Granskning: En allsvensk fotbollskultur som fått problem
SIMON BANK om en debatt som bubblar – Jörgen Lennartsson: ”Svensk fotboll är på väg åt fel håll”
Uppdaterad 2019-08-14 | Publicerad 2017-08-05
Söndagens matcher i allsvenskan?
Hammarby, som sparkade Nanne Bergstrand, möter Häcken där Mikael Stahre tog över efter Peter Gerhardsson. Kalmar, som sparkade Peter Swärdh, möter Blåvitt, som sparkade Jörgen Lennartsson. AIK, som sparkade Andreas Alm, möter Sirius som just förlängt med sin tränarduo, och Gif Sundsvall, som sparkade Roger Franzén, möter Östersund där Graham Potter jobbar vidare.
Någonting har hänt i svensk fotboll.
Är tränarkarusellen ett hot mot kontinuiteten, finns det ett strukturproblem som gör tränare till offer?
Sportbladet har lyft på locket till en systemdebatt som bubblar under ytan.
Har tränarna blivit sämre? Pressen hårdare? Styrelserna mindre benägna att se bakom nästa hörn?
Malmö FF vinner allsvenskan, men efter 15 månader och 14 skilsmässor är det tydligt att det är tränarna som förlorat.
Sportbladet har tittat närmare på en fotbollskultur som fått problem.
Graham Potters stod i vit skjorta, med slipsen knuten, och körde ner vänster hand i byxfickan.
Solen gassade, bakom honom firade Djurgårdens supportrar en klar 3–0-seger mot Östersund, men när det var Potters tur att analysera matchen i direktsänd tv började han med att prata om en tränarkollega.
– Först vill jag gratulera Özcan till en välförtjänt vinst. Jag är glad för hans skull, för jag hörde något nonsens om pressen på honom inför matchen efter en förlust borta mot Östersund. Men det visar väl bara att världen blivit galen.
Özcan Melkemichel stod bredvid och nickade.
Vare sig han ville eller inte så hade han vant sig. Inför hans första premiär i en stor, allsvensk klubb hade en spelarenkät visat att var sjätte förväntade sig att han skulle få sparken först av alla.
Näst flest röster fick Pelle Olsson i AFC Eskilstuna och Jörgen Lennartsson i IFK Göteborg. I de fallen har spelarna redan fått rätt, det är möjligt att det bevisar att världen blivit galen.
Hur som helst så pekar det på att svensk fotboll förändrats i grunden.
2015 fick ingen allsvensk tränare lämna sin tjänst, under en och en halv säsong som följt sedan dess har omsättningen varit extrem.
AIK har sparkat Andreas Alm, Gefle har sparkat Roger Sandberg, Pelle Olsson har fått kicken från både Djurgården och AFC. Roger Franzén fick gå från Gif Sundsvall, Nanne Bergstrand fick inte vara kvar i Hammarby, Halmstad petade Janne Jönsson, Kalmar sparkade Peter Swärdh, Malmö FF skickade iväg Allan Kuhn och IFK Göteborg gjorde sig av med Jörgen Lennartsson.
Tränaren är under större tryck nu än någondsin
Lägg till att IFK Norrköping fick ersätta Janne Andersson som tog över landslaget, att Djurgården förlorade Mark Dempsey, att Henrik Larsson lämnade Helsingborg och att Peter Gerhardsson försvann från Häcken efter många år.
Fjorton förändringar på ett och ett halvt år, i ett fotbollsland som konstant legat högt i Uefas riktmärkesanalyser av kontinuitet och jobbsäkerhet i den europiska fotbollen.
Jörgen Lennartsson har varit arbetslös i en vecka när jag når honom, men engagemanget har inte falnat. Orden hoppar bock över varandra, han tycker att det här är viktigt.
– Kontinuitet och stabilitet har varit en av svensk fotbolls internationella konkurrensfördelar. På ett år har nu AIK, Djurgården, Hammarby, Blåvitt, Malmö, Kalmar, Sundsvall, Eskilstuna, Gefle och Halmstad sparkat sina tränare. Det pekar på att svensk fotboll utifrån tränarrollen är på väg i fel riktning, säger han.
– Fotbollen har hamnat i ett läge där kontinuitet på spelarsidan inte existerar längre, klubbar kan byta många spelare bara under en säsong. Då blir kontinuitet och kvalité på tränare och övriga ledare viktigare än någonsin.
