Abrahamsson: Kafka-stämning deluxe
GÖTEBORG. SHL-premiär i Scandinavium
Två av seriens mest intressanta lag. Alla förutsättningar fanns där för en hockeyfest.
Dessvärre var den stora humörhöjaren portad från partyt.
Jäklar, vad vi saknar er!
Nya, unga Frölunda var verkligen värda att fler än de 50 inbjudna ”huvudparterna” som i röda tröjor fick se den här premiären på plats.
Göteborgarna kom till spel med sju spelare som är 20 år eller yngre. DET har sannerligen inte varit något normaltillstånd i Göteborg de senaste åren.
Roger Rönnberg har börjat jobba med yngre spelare igen.
En första avbetalning kom när Linus Nässén, 20, hur elegant som helst lekte in pucken till 2–0 i slutet av den första perioden.
Den andra kom med åtta minuter kvar av mittperioden, då fastställde Lucas Raymond, 18, slutresultatet när han kliniskt sköt in 3–0 i power play. Tvåmetersjätten Elmer Söderblom, 19, såg stundtals riktigt intressant ut.
En annan nyhet är att spelgeniet Ryan Lasch inte längre finns med i laguppställningen. Frölunda inledde sitt nya liv utan amerikanen med att göra matchens första mål i matchens första power play.
Patrik Carlsson projektil var på väg mot Jonas Gunnarssons huvud, HV-målvakten drog undan det samma och pucken gick in.
Så lik men ändå så olik
Jag vet inte hur många SHL-premiärer jag har följt på plats i Scandinavium
Det här kan ha varit den femte.
Eller sjätte.
Mina Scandinavium-premiärer brukar följa ett likande mönster. Den här gången välkomnade Göteborg med sol (!), vindstilla (!!) och 20 grader.
Promenaden längs den (normalt så) myllrande Avenyn upp mot Götaplatsen. Vänster ner längs Berzeliigatan. Förbi pubarna med de inglasade uteserveringarna där både hemmasupportrar och bortafans brukar ladda upp.
Vidare ner mot Scandinavium och det kokande folkmyllret utanför rymdfarkosten klädd i korrugerad plåt.
Den här premiärdagen var egentligen länge lik de andra. Men ändå så totalt olik. För utanför Scandinavium var det tomt. ”Vi saknar er” lyste budskapet utanför.
Inne i arenan var det än tommare. Det var Kafka-stämning deluxe.
Ingen skugga alls över Frölunda som arrangör eller de två lagen på isen. Det gjorde verkligen sitt bästa i en minst sagt svår situation.
En premiär i ett fullsatt Scandinavium – en premiär i ett helt tomt Scandinavium.
Kontrasterna kan inte bli så mycket större, åtminstone inte i SHL-världen.
Frölunda var bättre på det mesta
Men jag var i huvudsak utsänd för att bevaka det som hände på isen. Och på förhand kändes Frölunda och HV71 som två av seriens mest spännande lag. Två tippade topplag.
Nu blev det aldrig riktigt spännande. Det var inga gigantiska skillnader, men de var ändå tydliga. Frölunda var starkare noggrannare, skickligare och bredare. De ledande spelarna ledde.
Och inte minst var Frölunda mer effektivt i numerärt överläge.
Ska HV71 vara med och skaka topplag den här säsongen kommer det att krävas mer än vad Jönköpingsgänget visade upp den här eftermiddagen.
Det kunde ha varit mer än 3–0 efter två perioder.
Dern omtalade förstakedjan blixtrade till några gånger, i övrigt väldigt slätstruket. Att skadade Johannes Kinnvall skulle vara saknad i powerplay förstod jag, men inte att det skulle se så ängsligt ut.
I stället för att få in positiv energi blev spelet i numerärt överläge demoraliserande.
Frölunda gjorde mål på sina två första powerplay. HV71 fick knappt iväg ett skott under sina två första vid ställningen 0–2 i början av mittperioden.
Där var den enskilt största skillnaden mellan lagen.
Men det fanns fler.
Den stora stjärnan sände signaler
Hemmalaget vände spelet på ett effektivare och bättre sätt. En stor anledning är en så mycket rörligare backsida. Där ser jag den stora skillnaden på förra säsongens lag och årets. Backsidan känns dubbelt så bra som vid samma tid för ett år sedan. Minst.
Stefan Elliot kändes stundtals mer som en forward än back.
Jan Mursak måste var en av ligans smartaste och skickligaste spelare. Det hände alltid något när slovenen var på isen. Och när lagets stora stjärna, mitt framför egna båset, slänger sig och täcker skott i box play vid ställningen 3–0 sänder det signaler.
Det positiva med den här pandemin är att om publikens betydelse på något sätt har underskattats finns det längre inget som helt utrymme för det.
Jag hoppas så att det nästan gör ont att ni snart är tillbaka igen.
Vi saknar er!
