Fagerlund: Dinglar en medalj bortom Tokyos horisont
TOKYO. Tänd elden, plocka fram solfjädern, luta dig tillbaka.
Bortom Tokyo-bornas befogade oro och stadens spektakulära skyline dinglar en medalj.
I Tokyo är hettan så påtaglig att tiden tycks stå still när man befinner sig mitt i den. Vilket inte händer särskilt ofta tack vare brummande AC:s samt faktumet att arrangörerna gör allt för att vi inte ska vistas ute i det fria.
Att det ska spelas fotboll i detta fuktiga, subtropiska klimat får VM 2019 att framstå som en barnlek. Då ska det nämnas att Frankrike drabbades av en sällan skådad värmebölja den sommaren.
Mitt i kaoset som bär namnet OS 2020 står Caroline Seger och Peter Gerhardsson. Den ena hade gjort sig bra som Amasonkrigare i en fiktiv värld och droppar minnen från VM 2007 som om de hände igår (även om hon i stunden blandar ihop det med OS ett år senare).
Den andra svävar aldrig iväg. Ett av Peter Gerhardssons främsta karaktärsdrag är att viktiga val aldrig grundas i populism.
Svårast, lättare, lättast
I gruppspelet lyder rangordningen på motståndet svårast, lättare, lättast. Först ut är USA, denna karska, dominanta antagonist som alltid växlar upp så fort avståndet verkar minska.
Sverige är bättre nu än man var under Pia Sundhage i Rio för fem år sedan. Spelarna kan antagligen rabbla Gerhardssons grundpelare i sömnen, ett spel som är attraktivt för ögat men inte upphängt på individuell kvalitet. Det finns en tanke bakom varje passning, varje taktiskt beslut. Detta är inget lag som bara sätter upp skölden och hoppas på det bästa.
I nuläget är det nästintill omöjligt att förstå digniteten av öppningsmatchen. Å ena sidan skulle en seger föra med sig ett värdefullt mentalt övertag under resten av turneringen. En vinst mot USA är trots allt en vinst mot det bästa landslaget i världen.
Å andra sidan, vad gör en förlust? Förmodligen inte så värst stor skillnad. De två bästa lagen i varje grupp går vidare, två av tre treor ges ett extra liv och avancerar också. ”Alla ska med”-känslan är lika påtaglig här som i herrarnas nyss avverkade EM.
Mängd frågetecken
Oceaniens bidrag anlände till Japan med en mängd frågetecken. För två år sedan nämndes Australien, ”The Matildas”, som en uppstickare inför VM-slutspelet men imponerade inte nämnvärt. Tony Gustavsson försöker nu pussla ihop en något sargad startelva och har hittills ett svettigt facit på fyra förluster och en oavgjord som förbundskapten (träningsmatchen mot Sverige i juni).
Nya Zeeland har inte haft möjlighet att spela en ordentlig landskamp sedan Algarve Cup förra året på grund av pandemin. OS-genrepet mot Storbritannien bakom stängda dörrar (som slutade med en 0–3-förlust) indikerar att ingen mystisk magi har använts på den isolerade ön.
Att svenskorna skulle göra en VM 2007 och låta amerikanskorna ha nöjet att sparka ut dem redan i gruppspelet är osannolikt. Faktum är att det vore en bedrift att lyckas med det, något som till och med borde lugna antistatistikern Caroline Seger.
En obehaglig hinna
Det är med denna sköna vetskap som Sverige tänder fotbollselden under onsdagen. Hedvig Lindahl, en annan veteran i sammanhanget, pratar om vikten av att njuta av stunden. Hon har förstås rätt, även om det är svårt att tänka bort den logistiska röran och lokalbornas gnagande oro som ligger likt en obehaglig, asocial hinna över mästerskapet.
En medalj dinglar i horisonten bortom Tokyos maffiga Skyline. Varken målvakten, lagkaptenen eller förbundskaptenen tror att den är en illusion. Det borde ingen annan göra heller.
Allt inför sommar-OS 2021 i Tokyo
Stor guide: Hela OS-programmet dag för dag, tv-tider och svenska truppen
OS-guide: Friidrott OS-guide: Simning OS-guide: Handboll OS-guide: Fotboll