Jörgen vill inte prata om IFK Göteborg, inte om sin egen situation. Det är tendensen som oroar honom.
– Ja, tränaren står under större tryck nu än någonsin. Krav, press, förväntningar, supportertryck och medielandskapets förändringar – allt det här bara ökar tränarens arbete och ansvar, samtidigt som inflytandet på verksamheten, sådant som spelarlogistik eller insynen i det ekonomiska läget, är mindre än jämfört med för tio år sedan.
En vecka har gått sedan förlusten mot Djurgården, Graham Potter är mitt i förberedelserna inför returen i Europa League-kvalet mot Fola Esch.
Det är en fascinerande resa han gjort med Östersunds FK sedan han kom till en okänd division två-klubb för sex år sedan.
ÖFK har hyllats för sitt projekttänkande, och har nått extrema framgångar genom det.
Är kontinuitet på tränarsidan viktigt över huvud taget?
– I en ideal värld, visst. Men vi vet alla att vi lever i en resultatvärld. Jag har haft en ordförande som ställt krav från dag ett. Folk säger att ”ah, Graham Potter kan jobba långsiktigt” men jag hade krav på mig att vinna första året och andra året, sedan skulle vi bara kvar i superettan ett visst antal år. Nu pratar Daniel (Kindberg, ordföranden) om Champions League och Europa…
Du pratar om ”projekt”, är det en nyckeln att ha det tankesättet?
– Jag är inte ens säker på om klubbarna har en idé om vad de egentligen vill göra, först och främst. Ibland funderar man över vad målet är. Ibland händer det saker som gör att någon måste petas från sitt jobb, men för att saker ska fungera så måste det finnas en vision som man arbetar mot. Och om de kortsiktiga resultaten inte kommer måste man göra en analys av vad man kan göra för att förbättra allt, men alldeles för ofta letar man efter en syndabock. Den sortens miljö är sällan utvecklande.
Tittar man på de allsvenska klubbar som lyckats ta stora sportsliga steg de senaste åren så landar man i tränarkontinuitet och långsiktighet som en gemensam nämnare.
Succélaget Sirius har just förlängt med Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf, Jönköpings Södra har gått upp och etablerat sig under Jimmy Thelin, ÖFK bygger vidare med Potter och IFK Norrköping vände en kris till ett SM-guld under Janne Anderssons långsiktiga arbete.
Det kan vara så att framgång möjliggör kontinuitet, det kan också vara så att kontinuitet ger framgång.
– Alla de du nämner hade en idé att börja med, sedan jobbade de mot den idén. Jag säger inte att de andra inte haft det, men det har funnits i de klubbar du nämner. Man har haft lite motgångar på vägen, men de har fått tiden att lära sig och förbättra sig. Man kan alltid vinna en match i fotboll, det är så oförutsägbart, utmaningen är konstant utvecklas, det är där utmaningen och det är där man måste ha en gemensam, kollektiv tankeprocess.
I Östersund har Graham Potter alltid arbetat nära den excentriske ordföranden Daniel Kindberg. Dialogen är direkt, informationskanalerna mellan styrelse och tränare konstant öppna.
Potter är engelsman, han kommer från en fotbollsmiljö där man de senaste åren haft en livlig diskussion kring en managerroll där tränaren styrt så gott som alla stora sportsliga beslut. I England har man kikat mot den europeiska klubbstrukturen, där sportchefer styr verksamheten över sikt medan tränaren ansvarar för laget.
– Min roll har förändrats hela tiden. I början var jag en ren manager, men allt eftersom klubben växte blev det omöjligt. Man skulle skriva kontrakt, prata med agenter, det blir omöjligt. Man måste hitta någon som kan arbeta med rekrytering och så vidare, jag måste lita på den processen. Jag gillar att klubbar som arbetar långsiktigt med sportchefer, i teorin är det bra. Men om de inte har en bra dialog med tränaren är det ett problem, säger Potter, och fortsätter.
– Alla system har sina brister, nyckeln är hur individerna fungerar inom systemet. Om jag och han som sysslar med rekryteringen inte skulle prata med varandra vore det farligt. Om någon ska bli av med jobbet måste man känna till var ansvaret finns, att klubben vet och förstår det. Det värsta som finns är när det inte finns något ansvar och alla skyller på varandra.
