Jakten på makten

Publicerad 2016-02-26

Arabiska halvön på väg att ta över fotbollen – snart fattas det bara en liten pusselbit...

Finns fotbollens nav fortfarande i England, Tyskland eller Brasilien?

Om shejk Salman från Bahrain blir ny Fifa-ordförande har Arabiska halvön den mäktigaste ledaren, styr de största klubbarna, namnger arenorna och arrangerar VM.

Det enda som saknas är själva grunden i all fotboll.

Kanske hittar de den i en belgisk by lika liten som Eslöv.

Följ ämnen

1998 rasade Manchester City ner i tredjedivisionen för första gången i föreningens historia. Senaste ligatiteln var 30 år gammal och det såg ut att dröja 30 till nästa.

Från brunnens botten fanns inga andra val än att börja klättra. Det gick som för snigeln i den där gåtan: upp två divisioner direkt, sedan halkade de ner en. De tog sig tillbaka till Premier League på nytt, blev nia första säsongen – och gled sedan ner till plats sexton.

Två upp, ett ner. Så fortsatte det till 2007 då affärsmannen Thaksin Shinawatra klev in med miljarder baht och miljoner fagra ord. Thailändaren höll uppe ivern i ett år innan han tröttnade och sålde vidare till en av få krösusar i samma ekonomiska liga. Shejk Mansour bin Zayed Al Nahyan är medlem av kungafamiljen i Förenade Arabemiraten och hans Abu Dhabi United Group pungade gladeligen ut 2,5 miljarder kronor för en klubb som inte vunnit något på decennier.

Pengar, spelare och segrar

I ett svindyrt trollslag fick Arabiska halvön sin första storklubb. För att fira väntade de inte ens ett dygn på att värva brassen Robinho från Real Madrid för den brittiska rekordsumman 378 miljoner kronor.

Emiratets flygbolag Etihad Airways hakade på. För 25 miljoner kronor om året fick de sin logga över tröjbrösten. För en miljard döpte de om arenan till Etihad Stadium.

Pengarna gav bättre spelare som ledde till fler segrar. Sex år efter köpet hade Manchester City vunnit fem titlar och uppskattades av Forbes till världens femte värdefullaste lag.

Allt var som vanligt i sportvärlden. Hyperkapitalismen besegrade traditionen. Skillnaden den här gången var från vilket håll pengarna kom.

I snart tio år har vi läst att arabvärlden väller in över fotbollen, men hur går det? Pågår övertagandet än eller är det redan avklarat?

För att syna det kan vi dela upp fotbollen i fem kategorier – politik, mästerskap, ekonomi, klubblag och landslag. Vi tar dem i ordning och ser hur det ligger till:

I dag förväntas shejk Salman bin Ibrahim al-Khalifa, medlem av kungafamiljen i Bahrain, utses till Sepp Blatters ersättare. Shejken kan bli Fifas första arabiska ordförande, vilket tveklöst skulle öka hans regions politiska inflytande över sporten.

Qatar har lyckats profilera sig som ett arrangörsland. Efter att ha fått VM i simning, handboll, cykel och gymnastik belönades man 2010 med kronjuvelen. Fifas exekutivkommitté valde efter noggrant överläggande att placera sitt ärofyllda VM i ökenlandet 2022, trots att det sommartid är för varmt för att ens vistas utomhus i 90 minuter.

Ekonomiskt kan få mäta sig med de burgna shejkerna från Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Qatar. Som riktmärke kan nämnas att ADUG, Citys ägare, beräknas vara tio gånger rikare än Chelseas oljemagnat Roman Abramovitj.

Pengar har investerats i fler brittiska klubbar än Man City. Leeds United har ägare från Bahrain, Nottingham Forest från Kuwait, Sheffield United från Saudiarabien och Bristol Rovers från Jordanien. Runtom jorden finns fler exempel: Paris Saint-Germain, New York City, Malaga, Getafe, Melbourne City, 1860 München, Yokohama F. Marino har alla arabiska ägare och många fler är sponsrade av shejkernas oljepengar. Arsenal spelar på Emirates Stadium, Real Madrid och Milan sponsras av samma emiratiska flygbolag och Barcelona gav upp en 111-årig tradition av reklamfria tröjor när Qatar Airways öppnade plånboken.

Politik, mästerskap, ekonomi – check, check, dundercheck.

Klubblag – ja, check också, inte bara för köpelagen och sponsringen, utan för att de arabiska klubblagen har börjat röra på sig. Exempelvis vann Al-Sadd från Qatar 2011 års AFC Champions League.

