”Honken”: De där hemma var helt säkra på att jag hade omkommit

Av: Marcus Leifby

Publicerad:

Flygkatastrofen i Ermenonville 1974 krävde 346 människors liv.

Det få känner till är att de välkända Tre Kronor-profilerna Leif ”Honken” Holmqvist, Ulf Sterner och Tord Lundström skulle varit med på planet som kraschade.

Historien är en av många som berättas när Sveriges mest populära ishockeymålvakt genom tiderna nu ger ut sina memoarer.

– Vår busschaufför försov sig vilket innebar att vi missade flyget, berättar ”Honken” 46 år senare.

Leif Holmqvist.
Foto: Mikael Fritzon/TT / TT NYHETSBYRÅN
Leif Holmqvist.
Foto: Freddy Lindström/TT / TT NYHETSBYRÅN
Leif Holmqvist i AIK-kassen.

Leif Holmqvist?

Namnet låter bekant, men... är det en förundersökningsledare?

Jaså, ”Honken”, men säg det då!

I dag är det möjligt att mina barns kamrater på förskolan inte är helt på det klara vem det är, men det fanns en tid då varenda tjatting och alla andra hade full koll på målvaktsfantomen från Strömsbro. 

Med sitt chosefria sätt att vara och sitt spektakulära, orädda sätt att stoppa puckar, med pannan om så behövdes, vann han folkets kärlek på ett sätt vi sällan ser i dag.

På 60- och framförallt 70-talen var ”Honken” lika känd som Lennart Hyland, eller kungen, och det hela nådde sin kulmen efter VM på hemmaplan 1969 och 1970 där det mytomspunna mötet Sverige-Sovjet påsken 1970 lockade fem miljoner svenskar till tv-sofforna.

Fem miljoner, 80 procent av alla tv-tittare.

Ett oslagbart tittarrekord för sport i svensk teve.

I dag mäts ofta en ishockeymålvakts statistik och framgång i olika procentsatser, populariteten i antalet följare på Instagram, men när Holmqvist var ”Honken” med hela svenska folket fanns det andra typer av måttstockar.

202 A-landskamper, 221 stygn i ansiktet, 10 000 beundrarbrev i knät. 

”Det var livsfarligt”

I boken ”Stolparna var mina bästa vänner”, som ges ut i veckan och som skrivits av ”Honken” själv, Andreas Slätt och Janis Petrov, blir siffrorna till historier.

Janis Petrov, sade du? 

Precis, Janis är den forne storspelaren Vladimir Petrovs son.

Vladimir gick bort 2017, han och ”Honken” var goda vänner.

– Hans grabb Janis bor i Göteborg nu och genom åren har jag fått frågan om jag inte ska skriva en bok. ”Äh”, har jag alltid tänkt, men så åkte vi till Moskva och invigde en ishall i Vladimirs ära, och då frågade Janis igen. Vi skildes åt, jag funderade på saken och efter några veckor kände jag ”vi kör!”, berättar ”Honken” på telefon från hemmet i Jönköping där han bor med sin Lotta sedan många år tillbaka, och trots att familjen bara skulle bo där ett under HV-säsongerna 76-78 innan de flyttade tillbaka till Stockholm igen.

Leif ringde sin storebror Bosse, 14 månader äldre, och fick hjälp att minnas barndomens dagar, och så fort han började tänka tillbaka på tiden på Tierpsgatan Gävle och Strömsbro IF dök det, som ”Honken” säger, upp lite saker ”hit och dit”. 

– Grabben som stod i mål i vårt lag fick inte stå i mål för sin mamma. Det var livsfarligt, ansåg hon. Så vår ledare Ingemar Lövgren sade bara till mig att ”du ska stå”. Jag spelade ute då och hade ingen lust, men jag stod i mål i fotboll och handboll, så jag hade inte så mycket att säga till om. Jag drog på mig de få skydd som fanns och blev kvar.

Annat är det i dag, med sommarhockeyskola, tv-puckhets och målvaktsutrustning som kostar lika mycket som en bättre begagnad bil. 

Samtalet svänger fram och tillbaka, vi pratar om OS i Sapporo 1972 och kommer in på kollegan och tredjemålvakten Christer Andersson från Tingsryds AIF.

– Tingsryd, det var värsta stället att spela på. De hade knappt någon belysning, det var mörkt och svårt att se, som att det hängde små ficklampor i taket. 

Foto: JanCollsiöö / TT / / TT NYHETSBYRÅN
Tord Lundström.
Foto: Jan CollsööTT / TT NYHETSBYRÅN
Ulf Sterner.

Tvingades att boka om flyget

Jag vet inte när jag läste eller hörde det första gången, men jag minns att det sägs att du fick 10 000 beundrarbrev efter VM 1970? 