När han klev fram för att försvara Özcan Melkemichel pratade han om ”en galen värld”.
Är pressen större nu än för ett par år sedan?
– Jag vet inte, det har väl alltid varit så, men det kanske blir mer och mer. Det är mitt ansvar att stå upp för en kollega. Djurgården hade förlorat med 2–1 mot Östersund, och vi är faktiskt rätt bra hemma. Plötsligt var det en massa snack, och nu är de tvåa i allsvenskan. Det är otroligt hur kortsiktigt det är. Om svensk fotboll sätter oss i den miljön hela tiden kan det inte vara bra för utvecklingen.
– Det är väl den allmänna andan i tiden, antar jag…
Pelle Olsson har lång sommarsemester, jag når honom på en sandstrand i Baskien, och det märks att han är lite ovan vid hela det här semesterkonceptet.
Han är inte van. De senaste tjugo åren har han haft en höstsäsong att förbereda så här års, men redan i maj valde nykomlingen AFC att bryta hans kontrakt. För andra gången på ett år hade han fått sparken, förra gången var det från Djurgården.
– Lyckas man inte efter de förväntningar som finns så sitter där man sitter. Jag har varit i tre extremt olika klubbar, och i två av dem har jag fått sluta i förtid. Djurgården kontra AFC går inte att jämföra, var svårigheterna ligger.
Jag frågar om han känner igen sig i bilden att pressen ökat, samtidigt som inflytandet minskat.
– Så kan det väl kännas, säger han. Mina förutsättningar i Gefle, där jag hade ett brett ansvar och även var sportchef, går inte att jämföra med Djurgårdsproblematiken med väldigt svåra ekonomiska förutsättningar under de fem åren före jag var där. Där krävdes spelarförsäljningar och då är man som tränare inte involverad. Nu hade jag och Bosse (Andersson, sportchefen) ett väldigt bra samarbete, jag skulle aldrig säga ett ont ord om det. Och i AFC… ditt kom jag när vi var ett nybygge, och i normala fall hade man kanske trott att man skulle haft tålamod där med att etablera elitfotboll i en ny stad. Där hade man kunnat tänka att det fanns andra saker som var viktigare än att säkra nytt allsvenskt kontrakt 2018 under vårsäsongen.
Hela systemet är jäkligt konstigt
– Men det är helt klart så att konkurrensen är hård mellan de allsvenska klubbarna och att tålamodet är kort. Det är bara så. Därav följer att tränarna får betala priset. Det behöver man inte ens spekulera om, det är bara att lyssna på alla tränarnamnen du just räknade upp.
Just skillnaden mellan uppdragen gör Pelle Olsson extra intressant. Han gick från att ha haft en nära nog total överblick och inflytande i provinsklubben Gefle, till renoveringsarbetet i en storklubb som Djurgården, och landade i det kaotiska nybygget AFC.
Olika världar.
– I Gefle kunde jag ibland se att ”här har jag en spelartrupp som kommer att bli bra nästa vår, då kommer vi att vara ett bra lag”. Det finns inte chansen att tänka så överallt, det är otroligt kortsiktigt. Förut kunde man kanske ha ett kortsiktigt tänkande, men ett långsiktigt tålamod för att nå maxresultatet. Nu är det bara ”lös det, så fort som möjligt”.
Skriver du under på att just kontinuitet är en viktig konkurrensfördel för fotbollen i ett ekonomiskt underlägset land som Sverige?
– Det måste i alla fall finnas kontinuitet någonstans i en klubb. De som lyckats ta steg i fotbollshierarkin i Sverige är Östersund, Jönköping och Sirius, och där finns ju någon form av kontinuitet. Antingen i tränarledet eller, som i Jönköpings fall, där de 2016 hade den spelartrupp som hade längst tid tillsammans. Där Djurgården hade några hundra dagar ihop så hade de i alla fall tre och ett halvt år. Det är klart att kontinuitet är viktigt. Till och med Mourinho sa ju det häromdagen, att Tottenham är de som gjort det bästa transferfönstret, eftersom de hade behållit alla sina spelare.
– Det måste finnas kontinuitet någonstans, och störst är väl möjligheten på tränar- eller sportchefspositionen.
