Här utspelas Europas mest obehagliga krig
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-05-08
Erik Niva om rivalerna Röda Stjärnan och Partizan
När Jugoslavien föll samman enades Röda Stjärnan och Partizan.
När vapnen tystnade gled de åter isär.
Numera utkämpar de eviga rivalerna Europas mest obehagliga fotbollskrig.
Texten undertecknades rätt och slätt med ”FK Partizan”.
Det här var inget internethäcklande från några anonyma tonåringar. Det här var klubbens officiella uttalande.
Hela våren 2010 hade förolämpningar kastats fram och tillbaka mellan presidenterna för Belgrads eviga rivaler. Båda anklagade de varandra för att fixa matcher och favoriseras av domarna.
Relationen hade nått en ny bottennivå, och nu hade Partizan-styret fått nog. Deras kommuniké beskrev en lynchstämning som serbisk fotboll aldrig tidigare skådat, ”inte ens under de mörkaste åren”.
– Kommer vår arena att brinna igen den 8 maj? Vem är i så fall ansvarig? Kommer ledningen för Röda Stjärnan att fortsätta manifestera sitt hat mot oss? Kommer blodet återigen flyta på Belgrads gator?
När det gäller fotbollen på Balkan kan man alltid vara säker på två saker.
Den första är att den hänger ihop med regionens politiska historia. Den andra är att de kopplingarna är så invecklade att de är smått omöjliga att begripa för en utomstående.
Mytologiseringen ligger tät över Belgrad-derbyt, gamla skrönor förvandlas med tiden till etablerade legender.
FK Partizan sågs länge som stadens ”jugoslaviska” klubb. De hade fått sitt namn från Titos partisankrigare, de hade haft den kroatiske frihetskämpen Franjo Tudjman som president och de hade alltid haft täta band till den federala armén.
Röda Stjärnan var däremot den ”serbiska” föreningen. De hade kopplingar till andra världskrigets nationalistiska tjetnikgerilla och fortsatte förknippas med den serbisk-ortodoxa tron även under alla de årtionden då kommuniststyret tryckte ner religionen.
Själva ser de sig gärna som supportrarna som förändrade världen.
Det är väldokumenterat hur ökände Arkan Raznatovic förvandlade den mest hårdföra kärnan av fansen i ”Delije” – ”Hjältarna” – till de jugoslaviska krigens allra mest brutala kommandogrupp.
En dag i början 90-talet samlades de under den norra läktaren på Marakana-stadion, för att sedan åka mot fronten med Röda Stjärnan-souvenirer hängande från sina kulsprutor.
De kom tillbaka lagom till derbyt mot Partizan, den 22 mars 1992. I full uniformsmundering marscherade de in på den norra läktaren och började visa upp erövrade gatuskyltar. ”Vukovar – 20 kilometer”. ”Vukovar – 10 kilometer”. Och till sist själva stadsskylten: ”Vukovar”.
Några månader tidigare hade den kroatiska armén kapitulerat. Gränsstaden Vukovar hade fallit i serbiska händer.
Enligt den etablerade dramaturgin borde det väl ha uppstått kravaller i det här skedet, då militariserade Röda Stjärnan-fans demonstrerade sin serbiska nationalism framför federalistiska Partizan-supportrar.
Tvärtom.
– Det var otroligt hur de båda grupperna – som hatar varandra så mycket – nu jublade tillsammans. Det hade aldrig hänt tidigare och det har aldrig hänt sedan dess. Alla förenades av ett hat mot kroater, berättar fotbollsjournalisten Igor Todorovic.
Historien finns alltid närvarande runt Belgrad-derbyt, men ekona från krigen är numera mest en påminnelse om hur flera
generationer av serber vuxit upp med vapen och våld som självklara inslag i vardagen.
Med åren har gamla politiska lojaliteter grumlats mer och mer. Vi har visserligen det där omsusade derbyt från hösten 2000 – där fansen tävlade i vilka som varit mest aktiva i att avsätta Slobodan Milosevic – men i praktiken avskyr klubbarna numera varandra mest bara för att de alltid har gjort det och för att det inte finns så mycket annat att göra.
De är två väldigt stora rovfiskar som tävlar om att dominera en allt mindre och alltmer utfiskad damm.
