Bohman: Raglade runt som en proffsboxare

Av: Per Bohman

Publicerad:
Uppdaterad:

Fem punkter som var talande från Tele2 Arena

Sportbladets Per Bohman.
Sportbladets Per Bohman.

1. Israelsson offrades

Det är sant att Erik Israelsson under sensommaren inte varit lika dominant som i våras. Ändå överraskade det mig att Nanne Bergstrand valde att peta årets överlägsne poängproducent i Hammarby.

Jag kan förstå att han vill testa två renodlade anfallare i Alex och Pa Dibba (mycket bra i kväll), då den senare blivit alldeles för hopplöst isolerad som ensamt löpande spets när han väl fått chansen tidigare.

Men varför då inte vila Arnor Smarason – och låta Israelsson fungera som den defensivt kompetente, och emellanåt centrerande högeryttern, han har varit den senaste tiden? För även om islänningen borde kunna bidra med ett mer klassiskt ytterspel som kan gynna "Bajen", så är det inget han bjudit på oss under säsongen. Jag kan inte minnas senast jag såg en rapp Smarason runda en vänsterback och komma till ett högklassigt inlägg, även om han inte var sämre än någon annan mot Häcken.

2. Svar på tal från "Magneten"!

Snacka om att leva upp till ett smeknamn. Erik Israelsson hade hunnit rusa runt på planen i en minut innan högre makter gav honom öppet mål. Smålänningen går under smeknamnet "Magneten" bland lagkamraterna – eftersom bollen på ett magiskt vis alltid verkar studsa till Israelsson – och han var naturligtvis på helt rätt plats. I övrigt stabile Peter Abrahamsson flaxade ut i en yvig Manuel Neuer-aktion, fick bollen för långt ifrån sig – och Israelsson var inte sen att utnyttja tavlan. En enkel chipp in i mål innebar 1–1, 27-åringens nionde mål för säsongen – och en räddningsplanka för "Bajen" i matchen.

Kan Hammarby verkligen unna sig att inleda med en sådan spelare på bänken? Jag tycker ju inte det.

3. Älskar Rasmus Lindgren som quarterback

Att spela med tre mittbackar är, som bekant, det nya svarta i allsvenskan. Mot Hammarby hakade pigge Peter Gerhardsson på trenden med ett 3-5-2, och det såg inte alls dumt ut.

Underskattade nyförvärvet Rasmus Lindgren droppade ner som en quarterback mellan Jasmin Sudic och Emil Wahlström och skötte uppspelen med sina Eredivisie-lena fötter. Att köra med tre centrala försvarare gav naturligtvis också ett fysiskt underlägset Häcken möjligheten att åtminstone hjälpligt kunna hantera Bajens bombanfall från luften vid fasta situationer och inlägg.

Med tre spelskickliga mittfältare i Alex Farnerud (utmärkt i sin fria roll, trots hög felprocent), Momo Abubakari (suverän balansspelare) och Rasmus Schüller (rivig åt båda hållen) kunde Häcken under den inledande timmen enkelt triangelspela sig förbi Kennedy Bakircioglu och Johan Persson.

4. ... och därför var det så trist att se en groggy Lindgren lämna planen

Jag har aldrig tidigare sett en spelare uppträda så groggy som Rasmus Lindgren, under ett par minuter på planen. Matchens kanske bästa spelare fick en kraftig smäll mot huvudet, reste sig – men var helt borta. I stället raglade Häckens mittback runt på konstgräset som en knockad tungviktsboxare och verkade först vägra acceptera att han behövde bytas ut. Rejält obehagligt att följa från läktaren, och det var befriande att se Lindgren till slut gå med på att bäras ut på bår. Senare kom också en ambulans som körde honom vdiare till akuten.

Där och då tappade också ett chockat Häcken tillfälligt matchen med två snabba mål i baken. Att de återigen – via fullträffar från Abubakari och Farnerud – vände och vann tyder på att gänget från Hisingen kanske hittat den där mentala styrkan man så ofta efterfrågat.

5. Rutinerade Owoeri lärde Aidoo en läxa

Grundkvaliteterna var lika slående som vanligt: tjurfysiken, tajmningen i luftspelet och snabbheten som gör att han alltid kan hämta upp förlorad mark.

Ändå hade Jopseh Aidoo sin tyngsta match sedan han blev ordinarie i Hammarbys startelva. 20-åringen hamnade under den första halvleken i en slags evig man mot man-duell mot klipske, snabbe och taktiskt skolade John Owoeri. Då sätter man sig också i defensivt riskfyllda positioner. Nigerianen lockade ständigt ut Aidoo mot kanten med finurliga löpningar – lurade honom flera gånger – men öppnade framför allt upp stora ytor centralt i hemmalagets försvar eftersom vare sig Birkir Már Saevarsson eller Richard Magyar täckte upp bakom kollegan.

Det är lite tjatigt att skriva om symbiosen mellan David Boo Wiklander och Aidoo, men visst saknade ghananen sitt riktmärke i kväll. Hammarby hade tidigare släppt in två mål på sju matcher, nu blev tre tunga på baklängesmål på 90 minuter.

Publicerad:

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.