För inte särskilt längesedan fanns en debatt i svensk fotboll om att just tränarrollen var utbytbar och flyktig – framgångsrika tränare kunde ju dra vidare, tränare som misslyckades kunde få sparken – och att det fanns ett värde i att införa sportchefer som skulle garantera en röd tråd över tid.
Men vad händer om det är sportchefen som har dialogen med styrelsen, om tränaren får svårare att få gehör och förståelse för sitt ”projekt”.
Och, värre, vad händer om tränaren och sportchefen driver olika agendor, med olika intressen?
När jag pratar med en annan av svensk fotbolls mest erfarna och framgångsrika tränare menar han att det är en väg som kan stöta på problem:
– Det finns en inbyggd konfliktsituation mellan sportchef och tränare. Det funkar jättebra i många klubbar, men sämre i andra. Sportchefen bestämmer över truppen och omständigheterna runt omkring, sen är det tränaren som ansvarar för resultaten. Det förekommer en dialog, men den är olika i olika klubbar. Hela systemet är jäkligt konstigt, det är inte konstigt att det gnisslar. Tränaren blir förlorare.
Ser man till vilka som blir sportchefer är det väldigt få som själva har någon större tränarerfarenhet. Kan det påverka synsätten och förståelsen?
– Jag tror att du är något stenhårt på spåret här, jag tror det är många som jobbat i det här som känner sig jäkligt frustrerade. Lyfter man det i ett större perspektiv så tror jag att vi får jobba med kontinuitet jäkligt hårt om vi ska nå framåt med svensk fotboll.
Utveckling tar tid. Varje gång man byter (tränare) så slänger man bort en del erfarenhet, det går inte att komma ifrån.
Pelle Olsson beklagar sig över ett inställt studiebesök hos Real Sociedad, jag frågar om han kan relatera till problembilden med sportchefer som ett filter mellan tränaren och de styrande i en klubb.
Det kan han.
– Så är det ju, helt klart. Jag vet ju, när jag var sportchef och tränare hade jag en direktkontakt med styrelsen. I mina roller som tränare i Djurgården eller AFC har kontakten med styrelsen skett genom sportchefen.
I Gefle satt Olsson med på alla styrelsemöten och hade en god relation till den dåvarande, mångårige ordföranden Leif Lindstrand. I Djurgården var han med på två möten under två år, men hade en god och nära relation till sportchefen och vännen Bosse Andersson. I AFC var han inte med på några styrelsemöten alls.
– Det är människor det bygger på, relationen mellan människor. Det hänger mycket på att man känner varandra. Jag började läsa en bok om det när jag var mellan tränarjobb, där alla de stora tränarna sa det, att relationen till ägaren var otroligt viktig.
– När man är i en klubb så arbetar man i vardagen, man prioriterar kanske inte det. I Eskilstuna var det samtidigt knepigt, eftersom ledningen inte fanns i staden där vi verkade.
Det är svårt att arbeta fram en förståelse för sitt arbete då?
– Exakt. Jag menar det. Precis så. Jag tror att det är enklare när man har en personlig relation, när man lär sig förstå hur tränaren resonerar.
I Uefas benchmarking-rapporter där de analyserar och jämför verksamheten i alla Uefa-anslutna fotbollsländer, blir ett par trender tydliga.
När det handlar om arbetssäkerhet och långsiktighet på tränarsidan har det traditionellt varit så att kontinuiteten blivit högre ju längre norrut i Europa man flyttat förstoringsglaset.
Men det senaste året har något bevisligen hänt. I Tippeligaen, Norges högsta serie, hade de en diskussion för två år sedan efter att man slagit rekord i antal sparkade tränare i modern tid. Dåvarande toppidrottschefen Bjørge Stensbøl rasade om en ”antikultur” och en arbetsmiljö som blivit negativ.
Ifjol fick tre tränare gå, i år har bara en tränare (Tromsös Bård Flovik) fått lämna sitt uppdrag.
Är det en slump? Eller finns det en skillnad i strukturerna i arbetssättet och kulturen?
Jag slår en signal till Norges förbundskapten. Lars Lagerbäck funderar en stund.
– Jag har inte riktigt den överblicken, säger han, men sedan jag började har det förekommit diskussioner här, inte minst vad gäller sportchefer och tränare. Det var väl en clash mellan (Kjetil) Rekdal, som var tränare och blev sportchef i Vålerenga, och (Ronny) Deila som kom in som tränare. Jag känner dem inte personligen, men jag antar att det blev en clash eftersom Rekdal försvann ut.
