Bank: Det finns ingen elakare än Rosenberg
Han går för guld, han har redan ordnat tre poäng
MALMÖ. Mästarna började där de slutade. Malmö började till slut.
Och till slut handlade det mesta om Markus Rosenberg lik förbannat.
Jodå, allsvenskan är här igen.
Ha dem och du älskar dem, möt dem och du hatar dem.
Det är som det är med elaka jävlar, och i allsvenskan finns ingen elakare än Markus Rosenberg.
Han Bundesligabalanserar på den tunnaste av linjer, ofta på rätt sida, ofta på fel, emellanåt på fel sida utan att domare som Stefan Johannesson ser det. Allsvenskan 2015 slutade med att han var huvudlöst elak, visade ut sig själv med armbågen och gett IFK Norrköping autobahn till tre guldpoäng.
Allsvenskan 2016 började med att han föll fram en straff , knuffade bort en annan och ordnade tre poäng. Elakt? Jo. Tveksamt? Visst. Men hans jobb är att vara Machiavelli-elak, inte att döma fotbollsmatcher.
En himmelsblå banderoll slog fast förutsättningarna inför premiären:
”Nu går vi för guld, pågar”.
Jodå.
Men de borde meddelat att det nog kommer att få springa för det där guldet.
Dummare, tröjare och tekniskt sämre
MFF gick ut med en 4-4-2 som var snarlik Norrköpings, med två lätta och spelskickliga innermittfältare och bra tyngd på topp. De var bara dummare, trögare och tekniskt sämre.
Lille Tess Tekie strök gräset och gjorde korstecknet före avspark, Daniel Sjölund är för gammal och åländsk för sånt, men promenerade in och tog matchen i sin hand.
– Vi skiter i vem ni är, för vi är svenska mästare, sjönk de nedresta kamraterna.
Det var bara halvsant.
Norrköping visste exakt vilka de mötte, och agerade utifrån det. MFF verkade inte ha en aning.
Hela första halvlek följde ett och samma mönster: fem, ibland sex, himmelsblå lommade upp och ställde sig på rad vid IFK:s straffområde, och låt de övriga fyra försöka metodspela sig fram utan att ha några rörelser att spela mot. Spelbygget blev långsamt, sökande, de dödade aldrig sina anfall.
Vad handlade det där om? Hur tänkte de egentligen?
De mötte alltså svenska mästarna, ett lag som vann den där titeln tack vare Sveriges bäst organiserade presspel i fjol – och så gav de dem en matchbild Janne Andersson kunnat offra sina halländska diftonger för.
Peking sjönk hem, plockade bollar av MFF:s mittfältare, och kontrade med tre-fyra spelare mot tre-fyra backar. Sedan gjorde de om det igen. Och igen. Och igen.
Det dröjde 14 minuter innan IFK hittade helt fram med en kontring (skyttekungs-Kujovic avslutade svagt), det dröjde en minut till innan de gjorde om och gjorde rätt. Poängmaskinen Arnór Traustason – målskytt mot både Grekland och Danmark under landslagsuppehållet – stack fram bollen till Totte Nyman, som rullade in 1–0.
Tekie och Sjölund hade både alternativen och kvalitéerna för att överglänsa Lewicki och Christiansen. I vintras stod jag och huttrade och snackade framtid med Tekie, och frågade hur det är att spela bredvid Daniel Sjölund.
– Världens bästa skola, sa han.
Lillfingret som Malmö behövde
Det är så roligt att få se den sortens spelare få den sortens förtroende, och det är ett så starkt ledarskap när Janne Andersson efter matchen ger honom mandat att ”våga, våga, våga”.
I premiären fick vi se både vad Tekie kan och vad han har kvar att lära. Precis före paus missade han en enkel crossboll, och för första gången i matchen fick MFF anfalla mot ett försvar som inte fick samla sig. De gjorde det briljant. Berget till Rosenberg, en fin förstalöpning av Kjartansson drog isär, en fin andralöpning av Christiansen gav friläge och 1–1.
Det där var lillfingret Malmö behövde.
De gick in i omklädningsrummet med en väckarklocka och 1–1, de kom ut med ett enklare, mer direkt spel, med snabbare uppspel, mindre risktagande och tydligare anfallslöpningar.
Lite mer oordning gav lite mer kontroll. Korken gick ur, när MFF slutat ge spelmässiga handicap kunde de visa alla de där kvalitéerna som gör dem till seriefavoriter.
Otur var det ju inte
Anders Christiansen stretchade efter halva andra halvlek, men kommer att bli så nyttig för Malmö. Jo Inge Berget fick ytor att anfalla på. De började avsluta anfall, och komma i våg efter våg.
Och de har alltjämt en elak jävel längst fram.
– Vi hade lite otur med domsluten, sa en oväntat kontrollerad Janne Andersson efteråt.
Men otur var det ju inte.
Malmö fick en straff när Markus Rosenberg luftföll mot en våldsamt satsande Andreas Johansson, Norrköping fick ingen straff när Rosenberg dundrade in i ryggen på Joel Enarsson, Erdal Rakip använde armen för att kontrollera bollen före 3–1.
Att det blev så berodde på att Rosenberg vet hur man gör, och att domarna inte upptäckte det. 2–1-straffen kom efter en situation som var tydlig i repris men svårdömd live, knuffen mot Enarsson var däremot tydlig på precis alla sätt.
Norrköping har haft en stökig försäsong och orkade inte hela vägen, men de var lika bra nu som de var i fjol. Malmö gjorde en horribel halvlek och en riktigt bra.
Och Markus Rosenberg är alltjämt Markus Rosenberg.
Han går för guld, han har redan ordnat tre poäng.