hon har valt att berätta om sin sjukdom för sina lagkamrater.
– När man känner sig så liten vill man inte ha fler blickar på sig än sina egna. Jag orkade inte berätta. Det är först nu när jag landat och accepterat min situation som jag känner att det är värre att ljuga än att berätta.
Det värsta? Skammen.
– Det värsta var att jag kände sådan skam. Det ska man inte, jag vet. Men jag såg ner på mig själv. Så fort jag tittade på mig själv i spegeln så grät jag. Vem är jag nu? Jag hoppas inte att någon annan behöver känna så. Det ska ingen behöva.