Såna här kvällar vi lever fullt ut

Patrik Brenning

Sjögren: Europas känslointensivaste plats

BASEL. När slutsignalen förkunnar att Sevilla är mästare är det ändå Liverpools hymn som ekar mellan läktarna.

Sedan tar den ett sista kippande andetag och dränks i den spanska eurofin.

Liverpool skapar drömmar – Sevilla infriar dem.

Det skulle inte gå, sas det.

Det går, sa Jürgen Klopp.

Sedan förvandlade han Liverpool till ett europeiskt topplag på ett drygt halvår och packade med all passion du kan önska av en fotbollsklubb i ett flygplan till Basel.

Inför finalen talade Klopp om att ingen har trott på laget. Om hur deras enskilt största mål var att bli laget som uppfyller drömmar.

Ett dygn senare kan vi konstatera att de inte var mogna att infria dem alla, men vi kan vara lika säkra på att de skapat tusentals nya. För när Sevilla spelade hem sin tredje raka Europa League var det ändå Liverpools hymn som ljöd vid slutsignalen innan den till sist viftades bort av ett hav av snurrande spanska halsdukar.

Svårt att värja sig mot Liverpool

Jürgen Klopps Liverpool är ett lag som inte går att värja sig mot. De kryper under skinnet på dig, får dig att bli nervös trots att du inte har några egentliga känslor för klubben, får dig att knyta näven i hemlighet trots att du aldrig burit en röd tröja och får dig att tro på allt vackert en rak passning i djupled kan innebära.

Det mest fantastiska? Det är precis samma sak med Sevilla. Samma frenetiska intensitet. Samma enorma kampvilja. Det river i skinnet. Jag är nervös utan att veta varför. Lika mycket på helspänn som alla de omkring mig, som i ordets rätta bemärkelse lever för sina lag.

Bara 9 000 lyckliga engelsmän fick en inbjudan. Lägg till 7 000 spanjorer och en ödmjuk svensk som nästan skämdes över att fylla en stol på St. Jakobs-Park den här explosionsartade majkvällen. För bara ynnesten att få se Sevillas Ever Banega inleda matchen med att slå en tunnel 50 meter framför dig samtidigt som en besatt brittisk supporter är så nervös att han knappt kan stå upp två meter till vänster om dig är en upplevelse värd att minnas en lång tid framöver.

Uefa valde arena

Det är en lyx. Det är så det känns när grannen ett par rader bort betalat 10 000 kronor för att vara här. När andra välsignade som fick dela den här kvällen gett lika mycket för ett hotellrum. Vi var en utvald skara men jag önskar att alla hade kunnat göra oss sällskap.

Klopp bjöd in 100 000 Liverpool-fans att följa med till Schweiz men tvingades backa sedan Uefa upplyst om att staden med en fot i tre länder helt enkelt är för liten för all den kärlek fotbollen inrymmer. Britterna var också rasande över att Uefa valt att lägga finalen på en arena med plats för blott 38 000 åskådare. Det finns 111 större arenor i Europa. 19 av dem bara i Storbritannien. Liverpool och Sevilla hade kunnat fylla vilken som helst av dem en kväll som denna.

Europas känslointensivaste plats

Kevin Gameiro var sylvass, Ever Banega kylig och Kolo Touré för en kväll återigen en av världens löpstarkaste backar. Men hans lagkamrater var som förstelnade när det gällde som mest. Jürgen Klopp försökte byta sig in i matchen, han försökte skrika sig in i matchen och han försökte få 9 000 supportrar att hoppa sig in i matchen. Ingenting hjälpte. Samtidigt stod det lugna geniet Unai Emery och konstaterade att allting gick precis som det numera alltid gör. I spansk favör.

St. Jakob-Park i Basel var under 90 minuter den känslointensivaste platsen i Europa. Den nervösa energin från de fullpackade läktarna skapade en imma framför strålkastarljusen, som annars lyste upp den mörka Basel-kvällen. Det är bara idrott som kan göra det här med människor. Det är bara kvällar som den här jag lever fullt ut. Det är då drömmar skapas, krossas och infrias.

Ovanför mitt huvud lyfter Sevilla precis Europa League-trofén mot den nu regntunga himlen. Nästa år kommer pokalen och finalen till Friends Arena. Det är bara att börja drömma.