– Ja, det var otroligt. Jag anställde en person som satt och skrev adresser så att jag kunde svara på alla. Och jag svarade på varenda ett! Det var sjuåringar, tolvåringar, skolklasser, vuxna, alla möjliga som hörde av sig. Jag bodde i Stockholm då och alla brev kom hem till mig. Brevbäraren kom med stora buntar. På vissa brev kunde det stå ”Honken – någonstans i Sverige”. Posten löste så att det kom fram ändå. Det var roligt som tusan och bevisade väl att man gjort något bra. Breven kom hela våren och långt in på sommaren.

Och fortfarande? 

– Ja, det händer, ibland är det 12-13-åringar som skriver och ber om autograf och idolkort, det måste vara mormor eller morfar som har berättat om mig. 

Men det är inte bara de ljusa minnena som berörs i boken.

Ett kapitel tillägnas kamraten Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg som tragiskt omkom i en bilolycka utanför Timrå 1972 bara 28 år gammal. 

Fyra år senare kunde det skrivits ytterligare ett mörkt kapitel i den svenska ishockeyhistorien. 

Vid tiden spelade ”Honken”, Ulf Sterner och Tord Lundström i proffslaget London Lions, startat på initiativ av Detroit-ägaren Bruce Norris som hade planer på att starta en europeisk motsvarighet till NHL. 

– Vi hade spelat match någonstans i Frankrike har jag för mig. Vi var ju stationerade i London. Ibland kom europeiska lag till London för att spela, och ibland reste vi ut i Europa och mötte lag i Tyskland, Frankrike, Holland, Belgien, Tjeckoslovakien. Vi mötte till och med svenska lag i en turnering i Sverige. Den här dagen var vi på väg hem och skulle resa med ett plan som kom från Turkiet och skulle mellanlanda i Paris och flyga vidare till London.

Svenskarna och deras lagkamrater satt i hotellobbyn och väntade, några vilade och andra spelade kort, men busschauffören som skulle köra laget till flygplatsen hade försovit sig.

Efter en stund ringde lagledningen efter taxibilar men de insåg snabbt att de inte skulle hinna med flyget och bokade om. 

När Turkish Airlines Flight 981 lyfte från Paris-Orly var ”Honken” och gänget på väg till flygplatsen och när de kom fram möttes de av den fruktansvärda nyheten att flygplanet kraschat och 346 människor – samtliga ombord på planet – förolyckats. 

– Det fanns inga mobiltelefoner på den tiden så Lotta hemma i London var ju utom sig av oro, hon var helt säker på att jag hade omkommit i olyckan. Det första jag tänkte på då var ju att jag hade haft en jäkla tur, men samtidigt tänkte jag på alla stackare ombord på planet, berättar ”Honken” som trots händelsen inte har utvecklat någon flygrädsla.

– Nej, jag vet att det trots allt är säkrare att flyga än att köra bil. 

Foto: Anonymous / TT NYHETSBYRÅN
Turkish Airlines Flight 981 kraschade i skogen och 346 människor dog i olyckan.

Att det skulle vara säkrare att stå i mål med mask jämfört med utan hade han däremot svårt att acceptera när obligatoriska ansiktsskydd infördes i svensk ishockey inför säsongen 71/72. 

– Ja, jag gillade aldrig det, jag såg knappt någonting, kände mig instängd och jag minns att vi filade ner de där maskerna och höll på, och till slut var det inte mycket kvar.

”Höll nollan två gånger mot Tjeckoslovakien i samma VM”

Envisheten ledde till 221 stygn bara i ansiktet, men förutom de ”gamla hockeyskadorna” är 77-årige ”Honken” i god vigör.

– Jag har haft lite ont i höften, men annars är det fint. Det känns skapligt ändå och jag går på gubbgymnastik två gånger i veckan, och så spelar jag och Lotta en del golf.

När jag ber honom lyfta något särskilt ögonblick börjar han, olikt många andra, prata om när barnen Henrik och Klas-Erik föddes. 

– Eller menar du sportsligt? 

Båda funkar.

– Jag höll nollan två gånger mot Tjeckoslovakien i samma VM-turnering, 1969, och det kan jag säga dig att det gör man inte många gånger. Och så minns jag särskilt hösten 1964 när jag fick följa med till Moskva för att spela med A-landslaget. Första matchen fick vi stryk med 5-1 eller liknande, sedan när jag skulle stå andra matchen, min första match mot ryssarna, då vann vi med 4-2. 

Din biografi ”Stolparna var mina bästa vänner” ges ut i dagarna, är det nervöst? 

– Ja, lite. Det ska bli spännande och vi får se vad folk tycker. 

Tror du det resulterar i 10 000 beundrarbrev? 

– Jag hoppas det, skrattar ”Honken”.

Foto: honkenbiografi.se
Publicerad:

Sportbladet – SHL

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om SHL ishockey: Avslöjandena, åsikterna, profilporträtten, djupanalyserna och listorna!