Däremot har de inte sparkat lika många tränare, jag vet inte om det är någon som fått sparken den här säsongen. Jag kommer inte på någon.
…Flovik fick väl gå?
Ja, Tromsö bytte tränare, det stämmer.
Det vore både aningslöst och historielöst att utmåla sportcheferna som ett hot mot ledarkontinuiteten i de allsvenska klubbarna, avgörande är förstås hur det dagliga arbetet fungerar.
Lagerbäck pekar ändå åt samma håll som många av de andra jag pratar med. Omställningen och maktförskjutningen har inte varit oproblematisk.
– Jag kommer inte ihåg när sportcheferna gjorde sitt intåg, men jag tror att du har en faktor där. Om klubbarna är otydliga vad gäller ansvarsområden när de anställer både tränare och sportchef – det borde vara starka personligheter som vill driva sina linjer – och om inte det stämmer, om personkemin inte finns, då antar jag att det kan uppstå problem.
Förr hade vi en debatt om att tränaren hade för stor makt, eftersom han ändå kunde försvinna från klubben. Sportchefsrollen skulle vara ett sätt att säkra långsiktigheten?
– Ja, men du har i alla fall två maktfaktorer nu, sen är det så att – och nu gissar jag litegrann – men om du har fått en klubbdirektör, en sportchef och en tränare så har ju avståndet till styrelsen blivit längre. Händer det något mellan de här tre personligheterna så är det någon som får dra sig ur eller så får de agera på något sätt.
Lars Lagerbäcks kollega på andra sidan gränsen har en fördel i den här diskussionen – han har arbetat som allsvensk tränare i många, många år.
Janne Andersson tog över som svensk förbundskapten förra sommaren, i ryggsäcken hade han nitton säsonger som allsvensk tränare.
Så sent som 2014 var han ledare i ett IFK Norrköping som låg näst sist i tabellen med fyra omgångar kvar. Fem år tidigare hade klubben varit på randen till konkurs, på kort tid hade de blivit av med halva startelvan.
Det var kris, men ordföranden Peter Hunt satt likafullt lugnt i båten.
– Det är klart att det finns anledning till oro, förklarade han, men vi har en långsiktighet. Vi vet precis hur vi ska jobba mot framtiden. Det går inte att skynda på ett långsiktigt arbete. Det är ingen quick fix man bara fixar.
Norrköping spurtade starkt, flyttade ner Andreas Johansson i backlinjen och lät egna produkter växa in i laget. Ett år senare var de svenska mästare, två år senare är Janne Andersson hyllad förbundskapten med en färsk fransk skalp i bältet.
– Det jag kände med IFK var att vårt arbetssätt, där jag var manager och alltså satt på både sportchefs- och tränarrollen, var uttalat. Jag och Peter Hunt hade en väldigt bra och tät dialog om saker och ting, vilket gjorde att vi höll vår styrsel även när det tog emot. Jag tror att det var en styrka i det fallet, säger han.
– Peter och jag fann varandra, både på ett personligt och arbetsmässigt plan. Det fanns en närhet i det som gjorde att vi fick bra koll, så även när det tog emot kände jag mig trygg i rollen. Det var en framgångsfaktor, en av många så klart, men absolut inte obetydlig.
Andersson är försiktig, vill inte ta ställning i en potentiellt inflammerad debatt om klubbstrukturer, men han har inget emot att lyfta sin förra arbetsgivare.
– Jag vill inte tala emot arbetssätten i andra klubbar, men jag talar gärna för det vi gjorde i Norrköping. Jag tyckte att det var en enorm fördel, jag hade med mig det från Halmstad.
Finns det en konkurrensfördel i att ha en kontinuitet?
– De flesta klubbar i Sverige jobbar med utveckling, och utveckling tar tid. Varje gång man byter så slänger man bort en del erfarenhet, det går inte att komma ifrån. Man börjar inte om från noll varje gång, men det blir en liten omstart.
Det svenska tränare generellt är bra på är att jobba med utveckling. Det är en väldig omsättning på spelare, man förlorar de som burit laget och man måste bygga om igen. Det är klart att om det inte finns någon kontinuitet på spelarsidan och ingen på tränarsidan så är det inte bra om man ser det i ett större perspektiv.