Saknar storspelare

Fyra av fyra dittills, men känn nu efter, gör det verkligen Saudi och Qatar till fotbollens mittpunkt? Svarar du nej beror det troligen på kategori fem – de får inte fram några egna storspelare och har därför inga starka landslag. Av regionens 78 miljoner invånare har få fotbollsspelare nått de europeiska topplagen bortsett från Muskatfödde målvakten Ali Al Habsi som tidigare var förstavalet i Wigan.

Inga på halvön är i mer skriande behov av egenfostrade idoler än Qatar. Om åtta år har de en friplats till sitt eget hemma-VM, då ska deras elva killar stå upp mot de bästa. I dag toppar de sin kvalgrupp och kan av egen kraft nå VM 2018, men gör dig inga illusioner, laget håller inte internationell toppklass. På världsrankningen är Qatar på plats 78, stegen efter Benin och Zambia.

Qatarierna försöker lösa problemet med sin säregna kombination av djärvt tänkande och snuskiga mängder pengar. Omfattande försök görs för att få talanger från fattigare länder att byta nationalitet, men för att de ska uppfattas som qatariska bör åtminstone fostran ha skett i landets regi. Råämnena måste hittas tidigt, inom eller utanför landets gränser, och slipats till diamanter.

Det för oss till belgiska Eupen, en näpen by med 18 000 tysktalande invånare och en fontän. Uppe på en kulle ruvar Kehrwegstadion där generationer av bybor har lunkat runt.

2012 kom en anmärkningsvärd delegation till arenan. Ett tjugotal qatarier synade läktare och målställningar, nickade och hummade, innan de slog sig ner med klubbledningen för KAS Eupen. Med tolkars hjälp förklarade de sina avsikter: vi vill köpa er fina förening. Pengar är inga problem, se några av oss är medlemmar av den kungliga qatariska familjen.

Två miljoner ungdomar

Gruppen kom från Aspire Football Dreams som grundades 2007 i Doha. De såg sig som ett humanitärt biståndsprojekt för att hjälpa pojkar från Asien och Afrika till en karriär. Mer än två miljoner ungdomar sades ha scoutats av Aspires anställda och de bästa erbjöds en plats på akademierna i Qatar och Senegal. Tyvärr var trappsteget till toppklubbarna för högt, så ett mellanled behövdes.

Här kommer en ovanlig mening: En konkurshotad klubb i belgiska andraligan passade miljardärerna perfekt. Sportsligt var nivån mänsklig, därtill saknar belgisk toppfotboll begränsningar för antalet utländska spelare i lagen.

Som bonus säger belgisk lagstiftning att du får ansöka om dubbelt medborgarskap efter tre år i landet, till skillnad mot exempelvis Frankrike där gränsen går vid fem. Detta underlättar övergångar till länder med striktare regler för icke-EU-spelare.

KAS Eupen kunde därför nyttjas för att skola qatariska talanger och underlätta vidareförsäljning av akademins afrikaner.

Perfekt, som sagt, och de 50 miljoner kronorna som krävdes i investeringar var i sammanhanget fikapengar.

Redo att byta nationalitet?

Ägarbytet gick kvickt och en ny uppsättning spelare, de flesta födda i Ghana och Nigeria, skickades till östra Belgien för att ersätta den befintliga truppen. En spansk tränare anställdes, anläggningen rustades, framtiden var här.

Ungdomarna kom därför att stå i en slags tacksamhetsskuld till Qatar. Inget spikades, men underförstått fanns en önskan att någon adept skulle överväga att byta nation, precis som den ex-kenyanske topplöparen Stephen Chenoro som för en okänd summa blev qatarier och ändrade namnet till Saif Saaeed Shaheen. Dessutom har alla skrivit på ett avtal som låter Aspire använda deras bild och historia i marknadsföringssyfte. Vid succé är sagan lättskriven: se här, Qatar fostrar framtidens fotbollsidoler! Vägen till stjärnorna är vidöppen!

Snart har fyra år gått. Eupen är kvar i andradivisionen, men syftet var aldrig att klättra i det belgiska seriesystemet. Med sex år kvar till VM i Qatar syns i stället vissa tecken på att satsningen kan bära frukt, att Qatar kan bli landet som gör att Arabiska halvön kan bli att räkna med också i den femte kategorin.

I seriepremiären mot Union Saint-Gilloise i höstas startade belgarna med två spelare från Qatar. Den ena heter Fahad Al Abdulrahman, är 20 år och bidrog till att Eupen höll nollan. Den andre heter Akram Afif, föddes i Doha för 19 år sedan och sköt matchens enda mål.