Serbisk fotboll mår inte bra. Vare sig Partizan eller Röda Stjärnan har kunnat hävda sig i Europa de senaste säsongerna.
Isolationen är ett problem, korruptionen ett annat och ekonomin ett tredje. Värst av allt är våldet.
1999 avled 17-årige Röda Stjärnan-supportern Aca Radovic efter att ha träffats av en signalraket som sköts från Partizan-sektionen. Sedan dess har allt blivit mångdubbelt värre.
De senaste fem åren har i snitt två serber om året dött av fotbollsrelaterat våld, och den här säsongen har inneburit någon sorts otäckt bottrenrekord.
Redan i september attackerade ett stort gäng Partizan-huliganer en grupp franska supportrar som kommit för att se sitt Toulouse i Europa League.
De slog ner 28-årige Brice Taton med järnrör och baseballträn, för att sedan släppa ner honom från en tio meter hög avsats. Läkarna kämpade för hans liv i två veckor innan han avled.
I december anmälde journalisten Brankica Stankovic att hon blivit mordhotad då hon arbetat med en dokumentär om Partizan-fansens hårda kärna. En av de gripna var en 27-årig armélöjtnant. Paralleller drogs till mordförsöket på en civilklädd polisman knappt två år tidigare, då en 20-årig Röda Stjärnan-ligist försökt pressa ner en fackla i munnen på polisen som infiltrerat ultrasupportrarnas kortsida.
För några veckor sköts så en 21-årig man i magen på samma kortsida, i samband med en intern uppgörelse mellan Röda Stjärnan-fans under en cupmatch.
Senare samma dag överföll ett maskerat gäng huliganer ett tåg i Belgrads utkanter, och hotade bland annat konduktören med pistol.
De senaste derbyna? 95 gripna förra våren, 40 i höstas.
Efter att Nemanja Vidic vunnit Champions League- och Premier League-dubbeln med Manchester United gjorde han en intervju om att anpassa sig till spel i en av världens största klubbar. Mittbacken ryckte på axlarna:
– Att vara kapten för Röda Stjärnan som 22-åring innebar långt större press än att spela för Manchester United. Spelar du för Röda Stjärnan finns det absolut ingenstans i Serbien du kan ta vägen utan att bli igenkänd.
Under Vidics sista säsong i Röda Stjärnan ställde han upp på en gemensam bild med Partizans kapten, Sasa Ilic. Dagen efter var hans bil sönderslagen.
Vidic är ju i England nu, men Sasa Ilic är tillbaka i Belgrad. Redan år 2000 fick han flera revben söndersparkade när rödvita fans stormade planen under det där Milosevic-derbyt.
Så sent som i somras arresterades tre Röda Stjärnan-supportrar som attackerat Ilic och hans gravida fru på en restaurang.
– Jag trodde att jag upplevt allt i samband med de här matcherna, men aldrig tidigare har jag spelat ett så här viktigt derby med såna förutsättningar, säger Ilic nu.
Kanske är det 138:e ”Eviga derbyt” det allra hetaste hittills.
Tabelläget talar för det. Med tre omgångar kvar leder Partizan ligan, en enda poäng före Röda Stjärnan.
Maktbalansen talar för det. De två senaste säsongerna har Partizan vunnit dubbla dubblar, men så sent som i onsdags vann Röda Stjärnan cupen och har nu alltså dubbelläge själva.
Bakgrunden talar för det. I somras blev brassen Cleo den första spelaren på 21 år att gå från Röda Stjärnan till Partizan, i höstas avgjorde han derbyt med ett drömmål.
Och tonläget talar för det. Förolämpningarna mellan de två klubbledningarna har fungerat som bensin på en brasa som redan brunnit bortom kontroll.
Nu väntar en hel stad på vad som ska hända, med minst lika stor oro som tillförsikt.
– Matchen kommer att innehålla allt. Här finns historia, politik, ära, stolthet, hat, skräck och en alldeles otrolig läktarstämning.
– Det innebär att vi kan få se ett av världens mest fantastiska derbyn, samtidigt som vi riskerar att behöva gå igenom en dag då människor förlorar sina liv. Här i Belgrad kan du tyvärr inte få det ena utan det andra, säger Igor Todorovic.