– Tränaren är förstås inte den ende, man kan ha kontinuitet i andra positioner också, men tränaren är en nyckelfigur.
Jag pratar med fler tränare, hör fler röster, och bilden blir både tydligare och mer komplex.
Bilden de tecknar handlar om ökat spelarinflytande, hårdare medialt tryck och en supporterkultur som fått allt större inverkan även på den sportsliga verksamheten. Vissa pekar på sportchefsrollen som ett strukturproblem, och lyfter behovet av en tydligare dialog med styrelsen, så gott som alla pratar om omsättningen på spelarsidan.
Allra mest slående är kanske behovet av en bred diskussion. Hur kan de här tendenserna etablera sig utan att det märks?
Lars Lagerbäck ser en skillnad i klimatet när han jämför med Norge.
– En tydlig skillnad är att tränarna är väldigt frispråkiga här, både positivt och negativt. Det är en mycket, mycket livligare offentlig debatt i norsk fotboll. Jag vet inte om det hänger ihop med att tränarna kanske har en starkare position. Visst figurerar sportcheferna också, men om du tittar på Rosenborg som ett exempel: Stig Inge (Bjørnebye, sportchefen) där håller en väldigt låg profil, det är Kåre (Ingebrigtsen, tränaren) som för talan när det gäller det sportsliga. Jag upplever kanske att tränarna har en lite starkare status, men framför allt kan man smälla på varandra på ett sätt som man inte gör i Sverige, både när det gäller fakta och ett allmänt tyckande.
För att få ytterligare ett etablerat utifrånperspektiv lyfter jag luren och slår 0045, landsnumret till Danmark.
Ståle Solbakken har tränat Köln i Bundesliga, han har lett Wolverhampton i the Championship och han är nu inne på sin andra vända i den skandinaviska superklubben FC Köpenhamn.
FCK ska just till att Champions League-kvala mot Malmös makedonska banemän Vardar, men Ståle tar sig gärna tid för att diskutera klubbstrukturer, tränartrygghet och hur man försöker skapa kontinuitet i en galen värld.
– Vi har sålt spelare för 200 miljoner på arton månader, så vi var förberedda på att det skulle bli tufft. Det förra laget blev lite för bra, lite för snabbt.
När Solbakken återvände till FCK för fyra år sedan var det till en klubb i kris. Belgaren Ariël Jacobs hade fått sparken som tränare, sportchefen Carsten V Jensen hade försvunnit från sportchefsrollen.
De fick chansen att bygga en ny organisation, Ståle Solbakken valde att göra sin tidigare assistent Johan Lange till sportchef och fick själv en form av managerroll.
– Vi ska inte slå oss för bröstet, för det var lite av en tillfällighet att det blev som det blev. När jag kom tillbaka fick sportchefen sparken efter ett halvår, då ville de att jag skulle göra båda jobben. Då anställde jag en under mig, en teknisk direktör, förklarar Ståle Solbakken.
– Jag är tränare och ansvarig för att köpa och sälja. Jag är på träningsplanen varje dag, men jag har sista ordet när det gäller spelaraffärer. Johan Lange sköter sportchefsbiten, han går på möten, han följer upp scouting, sköter mycket av rekryteringsarbetet. Jag är bara inne i de stora besluten.
Det fungerar i FCK, Solbakken är inte säker på att det skulle fungera överallt.
– Nej, jag är inte säker på att det här är den idealiska lösningen för alla klubbar. FCK är en speciell klubb. Men har du motgång ska du känna till mekanismerna, och jag har varit här så länge, det är en fördel. Jag är inte så säker på att sportchefen är det stora problemet, det viktiga är att tränaren ska vinna på kort sikt, och sportchefen på lång sikt och stå för kontinuiteten.
– Jag tror att problemet är de människor man anställer som sportchef, är du en stark tränare under en lite rädd sportchef så har du det allra största problemet i att det finns fruktansvärt många dåliga fotbollsledare. Det finns bra och dåliga spelare, bra och dåliga tränare, bra och dåliga sportchefer, men det finns väldigt många dåliga ledare.
Rädda ledare är dåliga ledare, rädda ledare fattar dåliga beslut. Och rädda ledaere kommer alltid ha svårt att hålla fast i en röd tråd.
