Asaharas tre tankar: En större mardröm än CL-lotten

En fin söndag, men en desto mer oroväckande måndag för Liverpool.

Och derbyfester, med varierande underhållningsgrad, i Rom och Sevilla.

Här är Makoto Asaharas tre tankar denna vecka.

En större mardröm än CL-lotten för Liverpool

Söndagen var en oerhört lyckad dag ur ett Liverpoolperspektiv. Det råder ingen tvekan om det efter en blytung seger borta mot Tottenham, en Mohamed Salah som visade gryende form och en Darwin Nuñez vars form går att beskriva på liknande vis.

Om söndagen var precis vad Liverpool behövde så har dock måndagen varit det motsatta. Och då åsyftar jag inte att man drogs mot tuffast möjliga motstånd i sin Champions League-åttondelsfinal (för let’s face it, om man ska vinna Champions League måste man kunna besegra vilken lott som helst).

The Athletics nyhet om att Fenway Sports Group har lagt upp Liverpool för försäljning är en nyhet som skakar om grundpelarna i en klubb som varit ytterst välskött och stabil de senaste åren. En nyhet som, om man har sympatier för Liverpool, borde bemötas med fasa snarare än hopp (även om viljan att sälja är förståelig ur ett rent ekonomiskt syfte för FSG).

Och då åsyftar jag inte enbart risken att Liverpool kan bli ännu ett sportswashingflaggskepp om ”fel” aktör lägger ett bud. Även om den risken i sig är tillräcklig för att oroa sig så åsyftar jag även det sportsliga.

För FSG och Liverpool har verkligen fungerat som handen i handsken. Utan FSG hade inte Liverpool växt sig till den storklubb och stormakt de blivit. De hade inte haft det tålamod och den metod som krävts för att de skulle bli den främsta, stundtals enda, utmanaren till Manchester City som de varit under de senaste åren.

Visst finns det frågor att ställa här och nu med tanke på resultaten de gjort under hösten. Men den formsvackan tar inte från det faktum att FSG har varit en perfekt ägare för ”The Reds”.

Jag har faktiskt svårt att se att de ska kunna få något bättre än FSG via detta.

Om det nu skulle bli en försäljning inom snar framtid, det vill säga.

John W Henry och hans FSG Group vill sälja Liverpool.

Romlagen har inte vad som krävs för Scudettostrid

Med det sagt vidare till det sportsliga från helgen. Och det fanns onekligen mycket att välja mellan under en av de stormatchtätaste söndagarna vi haft på länge.

En av dem utspelades i Rom inför en magisk inramning på Olimpico – mellan två huvudstadsstorheter med hopp om att närma sig forna glanstider.

Det blev gästande Lazio som löste trean i en, för att vara ärlig, ganska trubbig tillställning. Något som var ett styrkebesked i sig med tanke på att de saknade så väl Ciro Immobile som Sergej Milinkovic-Savic. Två stjärnor som gör skillnaden i Maurizio Sarris bygge. För utan de två så är de faktiskt ganska intetsägande.

De var också, rent spelmässigt, ganska intetsägande under söndagen. Vilket också säger en del om hur trubbiga José Mourinhos Roma var utan så väl Paulo Dybala som Lorenzo Pellegrini (den sistnämnde blott under majoriteten av en andrahalvlek, men ändå).

Kort sammanfattat imponerade inte något av lagen nämnvärt utan sina nycklar. Vilket borde vara en indikation på att de också lär få det ganska svårt att hävda sig i fortsättningen.

Om det är någon säsong man behöver truppbredd och inte ska vara beroende av enskilda individer så är det denna, där småskador och slitage kommer att vara påtagligt i alla klubbar på grund av det VM-komprimerade spelschemat. Och med tanke på hur Napoli dundrat fram (oavsett vilka av sina offensiva spelare de använt sig av/haft tillgängliga), hur Milan sett ut och hur Inter borde se ut så har jag väldigt svårt att se varken Lazio eller Roma hålla i det långa loppet (även om derbyn alltid lever sina egna liv).

Inte för att någon trodde de skulle vara Scudettokompatibla inför säsongen, men ändå värt att konstatera.

Betisfansen inför gårdagens derby mot Sevilla.

Ett av världens finaste derbyn

På tal om derbyn så spelades det också ett i Sevilla. Och om Roma-Lazio inte nådde upp till den derbyhetsiga nivå man önskar av en rivaldrabbning (även om Laziotrotjänaren Stefan Radus maskningsförsök från bänken var ett uppskattat stycke ”shithousery” för en utomstående tittare) så hade Real Betis–Sevilla precis allt man vill ha.

Tre röda kort inom loppet av 50 minuter. En domare som tappade bort sig i en VAR-skärm mer eller mindre direkt. Genomgående dålig stämning på planen. Helt fantastisk stämning och inramning utanför planen, kanske framförallt med musiken och atmosfären inför avspark. Dramatik. Drömmål tack vare Nemanja Gudeljs magiska benpendel. Två riktigt bra fotbollslag på riktigt grinigt humör. En 62-årig Jorge Sampaoli med en otrolig oklar (hemmagjord?) ljusblå Sevilla-hoodtröja som skrev och vevade mot allt som rörde sig runt honom.

Det var ”El gran derbi”, kort och gott.

Visst kan man argumentera för att ett ”Superclasico” i Buenos Aires är något som inte går att toppa. Visst finns det extrema derbyn runt om i världen som alla aspirerar på att vara världens största.

Men frågan är om något derby kombinerar fotbollsmässig världsklass, grinighet, kaos, ovisshet, rivalitet och även i viss mån ömsesidig respekt och kärlek, som det i Sevilla. Även om det ska sägas att rivaliteten spårat ur och gått långt överstyr ett flertal gånger genom åren (bland annat i Copa del Rey senast).

I min bok är det i alla fall ett av världens allra finaste derbyn.

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.