Bank: Hoppas det går bra för Nilsson Lindelöf
Landslaget står inför dubbla nyckelmatcher som kan avgöra ett svenskt EM-öde. På spel står poäng, framtidstro och väldigt många miljoner.
De kommer utan sin största stjärna.
Jag hoppas det går bra. För Victor Nilsson Lindelöf.
Bomberna och värkarna kom samtidigt. Det var i november 2015, Sverige skulle spela direkt avgörande EM-kvalmatcher mot Danmark, och dagen före skakades Paris av vidriga terrorattentat. Fotboll och Frankrike och fundamentalistiskt förakt för mänskligt liv kokade samman, i en osannolik kombination av de brännpunkter jag ägnat en stor del av mitt yrkesliv åt att bevaka.
Mitt landslag spelade fotboll, det som då var mitt andra hemland sårades i grunden, i min yrkesroll var det ett ansvar att försöka analysera vad som hänt och vad som skulle hända.
Och då kom värkarna.
Ett par timmar senare såg jag Zlatan Ibrahimovics fantommatch – i en förlossningssal, medan jag höll en skakig hand och väntade på vårt första barn.
Det har kanske aldrig funnits en arbetsdag som varit viktigare för mig än den, men det var aldrig ett alternativ att arbeta. När Victor Nilsson Lindelöf nu tackar nej till landslagsspel, samtidigt som hans fru Maja är i slutfasen av väntan på det som ska bli deras första barn så har jag alltså all förståelse i världen för det beslutet, om det fattas utifrån premissen att de vill uppleva de dagarna tillsammans, som en familj.
Alla har sina relationer, sina känslor, sina individuella val att fatta. Andreas Granqvist hamnade i en märklig, dömande debatt när han valde att spela VM-fotboll medan hans fru Sofie födde deras dotter hemma i Sverige. Hans familj fattade sitt val, de hade förstås all rätt i världen att göra det.
Nu har Victor Nilsson Lindelöf fattat sitt.
Suverän revanschturné
Men kan han inte bara dra iväg om vattnet går? Skulle han fatta samma val om det handlade om en Champions League-kvartsfinal med Manchester United? Det är klart att han kan, det är klart att han eventuellt inte hade gjort, men ingen av oss har en aning om hur deras vardag ser ut, hur deras relation ser ut, hur en graviditet eller väntan på en förlossning ser ut för dem. Handlar det här om ett personligt val som låter familj gå före fotboll så har vi absolut ingen rätt att ifrågasätta det. Jag har pratat om och med spelarfruar som beskriver en vardag som 99 gånger av hundra handlar om att komma i andra hand, om anpassning och ett enormt ansvar för att få ett märkligt liv att fungera. De förtjänar all respekt i världen de gånger de faktiskt får bli prioritet nummer ett.
Det vi vet är att Nilsson Lindelöf (Victor) varit ute på en suverän revanschturné i Manchester United den här säsongen, att han tagit steget upp till att vara en internationell mittback på allra högsta nivå, och att han gjorde en stundtals tveksam insats mot Wolverhampton i går. Vi vet att han är en bärande vägg i ett landslag som byggt sina framgångar på ett tryggt försvarsspel, men att det också gnisslat i relationen mellan honom och landslagsledningen – som när toppagenten Hasan Cetinkayas två adepter (Robin Olsen var den andre) fjantigt satt och surmulade sig igenom en märklig presskonferens där de vägrade svara på normala frågor om sin klubbvardag.
Ja, och så vet vi att Victor – med sin egen bakgrund, sin egen historia – berättat om hur oerhört, oerhört viktigt det här med familjen är för honom. När vi pratade om den betydelsen i vintras svek rösten, han var så rörd att han grät.
Inte främst en fritidsgård
När Fotbollskanalens Alexander Malmkvist och Olof Lundh avslöjade återbudet skrev de också att landslagsledningens val att peta Nilsson Lindelöfs nära vän John Guidetti (ytterligare en Hasan Cetinkaya-spelare) ska ha varit en faktor bakom beslutet.
Det skulle i så fall vara lika tramsigt som sensationellt, precis som om det handlar om agentinfluerade konflikter med självupptagen agenda. Alla förstår argumenten bakom att ställa över en anfallare som knappt spelat klubbfotboll på ett halvår, och alla borde rimligen ha förståelse för att landslagsverksamhet inte först och främst är en fritidsgård där de coolaste polarna kan hänga runt och spela Call of Duty på hotellrummet.
Sanningen brukar alltid komma fram, när den gör det kan vi avgöra hur vi ska se på ett ”nej tack”.
I väntan på det ska Sverige spela mot Rumänien och Norge, utan sin största stjärna. Läget på mittbacksfronten är för en gångs skull problematiskt, men vi kan i första hand luta oss mot Pontus Janssons utveckling i Leeds eller – om hans skada sätter stopp – mot det faktum att Filip Helander, som jag haft svårt att lita på förut, kom in och gjorde en fullkomligt fläckfri insats mot Turkiet i Konya i höstas, förra gången som Victor Nilsson Lindelöf lämnade sin plats i mittförsvaret.
Sverige kan ta sina poäng ändå, även om förutsättningarna blivit sämre än de var alldeles nyss.
En bra vecka kan Janne Andersson räkna in sex poäng. I ett bra liv kan Victor Nilsson Lindelöf sitta vid en säng, hålla en hand, bli pappa.
Ska någon säga åt honom att han borde varit någon annanstans i så fall?