– Så varje gång som du eller Aftonbladet, eller Expressen eller några andra sätter lite press så är de inte vana vid att hantera mediatrycket, de är inte vana vid att leva under den pressen. Då kommer de enkla lösningarna. Fans och media trycker på och man har inte kraften att stå emot.
Du och Johan Lange har ett samarbete sedan länge, men en skillnad mot de svenska förhållandena är att han har en gedigen tränarerfarenhet. Finns det ett värde i det?
– Jag tror i vart fall att det är viktigt att du har en solid fotbollsbakgrund, att du varit i situationer och stått i hetluften, så att du är bekant med mekanismerna, inte minst i motgång. Det viktiga är att klubben hela tiden klarar att stå emot ”player power”, för den blir hela tiden större. Är du svag där, då har du ett problem.
Hur ser din dialog med FCK:s styrelse ut? Är den formaliserad, eller går den genom Johan?
– Den är det jag som har, direkt. Först och främst med vd eller en tidigare sportchef som sitter i styrelsen. Jag är den ende som pratar formellt med styrelsen, eller möjligen gör Johan det någon gång, men gäller det stora frågor så är det jag.
– Jag kan förklara ett felköp, eller varför något inte fungerar. Vi är i en sådan situation nu, vi har vunnit dubbeln två år i rad och varit i Champions League, spelat fantastisk fotboll, och just nu är vi väldigt långt ifrån det.
Då är tydligheten viktig?
– Ja, tydlighet och ärlighet, att hålla ord och inte låta sig pressas. Se på det lag som tog nio poäng i Champions League i fjol – vi har sålt Ludde (Ludwig Augustinsson), vi har sålt Delaney (Thomas), vi har sålt Cornelius (Andreas), vi har sålt Zanka Jörgensen, kanske de fyra som hade störst inverkan. Vi kunde ha sålt Robin (Olsen), vi kunde ha sålt Ankersen (Peter), vi kunde ha sålt Verbic (Benjamin). Dessutom har vi ett par skador. Hade vi sålt alla elva så hade vi varit ett mittenlag i Danmark.
– Det är ett problem som jag tror att tränare känner den största frustrationen över: När jag säljer Thomas Delaney, som var vår kanske bäste spelare, till Bremen för några miljoner så måste han ersättas. Men då ska han ersättas med en spelare som sannolikt är sämre, men som ska ha högre lön eftersom Delaney varit hos oss hela livet. Budgetmässigt så fungerar det inte. När IFK Göteborg säljer Mads Albæk till Tyskland för några få kronor så måste han ersättas, samtidigt som budgeten ska sänkas.
Men det ställer tuffa krav på en styrelse, de kan inte bara kommunicera ut dert alla vill höra: att man kräver framgång.
– Ja, ja. Det är det det handlar om, att gå igenom en tuff period och komma ut på andra sidan. Om du aldrig går igenom en kris så bygger du om hela kulturen i klubben. Om du inte är förberedd som ledare, som tränare, som sportchef, som ordförande, på att stå där som en idiot x antal gånger per säsong så har du inte där att göra.
Ståle Solbakken fick sparken av Köln när de sladdade i Bundesliga-botten, han fick gå från Wolverhampton när klubben låg under strecket i the Championship.
– Jag har självt upplevt det i utlandet, att vara på väg ut genom tunneln, men att pressen och pengarna varit så stora att det varit enklare att sparka tränaren. Det kostar en-två miljoner att sparka honom, men du kan tjäna en halv miljard på att hänga kvar i Bundesliga eller the Championship. Det är lätt att välja den enkla lösningen då.
– Det handlar om att sätta en röd linje för hur en klubb ska se ut. Supportrar, många i media, sociala medier… alla kommer inte alltid att vara nöjda. Det är ett nytt fenomen, att kraven på underhållning ökar. Det är som i politiken, oavsett om du drivit en god politik och varit en bra statsminister i många år så vill folk avsätta dig ändå, de vill ha något nytt. Det finns där hela tiden.
Fotbollen som underhållningsbransch, med agenter som drar åt ett håll, spelare som vill vidare, medier som letar efter dramaturgi och supportrar som har allt större möjligheter att ropa efter snabba förändringar… I en perfekt storm av förändringar står klubbarna inför utmaningar som de kunde hantera med större lugn för ett årtionde sedan.
FC Köpenhamn har vunnit den danska dubbeln de två senaste säsongerna, de var ett mål ifrån att gå till slutspel i Champions League i fjol, men det har inte gjort dem immuna mot utvecklingen.
Ståle Solbakken är mycket medveten om klubbens roll i näringskedjan.
– Vi är nog det lag i Skandinavien som har störst förutsättningar att lyckas, men i förhållande till ambitionerna så kan man säga att jämfört med 2010-2011, när vi peakade och spelade oavgjort med Barcelona och så, så är budgeten inte så mycket större idag, men om man jämför med Club Brügge, Anderlecht, de största klubbarna i Nederländerna eller Schweiz eller Österrike, så har de distanserat oss kraftigt. Världen har blivit mycket mindre, alla kan kolla på Wyscout, alla är rika, det gör att en spelare i Skandinavien inte måste bli särskilt bra innan han kan tjäna mer pengar någon annanstans.
– Det ger en stor press på klubben och omgivningen.
Nyckelfrågan: Är kontinuitet extra viktigt för oss i Skandinavien?
– Ja, det tror jag. Jag tror att det är extremt viktigt. Ska vi hävda oss internationellt så måste vi ha kontinuitet i det vi gör, både på och utanför planen. Det är därför vi i FCK börjat arbeta med karriärsplaner. Ta Robin Olsen, svensk landslagsmålvakt, han har varit här i arton månader och skulle naturligtvis kunna gå till väldigt många klubbar nu. Men jag har satt ned foten och sagt att han inte gjort sin arbetsperiod här, två-tre år, då ingår vi även ett avtal med spelaren: Robin vet att han kan gå om ett år. Det gäller att ha kontinuitet på spelarsidan, tränarsidan, framför allt vad gäller kulturen i en klubb.
– Det viktiga i de stora klubbarna i länder som Norge, Sverige, Danmark är att ha starka personer på starka positioner. Starka människor som tar de avgörande besluten. Det är kanske inte så demokratiskt, men en styrelse i en svensk eller dansk klubb som består av sju-åtta där någon är lärare, någon är doktor, någon inte är så intresserad av fotboll, då löser man inget.
2009 presenterade Uefa en sammanställning som visade att Österrike var det land där störst andel tränare tillåtits arbeta tre säsonger eller mer i en och samma klubb. Allsvenskan var tvåa på listan. Jonas Olsson hade suttit tryggt i IFK Göteborg, Magnus Haglund styrde Elfsborg, Nanne Bergstrand rattade Kalmar FF, Pelle Olsson var i Gefle och Janne Andersson jobbade vidare i HBK.
I veckan förlängde Sirius kontrakten för Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf. Alexander Axén i Örebro och Graham Potter i Östersund är de enda andra som kunnat bygga längre projekt på samma sätt.
Jag tänker på Solbakkens hårda passning till klubbarna: ”Det finns bra och dåliga spelare, bra och dåliga tränare, bra och dåliga sportchefer, men det finns väldigt många dåliga ledare”.
Det finns inga självklara lösningar, inga strukturer som löser allt, men det finns tio allsvenska klubbar som det senaste året sparkat sina tränare – och om svensk fotboll vill hänga med i en ”galen värld” så finns det åtminstone ett ansvar för att väcka frågan om det är sunt, om det är rätt väg att gå.
Långsiktighet är bara rätt om den leder i rätt riktning.
Graham Potter har fått sex år på sig i Östersund, nu har han slagit ut Galatasaray, etablerat klubben i allsvenskan och sig själv som den intressantaste tränarprofilen i ett resurssvagt litet land uppe i norr.
I den där spelarenkäten inför säsongen var det bara en enda spelare som gissade att han skulle få sparken före sina kollegor.
– Kontinuitet är viktigt, säger han, men man måste också förstå kraven från supportrar och världen runt om. Sedan handlar det om att en klubb måste bestämma vad som är bra och dåligt. Det är bara ett lag som kan vinna serien, det behöver inte betyda att alla andra gör ett dåligt jobb.
► Snabbaste vägen till största och bästa nyheterna – ladda hem Sportbladet app (iPhone)
► Snabbaste vägen till största och bästa nyheterna – ladda hem Sportbladet app (Android)